Professor Yvonne Leffler vid institutionen för kulturvetenskaper i Göteborg har skrivit en bok om den folkkära, utskällda och produktiva författaren Sigge Stark (1896 - 1964). Signe Petersén, eller som hon hette som gift, Signe Björnberg fick författarnamnet Sigge Stark. (Vissa slutade läsa henne när de förstod att hon var kvinna!) Det passar egentligen bra att tala om Sigge Stark på Internationella kvinnodagen. Hon sysslade med en hel del i sitt liv; hon var bland annat lantbrukselev och blev Sveriges första kvinnliga travkusk samt uppfödde hästar och hundar (grand danois).
Tyvärr var hennes ekonomiska sinne inte så välutvecklat och trots att hon var så produktiv var hon alltid fattig. Hon utnyttjades skamlöst av förlagen. Tidskriften Vårt hem hade väldiga upplagesiffror så långe de hade Sigge Stark som
följetongsförfattare. När de vid något tillfälle beslöt sig för att bli höglitterära och började publicera texter av Dostojevskij och Kafka sjönk läsarsiffrorna katastrofalt och Vårt hem måste genast återinföra Sigge Stark. 1921 debuterade Sigge Stark som författare med en berättelse i Vårt hem. 1922 kom
hennes första roman, Den steniga vägen till lyckan. Hon skrev mellan 115 och 120 romaner och 5 – 600 noveller. En
blir upprörd när Yvonne Leffler berättar om hur förlagen hanterade
henne. De förvanskade hennes romaner genom att ge dem löjliga titlar och
sätta fåniga rubriker på dem. Och naturligtvis skulle de
sluta lyckligt! Det gör visserligen inte alla, men de flesta. Sigge
Starks romaner var ingen formellitteratur. Hon varierar sig; hon skriver
beredskapsromaner, krigsromaner, pusseldeckare och historiska
konstsagor. Hennes djurberättelser är utmärkta. Sigge Stark är en god berättare. Hon låter sin läsare hamna
mitt i skeendet; tempot är högt och handlingsdrivet ända till sista
meningen. Hon skildrar ett småskaligt lantbruk och en landsbygd som blir glesbygd. Kärleken till landet och hembygden är genomgående. Hennes kvinnor är ofta starka och normbrytande (liksom hon själv), åtminstone till en tid. Sigge Stark hyllar moderlighet i bemärkelsen medkänsla och omsorg. Sigge Stark fick mycket däng från helt olika håll. Hon kritiserades av sådana som
Jordbruksverket, ABF, litteraturvetare och politiker för att vara
alltför produktiv, för att ha ett dåligt språk och för att vara
konservativ. Det var arbetarlitteratur och modernistisk lyrik som
gällde. Men i en LIX (läsbarhetsindex)- undersökning visade det sig att språket inte alls var så dåligt. Sigge Stark tog väldigt illa vid sig av kritiken. Hon var en
outsider i litteraturen och hade inget nätverk av andra författare
eller någon som ställde upp för henne i något avseende. Efter hennes död har flera litteraturvetare varit inne på en omvärdering av Sigge Stark. Det kändes
väldigt bra att med Yvonne Leffler som ciceron uppmärksamma ett liv och
ett författarskap som behandlats så illa – allra mest av de inblandade
förlagen – genom åren. Om Sigge Stark hade haft en bättre äkta man, en
revisor med hårda nypor och en förnuftig redaktör så kunde mycket sett
annorlunda ut.