En smakbit på söndag

"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Professorn

1857, två år efter Charlotte Brontës död, kom hennes första roman ut. Det var hennes man, Arthur Bell Nicholls, som gav ut den. Hon hade tänkt sig att den skulle bli utgiven 1847, men den blev refuserad. Nu har den kommit ut på svenska på Modernista förlag i den första svenska översättningen sedan 1858.
Professorn handlar om den unge föräldralöse William Crimsworth, som tackar nej till att bli präst och avböjer giftermål med en kusin. Därmed har han brutit med sina morbröder. Brodern Edward, erbjuder motvilligt en kontoristtjänst, men behandlar William på ett sådant sätt, att han säger upp sig. Han beger sig till Bryssel. En rik kvarnägare, York Hunsden, har noterat hur Edward behandlat William och ger  William ett introduktionsbrev som han kan använda i Bryssel. Mr Hunsden kallar sig demokrat och avskyr orättvisor. I den nya staden går det bra för William. En vänlig holländare, Victor Vandenhuten, mottar introduktonsbrevet och blir Williams vän för livet. William blir lärare och det passar honom riktigt bra. Trots att han är obetydligt äldre än pojkarna han undervisar lyckas han sätta sig i respekt. Och de unga flirtiga flickor han möter i flickskolan ignorerar han. En komplicerat förhållande till båda rektorerna gör att han till slut säger upp sig. William intar en prövande attityd mot de flesta. De flamländare han möter i det nya landet tycker han är klumpiga och dumma. Katolicismen gillar han inte heller. Engelsmännen är bäst, men det är skillnad på kontinentala och brittiska. Människors yttre beskrivs väldigt ingående och anses svara mot olika egenskaper. Frenologin bredde ut sig vid den här tiden. En ung handarbetslärare, Frances Evan Henri, blyg och tillbakadragen men mycket intelligent, tilldrar sig Williams intresse. Handarbete och broderi anser han vara meningslös sysselsättning. Och litterära ambitioner är inget för kvinnor. Men hon är den första som uppvisar någon känslighet i ansiktet sedan William kom till Belgien. William har nu en universitetstjänst. Frances vill fortsätta att arbeta efter giftermålet och det godtar William. Frances slipar av Williams värsta kantigheter. Hon är, tycker jag, en föregångare till Jane Eyre. Den dynamiske York Hunsden kan vara ett embryo till Mr Rochester. Professorn är en jag - berättelse med en manlig protagonist. När jag väl började läsa blev jag snart fast i berättelsen. William är ingen riktigt sympatisk person. Han är trumpen och misstänksam, men han har ju å andra sidan inte mött så mycken vänlighet i livet heller. Han är mycket präglad av det viktorianska samhället och är mycket tillknäppt och behärskad. Frances blir däremot omedelbart en favorit. Hon är en ung kvinna med klokhet och viljestyrka. Professorn ägnas ett kapitel i Sandra Gilberts och Susan Gubars klassisker The madwoman in the attic som kom ut 1979. Charlotte Brontë hade egna erfarenheter av att arbeta som lärare i Bryssel. Det fanns också en professor Constantin Héger som betydde mycket för henne. Tack, Modernista som lyft fram Professorn. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Helgfrågan v. 30

Mia på bokbloggen Mias bokhörna ställer följande helgfrågor: Vilken typ av bok undviker du helst? (Nu skrev jag inte genre för ibland missuppfattas det, men jag hoppas ni förstår vad jag menar)

Bonusfråga: Motionerar/tränar du?

Jag undviker i görligaste mån SF och Romance. Vad det gäller fantasy är jag under utbildning. 

Bonusfrågan: Jag brukar bedriva någon form av schemalagd träning under vår, höst och vinter. Under sommaren ligger regelbunden träning nere. Men jag tränar de grå cellerna desto mera med läsning, korsordslösning, sudoku och allmänt filosoferande under tallkronorna.

Hett i hyllan

Monika på bokbloggen Bokföring enligt Monika: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

"Mellan klockan 19.56 och 20.01 fredagen den 22 november slussades tre samtal via larmnumret 90 000 till Stockholmspolisens ledningscentral. Det första kom från en pensionerad jurist som hade sett hela händelsen i detalj från sin balkong på Valhallavägen 38. Juristen presenterade sig med namn och titel och verkade inte det minsta uppskakad. Sammanfattningsvis gick det ut på att en galning iförd svart långrock och skidmössa med öronlappar just hade skjutit ner en stackars hundägare och hans hund. Nu sprang gärningsmannen runt i cirklar och  och skrek osammanhängande och anledningen till att juristen befunnit sig ute på sin balkong i flera graders kyla var att hans hustru led av astma och att cigarettrök hade en obehaglig förmåga att fastna i gardinerna: " Om polisinspektören undrar över den saken?" Så börjar Leif GW Perssons polisroman Mellan sommarens längtan och vinterns köld. En roman om ett brott; den första i en trilogi där andra delen har titeln Faller fritt som i en dröm och tredje En annan tid, ett annat liv. Den har stått väldigt länge i en hylla i stugan vid havet. Vet inte om jag någonsin kommer att läsa den. Men jag lyssnade på  Den döende detektiven i uppläsning av Peter Andersson och tyckte att den var väldigt bra. 

Vinn en fantasyroman!

Miss Magic Girl på The Cabinet of Miss Magic Girls fantasy - roman, Transformationen, kommer ut i nästa vecka. Hon lottar ut tre signerade ex. 
Läs mer HÄR!

Läsecirkelns lilla hjälpreda

Är du med i en läsecirkel? Vill du starta en läsecirkel? I så fall kan du ha nytta av Läsecirkelns lilla hjälpreda. Immi Lundin, kulturjournalist,  författare och föredragshållare verksam vid författarskolan i Lund har skrivit några innehållsrika kapitel med praktiska råd och anvisningar. Hon tipsar om hur och var en hittar böcker, hur cirkeln kan utveckla sitt läsande och om hur boksamtalet kan gå till. Vidare finns här det ett avsnitt med cirkelrecept; det vill säga tips på enkla, goda rätter att servera vid cirkelträffarna som uppenbarligen alternerar mellan cirkeldeltagarna. Min erfarenhet är att samtalet lätt spårar ur om deltagarna ägnar sig åt ätande och (förmodar jag) vindrickande. Allra bäst är det att träffas på neutral mark, till exempel bibliotek som ibland har rum en kan få låna, och utan mat. Så har vi det i våra båda cirklar och det fungerar bra. Men smaken är ju olika. Efter recepten kommer ganska många sidor med plats för egna anteckningar från varje cirkelträff; plats för läsdagbok och allra sist en minneslista, som jag inte förstår mig på. Möjligen kan det vara någon sorts att - läsa - lista.  Upplägget av boken gör att det optimala är att äga den själv, men då är det å andra sidan inte plats för så väldigt många läsecirkelträffar. Men  Läsecirkelns lilla hjälpreda  kan vara en bra inkörsport för såväl cirkelledare som cirkeldeltagare. Immi Lundins kloka och erfarna råd är guld värda. Kabusa böcker 2017.

Den goda jorden

Pearl Sydenstricker Buck (1892 - 1973) växte upp i Kina där hennes  föräldrar var missionärer. Efter studier i USA flyttade  hon tillbaka till Kina och gifte sig där med John Lossing Buck. De fick en dotter som var utvecklingsstörd. Det upptäcktes i treårsåldern och denna dotter hölls hemlig i tjugo år. Om henne skrev modern Barnet som inte växte. Den kom ut 1955. 1931 hade Den goda jorden kommit ut; en kinesisk folklivsskildring där huvudpersonen är den till en början mycket fattige bonden Wang Lung.
Fadern går till det rika palatset Hwang och ber om en duglig slavinna som hustru åt sonen. Romanen inleds med Wang Lungs bröllopsdag. O - lan heter kvinnan med de osnörda fötterna och stora händerna. Hon är inte vacker men tystlåten och arbetsam. Wang Lung är mycket nöjd i många år. Men en dag faller hans ögon på O - lan när han kommer från tehuset med alla vackra kvinnor och han verkligen ser henne för första gången under deras äktenskap. O - Lan blir sårad och kränkt, men vad kan hon göra? Hon har fött tre söner och två döttrar och har på så sätt en viss status. Men inte sin mans kärlek. Wang Lungs ägor och rikedomar har vuxit under åren och han är en klok hushållare. Familjen har utökats och nya slavinnor anskaffas. Wang Lung är en välvillig och ganska ömsint man. Han är god mot sin efterblivna dotter och älskar de stojande barnbarnen. Landet drabbas av översvämningar och missväxt, men Wang Lung har sparat i ladorna. Emeller tid börjar han i 65 - årsåldern bli lite trött och orkar inte riktigt med gnabbet mellan de två äldsta sönerna och osämjan mellan svärdöttrarna. Med det slutar romanen och nästa del heter just Sönerna. Den goda jorden blev en bästsäljare i USA och fick Pulitzerpriset 1932 och Nobelpriset 1938 "för sina rika och verkligt episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för sina biografiska mästerverk." Pearl Buck är en god berättare. Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Charles Dickens. En får lära sig mycket om kinesiskt liv, seder och bruk i början av 1900 - talet. Det är ett i högsta grad patriarkaliskt samhälle. När en gosse föds delas det ut röda ägg till vänner och bekanta. En dotter väcker inget uppseende alls. I händelse av ekonomiska trångmål kan det vara bra att ha en dotter att sälja. Äldre män vördas. När svälten står för dörren är det farfar som får mat först. Stadsborna räknas som förmer än bönderna. Kvinnorna arbetar hårt. Särskilt synd tycker jag om de blivande svärdöttrarna som tidigt kommer till sin blivande mans hus för att läras upp. Slavinnorna är lovligt byte för alla män i ett hushåll. En riktig begravning är viktig. Farbroderns hustru finner stor tröst i att hennes kista står i rummet där hon ligger på dödsbädden. Seder och bruk ar viktiga rättesnören. Wang Lung beordrar hela familjen att bära sorgdräkt i ett år efter den illa om- tyckta fasterna för så gör en i bättre familjer.  Wang Lungs riktigt stora kärlek i livet är jorden. Även om Den goda jorden har en man i huvudrollen tycker jag att Pearl Buck visar fram kvinnornas situation; deras totala brist på valmöjligheter och inflytande på sina egna liv. Pear Buck kom senare att arbeta med kvinnors och minoriteters rättigheter när hon flyttat ifrån Kina 1934.

Kvinnliga nobelpristagare

Feministsommar

Var och en sin egen bur

"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt", tyckte Leo Tolstoj. Jag upplever familjen Bird i Fågelburen av Lisa Jewell som tragisk; rakt igenom. Det hjälper inte  att författaren försöker upprätta någon sorts familjelycka i slutet av romanen. Den allra mest tragiska figuren är berättelsens huvudperson  Lorelei Bird; gift med Colin och mor till Megan, Bethan och tvillingarna Rory och Rhys. Lorelei lider av sjukligt samlande. Det inser alla utom hon själv. Hon säger att alla prylarna betyder minnen för henne. Påskäggsjakten på påskdagen är ett måste för henne och hon samlar noggrant in folieomslagen. En påskdag inträffar något väldigt traumatiskt i Bird - familjen; något som lägger sin skugga över samtliga familjemedlemmar. De når inte varandra och talar aldrig uppriktigt med varandra. Loreleis död i ensamhet och misär samlar barnen till utrymning av huset och begravning. De hjärtlösa barnen verkar inte sörja mycket. Deras agerande tyder mest på att de är lättade över att ha fått ett problem ur världen.  Fågelburen är en mörk roman som sätter relationsproblem under luppen. Jag kan tycka att familjen som samlevnadsform ifrågasätts. Lisa Jewell skriver omsorgsfullt och väl, läsningen flyter på utan problem förutom ett avsnitt strax efter mitten där berättelsen går på tomgång en stund. Jag vet inte riktigt om det finns någon att sympatisera med i Fågelburen. Jag tycker oändligt synd om Lorelei, som sviks av man och barn. Hon var säkert jobbig att leva med för hela familjen, men hon är sjuk och överspänd och borde fått hjälp. Slutet är bedrövligt. Jag vet verkligen inte om jag tänker läsa något mera av Lisa Jewell. Översättning: Christina Stalby; Printz Publishing

En smakbit på söndag

Några sidor återstår av Fågelburen av Lisa Jewell. Jag börjar bli riktigt nervös för upplösningen. Men jag vet i alla fall att jag efter den kommer att ta itu med Den goda jorden av 1938 års nobelpristagare i litteratur, Pearl Buck. Undertitel: En kinesisk folklivsskildring. Jag har läst Den goda jorden flera gånger tidigare och nu tänkte jag återknyta bekantskapen. The good Earth köpte jag för skojs skull i Beijing när jag var där för ganska många år sedan. "Det var Wang Lungs bröllopsdag. Då han slog upp ögonen, där han låg i sängomhängenas dunkel, kunde han till en början inte fatta, varför gryningen denna dag tedde sig så olik alla andra. Det var tyst och stilla i huset, om man undantar den svaga, flämtande hosta, som kom från hans gamle far, vars rum låg mitt emot hans eget på andra sidan mittrummet. Den gamles hosta var det första ljud man varje morgon hörde i huset. Wang Lund brukade ligga stilla och lyssna på hostandet, och rörde på sig, först när han tyckte, att det kom närmare,  och om han hörde dörren till faderns rum gnissla på sina trätappar."
Från sidan 5 i Den goda jorden i översättning av Sven Rosén.

Helgfrågan v. 29

Mia på bloggen Mias bokhörna har samlat på sig en massa böcker och ljudböcker som hon inte bloggat om. Nu undrar Mia hur andra bloggare gör. Om vi bloggar om lästa böcker med en gång?

Bonusfråga: Läser ni något bra just nu?

Svaret på huvudfrågan är att jag antingen bloggar direkt (vanligast) eller har fört ordentliga anteckningar som kan användas vid senare tillfälle, (som inte får ligga alltför långt bort i tiden.)

Svar på bonusfrågan: Just nu läser jag (helt utanför all planering) Fågelburen av Lisa Jewell. Jag har inte läst något tidigare av den här författaren och är lite överraskad av att jag tycker att boken är så pass bra; mycket mindre feel - good än jag trodde. Snarare är den ganska tragisk. Men ännu är det för tidigt att säga något säkert.

Hett i hyllan

"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?" Så säger Monika på bloggen Bokföring enligt Monika. Fyren av deckardrottningen P. D. James har länge stått oläst i min hylla av skäl som jag inte riktigt förstår. Jag har alltid gillat Adam Dalglies, polisman och försvarare av poesin. Och jag har alltid gillat P. D. James. Fyren är författarens fjortonde roman om Adam Dalgliesh. Den kom ut 2005 och är översatt av Ulla Danielsson. Förlag: W&W. P. D. James har likheter både med Agatha Christie och Dorothy Sayers. James debuterade vid 42 års ålder. Hon var född 1920 och dog 1914.

Mormorsutbildning pågår

Jag har förstått att Djurakuten nästa!  är något extra. Den lästes två gånger på raken. Författare är Charlotte Hage. Margareta Nordqvist har gjort illustrationer. Förlag: Rabén&Sjögren. Fanny och Martina är två flickor som en sommar får arbeta på Martinas morbros smådjursklinik i Borgholm. Flickorna är elva år och båda önskar en hund. Men mammorna säger blankt nej. Fanny och Martina får möta hundar, katter, marsvin, ödlor och kaniner som alla behöver hjälp på ett eller annat sätt. Efter varje kapitel finns faktarutor. Djurakuten nästa! är lättläst, realistisk och lärorik. Charlotte Hage tar sina unga läsare på allvar. De får vara med om födslar och dela djurägarnas sorg vid avlivning. Fler böcker om Fanny och Martina: Extramatte finnes!, Ring veterinären! och Mer vild än tam

Idag röd

SVT 1 18.30 (idiotisk tid) Idag röd från 1987 av Stieg Trenter. Del 1. 22 vita rosor. Del 2. Järngraven kommer redan imorgon. Det är ju bra i alla fall. Repris redan imorgon bittida kl 05.05 - 06.00. Kul att se de gamla skådespelarna. Stig Grybe spelar kriminalintendent Vesper Johnson och Örjan Ramberg fotografen Harry Friberg. Andra kända namn: Carl Billquist, Heinz Hopf, Marianne Stjernström och Lotta Ramel. Boken kom först ut 1945. Fotografen Harry Friberg råkar fotografera ett mystiskt ljus i vattnet utanför Blockhusudden. Stieg Trenter är mycket känd för sina skildringar av stockholmsmiljöer. På tur med  Trenter av Claes Rydholm har undertiteln: en tidsresa med bildperspektiv genom Stieg Trenters Sverige på 1940-, 50- 60-talen med personliga betraktelser kring mord, mat och framförallt bilar. 25 - 26/ 7 visas Lysande landning; 1 - 2 augusti Träff i helfigur.

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.

Kvinnliga nobelpristagare

En smakbit på söndag

"Historien som du har bett mig berätta börjar inte med Lloyds död i all dess fula ömklighet. Den börjar en dag i augusti, för länge sedan när solen svedde mitt ansikte som var fullt av blåsor och jag var nio år och min pappa och mamma sålde mig till en främmande man. Jag säger min pappa och mamma, men egentligen var det min mamma. Jag ser dem fortfarande som jag såg dem den dagen då vi träffade Lloyd för första gången. De har på sig kläderna som de brukade ha på sig när de gick i kyrkan om söndagarna och när vi åkte in till stan för att titta i skyltfönster, för om man tänker överlämna sin dotter till en fullkomligt främmande människa måste man visa sig från sin bästa sida." Så inleds Petina Gappahs roman Memorys bok. Tidigare har hon skrivit en novellsamling, Sorgesång för Easterly. I tretton noveller berättar hon hon livet kan te sig i Mugabes Tanzania. Memory i Memorys bok, är en ung kvinna som sitter på death row i ett fängelse i Zimbabwe. Hon skiljer sig från sina medfångar genom sin bildning, att hon är albino och hon är den enda som är dömd för mord; mord på en vit man.

Sträckläsning!

Pierre Lemaitre är författare och manusskrivare för TV och film. Det skulle lätt bli en utmärkt TV - serie av hans thriller Alex. Jag är jätteglad att jag inte gav upp efter den sällsynt råa misshandeln i samband med en kidnappning alldeles i början av boken. Alex är en originell, ständigt överraskande och oavlåtligt spännande roman med humor och litterära referenser. Romanen tilldrar sig i Paris. Den stackars polisen har ingenting att gå på vad det gäller kidnappningen. Polisens utredningsteam är utökat med Vidard, en ung, nitisk förundersökningsdomare som har en förmåga att reta gallfeber på teamledaren, Camille Verhoeven, som är ovanligt liten till växten och ovanligt lättretlig. Hans medarbetare, den verserade, välklädde Louis får ständigt gå emellan när Camilles känslor tar överhand. Armand är en snåljåp och ser ut som en uteliggare, men tillför ändå teamet något. Polisintendenten Le Guen är den som tvingat fallet på Camille Verhoeven men han ställer också upp för honom. Hela tiden får en följa två spår. I det ena deltar en i polisens ansträngningar och i det andra följer en en smart och skoningslös förövare. Och aldrig någonsin är det som en tror. Det är välgjort och välskrivet; översatt av Cecilia Franklin. Om jag uppfattat rätt ingår Alex i en trilogi där första delen heter Irène (finns inte på svenska) och sista Camille. Camille kommer ut på svenska i september. Det kunde varit av ett visst värde att ha läst Irène först eftersom hon ofta figurerar i Camille Verhoevens tankar. Men det är av underordnad betydelse. Alex är hur som helst en bladvändare.

Helgfrågan v. 28

Mia på bloggen Mias bokhörna ställer den här veckan frågan Hur viktig är språkriktigheten i en bok?
Språkriktighet handlar om själva skrivhantverket: stavning, meningsbyggnad, styckeindelning, bruket av skiljetecken, förkortningar och så vidare.
Bonusfråga: Hur går det med sommarläsningen?

För mig är språkriktigheten i en bok viktig. Språkbehandlingen ingår som ett naturligt moment i den totala upplevelsen av boken. Särskrivning, oförmågan att skilja på de och dem, syftningsfel, slarvfel, vart i stället för var, han är äldre än mig i stället för han är äldre än jag, och så vidare. Kommateringsmissar och ett eller annat stavfel går att leva med, tycker jag, om det inte blir för mycket. 

Bonusfrågan: Sådär. Jag läser andra saker än jag tänkt. Och mindre. Men  - jag sitter ute och läser.

Hett i hyllan

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I museets dolda vrår är  Kate Atkinsons debutroman som jag läst till dels. Om jag inte är alldeles fel ute har den gått som TV - serie. I museets dolda vrår är en familjehistoria och har undertiteln En familjesaga. På Kate Atkinsons eget vis, det vill säga en anti - familjekrönika i det närmaste. Berättare är Ruby Lennox som ständigt återkommer till att "verkligheten är en relativ sak, precis som tid". Någon kronologi kan en inte räkna med. Folk dör i det en kapitlet och återuppstår som barn i nästa. Ruby blir till nyårsnatten 1951 (samma år som Kate Atkinson) och hon bevittnar själv det kritiska ögonblicket och utbrister: "Jag finns till!" Föräldrarna driver en zoologisk affär i bottenvåningen på det hus där de bor i York. I museets dolda vrår blev ett stort nationellt genombrott när den kom 1995. Mitt ex är en liten pocketbok i serien En bok för alla. Stilen är minst sagt jobbig men kan troligtvis läsas i somrigt dagsljus. Översättare är Lena Torndahl.

Hilma af Klint

Anna Laestadius Larssons inkännande och sympatiska roman om konstnären Hilma af Klint (1862 - 1944) har fått titeln Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint.  Jag kände inte till Hilma af Klint alls tidigare och hade in läst något av Anna Laestadius Larsson heller, så det blev två nya bekantskaper. HaK var tidigt ute med sina abstrakta målningar och hon visste att ingen i hennes samtid skulle förstå sig på dem. Hon var teosof och fick dikterat av De Höga visa vad hon skulle måla. Ibland styrdes hennes målningar av en högre hand, s. k. automatiskt måleri. Inför varje målning fastade hon och bad. Konsten betydde allt för henne. Hon förstörde allt som vittnade om henne själv. Ingenting fick skyla verket. Hon utnyttjade ganska hänsynslöst sina vänner, t. ex. den förmögna Anna Cassel som till och med köpte hus åt henne. Samtidigt var hon den som fick ta hand om modern. Många stora namn möter en i den här romanen. August Strindberg deltog i något spiritistiskt möte; Carl Larsson, Albert Engström och Rudolf Steiner m. fl. var kritiska till kvinnor och måleri. Ellen Key tyckte att det var förspilld kvinnokraft. Kvinnor skulle ägna sig åt hem och barn. Det var inget som hindrade Hanna Pauli. Hon hade tre barn och var gift med konstnären Georg Pauli, men hon framhärdade i sitt konstnärskap och tog ton i alla möjliga sammanhang. Kvinnlig rösträtt diskuterades mycket vid den här tiden. Ännu ett hot mot det patriarkala samhället. Hilma af Klint fick också ta en strid med sina föräldrar för sitt få studera vid Tekniska skolan, sedermera konstfack. Rudolf Steiner fick rätt i sin förutsägelse att det skulle ta mycket lång tid innan någon förstod sig på hennes måleri. De stora tempelmålningarn tog mycken plats och än idag är det problem med att hysa dem. Och det skulle dröja 45 år efter Hilma af Klints död innan hon fick en separatutställning. Men faktum kvarstår. Hilma af Klint var en föregångskvinna och Anna Laestadius Larsson har tecknat ett fint porträtt av henne och den tid hon levde i. Kvinnorna var undertryckta och beroende av föräldrar och/eller äkta man. Men under åren kring sekelskiftet 1800/1900 börjar det röra på sig. Det är en dynamisk tid som Laestadius Larsson skriver fram på ett smittande sätt. Det börjar dyka upp bilar på gatorna och spåvagnar till viss förfäran för hästarna och deras kuskar. Hilma af Klint och hennes väninnor red volociped till många mäns åtlöje. Språket flyter fint och det är spännande läsning oavsett vad en råkar tycka om spiritism och teosofi. Anna Laestadius Larsson tackar bl. a. konstvetaren och antroposofen Åke Fant som skrivit boken Hilma af Klint och författaren Gurli Lindén som skrivit böckerna Vägen till templet Enheten bortom mångfalden. pirat förlag

Feministsommar

Att återvända

Hisham Matar var nio år när hans familj tvingades i landsflykt från Tripoli i Libyen till Kairo i Egypten. Fadern var motståndare till Muammar al - Gaddafi som tagit makten i Libyen 1969 och styrde med järnhand under fyrtiotvå år. "Det finns inga alternativ", sa han, och gick skoningslöst fram emot sina meningsmotståndare. 1990 kidnappas Jaballa Matar och återfinns senare i det fruktade helvetesgapet,  Abu Salim - fängelset där dissidenter torterades, frös, svalt och ofta försvann för gott.  Därefter hördes han endast av vid ett par tillfällen innan det blev alldeles tyst. Medfångar sade sig ha sett honom så sent som 2002. Hisham Matar, som befann sig i London för studier när fadern fördes bort,  har i alla år och på alla upptänkliga sätt försökt få veta sanningen om faderns öde. Han har vänt sig till styrande i Libyen, Egypten och Storbritannien och bett om hjälp. Han har skrivit trehundra brev till makthavare i Libyen och Egypten utan att få så mycket som ett enda svar. Samtal med Muammar Gaddaffis son, Saif al - Islam, ledde inte heller så långt. Men han lyckades få ut en del farbröder och kusiner som suttit fängslade i tjugo år. Visserligen efter det att de skrivit under en offentlig ursäkt. Hisham Matars självbiografi, Att återvända,  inleds med att han, hans mor och fotograferande hustru Diana är på väg till Tripoli år 2012. Efter mycken tvekan har han bestämt sig för att återvända. Det Libyen han möter är naturligtvis mycket förändrat, men språket och sedvänjorna är han väl förtrogen med. Han går runt och hälsar på släkten. Att återvända är en mycket maskulin bok. Det är herrarna som träffas och samtalar. Allt sker på männens villkor. Skildringen av jakten på och längtan efter en fader är som en besatthet för Hisham Matar, vilket han också är medveten om själv. Boken är mycket gripande; skriven på ett poetisk språk  med många kloka tankar. Hisham Matar jämför sig med Odysseus´son Thelemachos som ständigt längtar efter sin far. Det finns över huvud taget många litterära allusioner i Att återvända. Samtidigt som familjen Matars historia berättas får en god inblick i Libyens nutidshistoria. 2017 fick Hisham Matar det 101:a Pulitzerpriset för The Return i kategorin biografi/autobiografi.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

En smakbit på söndag

" 2 gr blitt, sovit bra.

Rut S ringt, hade mag - sjuka.
Kjell ringt, bytt vatten på lutfisk
skickat med moster Rut till posten, till läkarmisssionen

har varit uppe på vind, lagt in julklappar

Kjell hit.

Kerstin Moström, ringt från lasarettet, Olle sämre,
ville jag skulle gå till Rut S,
tala om, hjälpa henne
ringa, vara hos henne en stund,
svårt, men det har jag gjort,
                  hjälpt henne.

har lagt in julklappar i julpapper idag,
men jobbat inte så mycket idag.

Tack och hjälp för idag. Gode Gud.

Lördag 16 december 1995. Ur Siri Johanssons dagbok, som hon började skriva 1990 vid 72 års ålder när hennes älskade make Ernfrid dött. Själv dog hon den 28/4 2010 i sviterna efter den stroke hon fick när hon satt och skrev i sin dagbok den 21/4. Yngste sonen Sven Teglund, konstnär, har illustrerat boken med målningar av några av moderns många virkade alster. ensamheten värst är bokens titel.

Helgfrågan v. 27

Mia på bloggen Mias bokhörna undrar i sin Helgfråga: Vilken bok är du mest nyfiken på ur din sommarbokhög? I  min sommarbokhög tillkommer ständigt nytt, intressant, men jag är riktigt nyfiken på romanen om gåtfulla konstnärinnan Hilma af Klint, skriven av författaren Anna Laestadius Larsson.
Hilma af Klint var spiritist och fullt övertygad om att världen ännu inte var redo för hennes konst, så hon gömde undan sina tavlor allt eftersom de blev klara.
Mia har också en bonusfråga som i själva verket är två:
Bonusfråga: 1/ Vad ska du på semestern? Finns det någon plats du vill besöka?
1/ Knatteridning i Vellinge  2/ Norfolk (Griffiths) och Northumberland (Cleeves). Det får en ledigt in på samma resa.

Bokbloggsjerka 7 - 10 juli

Annikas bokbloggsjerka ställer frågan Vad ”krävs” för att du ska tycka att en karaktär och/eller intrig är intressant?
En karaktär ska vara mångfacetterad och kanske inte beskrivas så mycket utan mera definieras genom sina göranden och låtanden. En och annan hint om ålder, fysiska drag och personliga preferenser hjälper en att pussla ihop en bild. 
Vad det gäller intrig vill en ju absolut inte att den ska vara helt förutsägbar. I alla fall inte om det gäller en spänningsroman. Det är ju inte mycket i det verkliga livet som blir som en förväntar sig så varför skulle det då vara det i en roman? Trovärdigheten är viktig; inga sökta lösningar eller påklistrade effekter. Det här kunde diskuteras både länge och väl men jag sätter punkt här.  

Hett i hyllan

"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?" undrar Monika  på bloggen Bokföring enligt Monika. Jag hittade Kleopatras kam av Maria Ernestam, journalist och författare. Kleopatras kam är ett företag som drivs av Anna, Mari och Fredrik och har som affärsidé att lösa människors problem. En vacker dag får de ett telefonsamtal:"Jag har ett uppdrag åt er. Jag vill att ni ska mörda min man". Hur ska Kleopatras kam ställa sig till detta uppdrag som inte liknar något annat de haft under hela sin framgångsrika verksamhet. 

Motherhood och Liberty

Fina presenter! En ny serie, Vintage minis, som jag inte kände till tidigare. Great minds, big ideas, little Books. Jag fick Liberty av Virginia Woolf. Den innehåller utdrag ur Virginia Woolfs texter som har det gemensamt att de behandlar frihet. Det första jag slår upp är: "There is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedeom of my mind."
Motherhood av Helen Simpson innehåller utdrag om moderskap ur hennes novellsamlingar Dear George, Hey yeah right get a life och Constitutional. Ett citat: Since the arrival of the children she had broken herself into little pieces like a biscuit and was now scattered all over the place. 
Andra författare och titlar i serien är Nigella Lawson, Eating; Haruki Murakami, Desire, Karl Ove Knausgård, Fatherhood; William Styron, Depression; Anne Enright, Babies; m. fl. Förlag: Vintage Classics.

Vända hem

Den ghanansk - amerikanska författaren Yaa Gyasi har skrivit Vända hem, en fantastisk roman som skildrar slaveriet alltifrån de första slavskeppen från Afrika till Amerika på 1700 -talet och dess återverkningar fram i modern tid. Detta berättas genom en mängd olika människors öden. Generationerna avlöser varandra; karaktärerna är många men de får utrymme nog för att göra dem levande och engagerande. Två halvsystrar, Effia och Esi, som inte vet om varandras existens, får representera Guldkusten i Afrika respektive slaveriets amerikanska Södern. Effia stannar kvar och Esi säljs som slav och skeppas över Atlanten tillsammans med mängder andra människor under vidriga förhållanden. När de sedan kommer fram får de slita hårt i en miljö de inte känner till och utan att ha ett språk. De hamnar på bomullsfält och i kolgruvor och i sinom tid i Harlem där sentida ättlingar till Esi kämpar för arbete och en plats i samhället. Särskilt besvärligt är det för kvinnorna. Blandäktenskap är dömda att misslyckas. Romanen handlar om identitet, ras, klass, genus, utanförskap och främlingskap. Men det finns också stark kärlek i Vända hem. Romanen är mycket intressant, välskriven och lättläst. Jag är särskilt förtjust i karaktärsskildringen och den värme med vilken Yaa Gyasi tecknar sina gestalter. Vända hem fungerar som historielektion också.

Feministsommar

En smakbit på söndag

"Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästa tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på - händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster - som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Ghadaffi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva?"
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.

Helgfrågan v. 26

Mia ställer två frågor i sin helgfråga v. 26. 1/ Hon undrar om vi vill att hon kör sin Helgfråga hela semestern eller ska vi göra ett uppehåll?

Det har varit lite snack i veckan om bokbloggens död och om andra sociala medier tagit över. Jag har inte riktigt haft tid att läsa allt men funderade lite på om alla är med i  något av alla sociala medier. 2/ Har ni Instagram eller Facebook? Vilket fördrar ni? Eller har ni något annat?

På fråga 1 svarar jag att jag tycker att det är kul med helgfrågan och det vore roligt att fortsätta hela semestern. Men - Mia måste avgöra själv hur det står till med orken. 

På fråga 2 svarar jag att jag har min läsdagbok på bloggen och ingen annanstans. Då och då lägger jag in en bild på det jag läser/har läst på Instagram, men sällan eller aldrig på Facebook och aldrig på Twitter, som jag inte riktigt förstår vitsen med. På Instagram lägger jag oftast in bilder om olika tilldragelser i mitt liv utöver läsningen.