Testamente

Känner mig som utsläppt ur en torktumlare efter att ha läst Nina Wähäs roman Testamente. Den berätta om en Pentti Toimis familj med hustrun Siri och deras tolv levande och två döda barn. Barnen är mycket olika varandra. Det som håller det samman är fadern som gemensam fiende. Modern är underligt konturlös där hon går omkring bland alla barnen och försöker undvika att reta maken. Några av barnen tar sig hemifrån men de återvänder förr eller senare till Apajärvi. Dottern Annie, som redan ifrån början skiljer sig ifrån de andra, är en sorts ledare för hela flocken. Det är hon som bestämmer att de ska övertyga Siri om att hon måste skilja sig från maken/fadern. Och till slut gör hon det och barnen får ett nytt hem i Kuivaniemi. Tatu - den åttonde sonen - är Siris favorit bland barnen medan Pentti är avog redan ifrån början. Voitto - namnet betyder vinst - är faderns favorit och det enda av barnen som egentligen står på faderns sida. Han är en grym djurplågare och blir FN - soldat på Cypern. Ingen vet riktigt var han håller hus, men alla blir lättade när han flyttar hemifrån. Valo är den vackre brodern vars namn betyder ljus är något av en pyroman. Lahja - den yngsta systern - är blyg och tillbakadragen ända tills hon möter feminismen genom en arbetskamrat. Lahja läser och läser och tar till sig; rätar på ryggen och blir uppkäftig. Siri tycker inte om det. Alla inblandade får sitt presentationsavsnitt. Det är en brokig skara människor som ömsom håller ihop ömsom är varandras fiender. Lite häpen blir en över Penttis testamente. Han tecknar sin bakgrund och hur han vill ha det med sina efterlämnade Nordiska ägodelar. Här finns också en (mord?)gåta som jag inte är knopp att lösa. Testamente är en kraftfull roman med mycken energi och en hel del humor. Finlands nutidhistoria får en på köpet.  Testamente är en mycket lyckad roman jag ser gärna att författaren fortsätter att att skriva. 

Titel: Testamente
Författare: Nina Wähä
Norstedts förlag
Tryckår: 2019
Antal sidor: 437 s.

Vårt värde

Jag känner igen miljön och karaktärerna i Katarina Kieris roman Vårt värde från den underbara Morbror Knuts sorgsna leende. Samma kärva ordkarga människor och samma förhållande stad/land och svenska/finska. Det är ett slags kollektivroman som berättas i vi - form. Vi iakttar  föräldrarna, släktingarna - särskilt kusinerna från landet - och kamraterna. En del av de finsktalande föräldrarna har satt spaden i jorden och flyttat från byarna till staden för att delta i samhällsbygget. Barnen kommer att tala myndighetsspråket svenska. Föräldrarna anser det inte vara viktigt att de även får lära sig finska. "Vi" ser, att kusinerna som bor på landet får lära sig en hel del matnyttigt och det är inte alldeles självklart att "vi" har dragit vinstlotten. Det finns kamrater som kommer längre söderifrån och det är  ännu värre. Särskilt om de bor i Falkenberg och Katrineholm. Puberteten - som inte var uppfunnen på föräldrarnas tid - skildras helt fantastiskt; allt som skaver och är ivägen. Papporna odlar kefir och gräver fram krokusar. Mammorna är mera skeptiska till det mesta. Tiden är den postkoloniala eran på 60 - 70 - talen i Tornedalen; trakten som gränsar till en gränstrakt. 1809 års gränsöverenskommelse ligger i botten av berättelsen. Katarina Kieri är poetisk och samhällskritisk; hon nitar träffsäkert både människor och situationer och det är en fröjd att läsa henne. När Katarina Kieri blev hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet löd en del av motiveringen: ”Hennes poetiska språkbruk i beskrivningar av vardagsnära ämnen gör henne till en säregen röst i svensk litteratur.”  Det är bara att instämma. Katarina Kieri är en mycket speciell författare som det är svårt att göra rättvisa åt. Norstedts 2015.

Kaosutmaning 2016