Husfrun

I Husfrun, andra delen av Sigrid Undsets romantrilogi om Kristin Lavransdotter, möter en den unga husfrun som kommer till makens gods Husaby för att där ta hand om den eftersatta skötseln av gården. Hennes charmerande man är inte speciellt intresserad av sina ägor. Hans håg står till äventyren på havet. Kristin föder skamset deras förste son, Nikolaus, endast sex månader efter vigseln där hon burit krona på sitt utslagna hår. Kristin är väl medveten om att hon dragit vanära över sin familj och särskilt sin far, Lavrans. I hela sitt liv ångrar hon denna ungdomssynd, trots att hon kommer att föda Erlend ytterligare sju söner till och växa och mogna till en duglig och älskad husfru. Alla hyser respekt för fru Kristin. Alla älskar hennes charmerande man. Ingen kan låta bli, knappt ens hans fiender. Kristins liv blir fyllt av arbete, sorger och en del glädje. Förhållandet till mannen genomgår diverse kriser. Han är häftig och uppbrusande medan hon håller huvudet kallt och retar gallfeber på honom med sina lugna ord. De är verkligen helt olika i kynnet. Så som också hennes far Lavrans och Ragnfrid, Kristins mor, var olika. Det hjälper inte att ha valt varandra av kärlek. Kristin sätter sina söner i främsta rummet; Erlend blir rastlös och längtar bort från barnskrik och vardagsbekymmer. Kristins fromhet tilltar. Erlend väljer en annan väg och blandar sig i rikspolitiken. Kung Magnus härskar över både Norge och Sverige, men Erlend och en grupp andra tycker att han favoriserar Sverige. Vore det inte bättre att han tillsatte halvbrodern Håkon som hjälpkung i Norge? Erlend är oförsiktig och fängslas. Kristin åker till Oslo för att vara i närheten av Erlend som sitter på Akershus. Kristins och Erlends kärlek är slitstark. Erlend tiger om vilka hans meningsfränder är trots att han till och med torteras. Jag gillar allt med den här romanen; tids- miljö - och karaktärsskildring. Känslan av närvaro infinner sig direkt och en engagerar sig i familjens liv och öde. Återstår sista delen: Korset

Att bli lämnad

Helt otippat tyckte jag mycket om Berättelse om ett äktenskap av norske Geir Gulliksen. Berättelse om kärlek kunde också varit en lämplig titel. Jon möter Timmy, tycke uppstår och efter mycket kort tid är han beredd att lämna sin unga hustru sedan två år och deras lilla dotter för detta nya han inte kan avstå ifrån. Timmy är så levande och går sin väg rakt fram. Hon studerar till läkare. Jon är några år äldre och journalist. De blir ett par, Jon och Timmy; får två barn och försäkrar varandra att inga andra älskar varandra så som de gör. Deras förhållande är unikt. Allt berättar de för varandra. Tiden går; Timmy avancerar; Jon blir freelanceare och hemmafru. Han tvättar, städar och lagar mat och beundrar sin hustru över allt annat. Är hon hemma och i samma rum så är han trygg. Jon till och med uppmuntrar henne när hon träffar en man som hon kommer att dela sitt stora motionsintresse med. Harald och Timmy arbetar båda med folkhälsa. Jon är lite besviken å Timmys vägnar för att Harald ser så alldaglig ut. Han har inte träffat Harald men sett honom på bild. Timmy berättar fortfarande allt för Jon och Jon protesterar inte. Och det är här jag vill skrika stopp! Ser ni inte vart det här barkar? Jon vill inte se. Eller vill han inte tro det han egentligen ser? Han vill att Timmy ska vara fri och levande. Varför ger Jon så totalt upp sitt eget liv för att leva genom Timmy? Har han ingen självbevarelsedrift alls? "Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger." skriver Gulliksen, och "Allt vi hade gjort mot våra före detta älskande kunde vi inte göra mot varandra".  Författaren analyserar (den bedrägliga) kärleken utifrån Jons synvinkel. Här sägs mycket klokt och ställs många relevanta frågor. Det som saknas är lösningar och svar. Så klart. Berättelse om ett äktenskap är helt och hållet ett vuxendrama. De tre inblandade barnen saknar röst. Språkdräkten är vacker och ofta poetisk. Då och då tänker jag på Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande. Den här boken kan lätt bli film och den skulle passa utmärkt i en läsecirkel. Weyler förlag. I översättning av Urban Andersson

Simma med de drunknade

Unge Edvard Hirifjell är uppfostrad av sin farfar, Sverre, i Saksum någonstans i Gudbrandsdalen. Han och farfar är potatisbönder med får. Edvards föräldrar är döda och när Edvard frågar farfar om dem säger han att han ska berätta när Edvard blir äldre. Men "... jag upptäckte sanningen för tidigt, och då var det för sent." Edvards sökande efter föräldrarnas historia såsom Lars Mytting berättar det i Simma med de drunknade för honom till Shetlandsöarna och Frankrike. Hans mor, Nicole, föddes i Ravensbrück och räddades därifrån av farfars bror och ärkefiende Einar. Föräldrarna har dött i närheten av Somme och de sexton valnötsträden som står skyddade i minerat område och som spelar en betydelsefull roll i berättelsen. Edvard läser brev, analyserar foton och intervjuar människor.  Allt leder vidare till nya förvecklingar. Edvard, som endast är ett par och tjugo år, förvånar med sin världsvana när han reser iväg. På Shetlandsöarna möter han rikemansflickan Gwen. Hon och Edvard är ute efter samma sak fastän från olika håll och egentligen är de antagonister.  Men naturligtvis blir de kära i varandra trots att de misstror och vaktar på varandra. Hemma I Norge  väntar huldran Hanne, som tror att det är Edvard och hon, så hon flyttar helt sonika in på hans gård medan hon ändå sköter den under hans frånvaro. Släktens historia rullas upp. Den bittra fejden mellan Sverre och Einar Hirifjell har sin grund i politiska meningsskiljaktigheter och ett oskiftat arv
Det är en intressant story, författarens berättarglädje är smittsam, naturskildringarna är väldigt fina - vad det gäller Norge näst intill förälskade -, författarens kunskaper om träd och trä och en del andra specialkunskaper är intressanta. Edvards karaktär är dock inte riktigt trovärdig och romanen hade vunnit på mera koncentration. Några rejäla översättarmissar finns också, bl. a. "Feldwebel Haraldsen tackade farfar för sin insats." Men på det stora hela en spännande roman för dem som gillar släkthistoria, historia ( inte visste jag att Norge och Shetlandsöarna delar ett förflutet!) och äventyr. 
Översättning: Lotta Eklund. Wahlström & Widstrand

Livets gång på Barrøy

Från den isländska övärlden till den nordnorska. Sol, vind och vatten, förstås, men också många stormar, snö, kyla, slit och släp. I vissa lägen påminner Jón Kalman Stefànsson och Roy Jacobsen om varandra. Jag tänker på deras fantastiska, lyriska språk och känslan för naturen och miljön. Romanerna om Pojken börjar några årtionden tidigare än De osynliga som tilldrar sig 1913 - 1928.  Hans, 35, är gift med Maria, som kommer ifrån en annan ö. Tillsammans har de dottern Ingrid, som är den person man följer genom romanen. Till familjen hör också gamle farfar, faster Barbro, som är en mycket kompetent arbetare både vad det gäller mans- och kvinnosysslor. Men hon är lite eljest. Och plötsligt är hon gravid och nedkommer med sonen Lars. Familjen är ordkarg i största allmänhet och ingen frågar mycket vad det gäller den nya familjemedlemmen heller. Ingrid försöker ibland fråga sin mor om saker och ting som hon undrar över, men de flesta svaren blir väl så kryptiska som någonsin problemen i sig. De osynliga skildrar människor som varken tar stor plats i livet eller lämnar spår i historien. De arbetar för sin överlevnad; fiskar, samlar ejderdun och fågelägg, torkar fisk, kokar rabarbersylt, bakar bröd, odlar potatis, bygger båthus, som blåser bort gång på gång och blir uppbyggt igen. Kvinnorna har hand om inomhussysslorna, trädgården och ladugården. Det är lite skämmigt för en man att ligga på knä i potatislandet eller gå i fähuset. Kvinnorna har av hävd inga stolar vid bordet. Men det blir det ändring på i den här romanen. Hans Barrøy har ständigt nya projekt på gång för att förbättra livet på ön. Att flytta därifrån är inget alternativ. 
Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk  kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken.
Översättningen är gjord av Staffan Söderblom. Förlaget är Norstedts.

Gängelstrån

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden, Olav Håkonson Hauge 1908 - 1994, var en av 1900 - talets viktigaste poeter i samma division som Tranströmer, Aspenström och Inger Christensen. Ändå har han inte riktigt slagit igenom i Sverige trots att både Staffan Söderblom och Carl - Göran Ekerwald skrivit var sin bok om honom. 2014 kom det lilla sparsmakade förlaget ellerströms ut med ett litet tunt häfte Gängelstrån, med dikter av Hauge. Gängelstrån syftar på de enstaka sädesstrån som stod kvar efter det att skördetröskan mejat ner resten.
Görgen Antonsson har översatt och skrivit förord.
Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om Olav H Hauge som levde ett tillbakadraget liv med självstudier, diktande och dagboksskrivande. Nynorsk zenpoesi, ett häfte som räcker hela livet. Läs mer HÄR

Jag tömmer asklådan

Några nattvakna stjärnor hänger över fjällen
då jag kommer ut, Skaren lyser vit
mellan tallstammarna i vårljuset.
Glöden sjuder i snön då jag tömmer asklådan.
Slocknande drömmar sprids med askan i grå vind.

När allt kommer till allt

År ut och år in har du suttit böjd över böckerna
du  har samlat på dig mer kunskap
än du behöver till nio liv.
När allt kommer till allt är det
så lite som ska till, och det lilla
har hjärtat alltid vetat.
I Egypten hade kunskapens gud
ett aphuvud.

Bergensare

2013 kom den första boken av Tomas Espedal på svenska. Mot konsten heter den. Espedal är stor i Norge och har skrivit et tiotal romaner . 2014 kom Gå. Eller konsten att leva ett rikt och poetiskt liv.
Jag gillade båda två väldigt mycket. Nu har jag läst den tredje, Bergensare, Lindelöws bokförlag; i översättning av Jimmy Ginsby. Och jag är lika förtjust. Bergensare är en blandning av prosa och poesi;  reseskildring och biografi; roman och novell. Boken tar avstamp i ett hotellrum i New York och avslutas på ett hotell i Berlin vid Kurfürstendamm. Däremellan följer man Espedal på vandringar i hans barndoms Bergen under "en tid då barnen var befriade från sina föräldrar", en stad som kännetecknas av frihetsberövande regn och fuktig instängdhet mellan bergen. Tonåren skildras mästerligt genom en beskrivning av kroppen som börjar växa ut åt alla håll och bekläs med hår. Det var också då han blev medveten om betydelsen av dörrar i livet. Han vandrar vidare i livet och möter massor av människor; inte minst författare som Karl - Ove Knausgård och Dag Solstad. (Tomas Espedal förekommer i en episod i Min kamp del 5.) Flera kapitel handlar om kärlek, ensamhet och resor. Tomas Espedal gillar celliknande utrymmen som små hytter längst ner intill maskinrummet i båtar och små sovkupéer på tåg. Jag gillar Espedals språk, formuleringar och humor. Han är personlig utan att kännas intim. Antagligen vore det inte så svårt att läsa honom på norska. Jag ska ta ett snack med latmasken...

Konsten att leva ett vilt och poetiskt liv

Jag var mycket förtjust i Tomas Espedals förra roman,  Mot konsten, och jag blev minst lika charmerad av hans senaste Gå. (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv). Tomas Espedal gillar att gå. Och går gör han i andanom tillsammans med rader av andra författare som också gått mycket, till exempel Wittgenstein, Heidegger, Kierkegaard, syskonen Wordsworth, Coleridge, Thoreau, Walt Whitman och många flera. Mestadels män. Rimbaud vandrade praktiskt taget livet av sig. Han fick besvär med knäna och måste amputera en fot. Med på färderna finns naturligtvis reselektyr i form av pocketböcker (Hamsun, Aesopos, t. ex.) som man lätt kan göra sig av med om ryggsäcken visar sig bli för tung. Espedal vandrar omkring i trakterna kring födelseorten Bergen i första delen av boken. Han övar sig inför längre vandringar tillsammans med vännen Narve Skaar. Man måste vara beredd på strapatser, skavsår, sovande under bar himmel, kyla, väta och annat man inte rår över. Tomas Espedal vandrar iförd kostym, skjorta och Dr Martens - kängor. Han gör inte någon förändring men hoppas på en förvandling. Och den kommer. Han lever upp till bilden av vagabonderande luffare. Naturligtvis träffar man många olika människor på sådana här vandringar. Särskilt som Espedal och Skaar älskar att sitta och röka och dricka på barer.  Andra delen av Gå rör vandringar i Paris, Aten, Istanbul och längs den vackra lykiska leden längs medelhavskusten i södra delen av Turkiet. Hemlängtan är en självklar del i alla resor, skriver Espedal. Den börjar i kroppen och sprider sig först till hvudet och sedan till fötterna. Men vandrandet på vägarna innebär en känsla av frihet och ansvarslöshet. Gå är också en metaroman. Den handlar om tillkomsten av romanen Gå. Översättningen är gjord  av Jimmy Ginsby (som verkar ha problem med pronomina). Förlaget är Lindelöws. Jag tyckte mycket om att sitta ute i grönskan och resa med Espedal i Gå. Jag känner mig förflyttad och berikad.

Mycket välgjort och spännande

Jørn Lier Horst, född 1970, arbetar som utredare hos polisen i Vestfold. Det var efter att han blivit anklagad för att ha manipulerat bevismaterial som han skrev Jakthundarna.
2013 fick han Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman eller -novellsamling. Glasnyckeln delas ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet för en bok av en dansk, finländsk, isländsk, norsk eller svensk författare. Far och dotter arbetar med var sitt mordfall. William Wisting är utredare hos polisen och arbetar med ett 17 år gammalt mord när han plötsligt blir avstängd från sitt arbete. Naturligtvis fortsätter han ändå.
Dottern Line är journalist och arbetar med ett nyligen begånget mord. Farfar, som är pensionerad läkare deltar också i arbetet.
En stund blir man riktigt orolig att det skulle kunna finnas skäl att stänga av den sympatiske arbetsnarkomanen William Wisting. Man har också anledning att fundera över hur utredningsarbete förhåller sig till frågan om ansvar.
Jag läser gärna mer av Jørn Lier Horst

Ständigt oppositionell

Alexander Kielland var 1880 - talets store samhällskritiker i Norge. Han räknas som en av de fyra stora författarna under den här tiden vid sidan av Ibsen, Björnson och Jonas Lie.
Kielland var välbeställd, men är ändå mycket medveten om alla orättvisor i samhället. Han debuterar med Noveletter 1879, samma år som Strindberg kommer ut med Röda rummet och Ibsen med Ett dockhem. Kielland föddes i Stavanger 1849, blev jurist och köpte sedan ett tegelbruk i sin hemstad. Hans kulturella och litterära intresse växte ständigt. Kielland tog intryck av Heine och Kierkegaard och tidens idéhistoriker, främst John Stuart Mill. Det var särskilt Kierkegaards kritik av kyrka och präster som gjorde intryck. Allra mest påverkade honom Georg Brandes med sina idéer om att litteraturen skulle påvisa missförhållanden i samhället. Han står på arbetarklassens - Venstres - sida tillsammans med Björnson. Kielland skriver om hyckleri, korruption, förtryck och byråkrati. I Skeppar Worse (1882) skildrar han religiöst hyckleri. Haugianerna var en religiös väckelse som förekom på Vestlandet. Även inom väckelserörelsen fanns det krafter som utnyttjade rörelsen för egen vinnings skull. När Kielland vid upprepade tillfällen begärde statligt författargage visade det sig att han hade såväl vänner - Venstre - som fiender - konservativa - emot sig. Han fick aldrig något gage. Den sista romanen - Jakob - kom ut 1891 och saknade all den berättarglädje som kännetecknat Kiellands tidigare författarskap. Samma år blev han borgmästare i Stavanger. 1902 blir han landshövding i Romsdalen. Alexander Kielland dör 1906. Desillusionerad.
Bokförlaget Bra böcker. Bra klassiker. 1976.
Övers.: Ernst Lundquist. Förord: Marianne Särman.
Loppisfynd!

Nytt norskt

Tomas Espedal från Bergen är stor i hemlandet Norge. Han har skrivit elva  böcker men det är först nu han översatts till svenska. Mot konsten (anteckningsböckerna), 172 s,  är en självbiografisk poetisk, släkt- och utvecklingshistoria som tar avstamp i nutid med att berättaren inom loppet av ett halvår mister både hustru och mor.
Han befinner sig alltså i någon mån i samma situation som den hemmavarande tonårsdottern. Det är inte riktigt hennes uppfattning av saken.
Så presenteras vi för berättarens föräldrar och mor- och farföräldrar.
Berättaren älskar sin farmor medan han har svårt för de snobbiga morföräldrarna. Hans far har gift sig med en fin flicka ur en helt annan samhällsklass och utan hennes föräldrars samtycke.
Man följer berättaren genom uppväxten i Bergen över skolåren till universitetsstudierna i Köpenhamn. Här får han luft under vingarna. Hela tiden skriver han. Det är något han vet att han vill.
Jag gillade verkligen den här fina boken. Espedals personliga, lätta berättarteknik är mycket charmerande. Flera generationers historia bara så där lekande lätt; i glädje och sorg.
Lindelöws förlag; översättning: Jimmy Ginsby

Halvbrodern

I SVT 1 går just nu en serie baserad på den norske författaren 
Lars Saabye Christensens roman Halvbrodern. 
Måndagar kl 21. Två avsnitt av åtta är avklarade, men de finns ju på TV Play. 

Unge Barnum skriver om sin äldre halvbror Fred som försvunnit ingen vet riktigt vart. Bröderna växte upp i en familj som dominerades av tre kvinnor; mor, mormor och mormorsmor även kallad Den gamla. Hon är ett salt. Jag gillar henne. Men så spelas hon också av Ghita Nørby.
Det handlar alltså om fyra generationer i efterkrigstidens Oslo.
De två visade avsnitten verkar lovande. Serien rekommenderas.
Lars Saabye Christensen är född 1953. Han är mest känd för sina romaner och för Halvbrodern har han fått ett flertal fina priser, till exempel Det norska läsarpriset 2001 och Nordiska rådets litteraturpris 2002.

Största möjliga tystnad

Omslagsbilden på Dager i stillhetens historie av Merethe Lindström får mig att tänka på den danske konstnären Vilhelm Hammershøi. Men det är fel. 
Ida Lorentzen heter den amerikanska konstnärinnan.
Bilden heter passande nog Hidden Secrets.
För det är vad det handlar om  - saker och ting som det äkta paret Eva och Simon inte talar om.
De har levt ihop länge och nu har Simon gått in i en tystnad - demens? - som gör att Eva känner sig icke - existerande.
En gång har Simon försökt tala med Eva om att han ville avslöja sin hemlighet för de tre döttrarna, men hon avvärjde det hela. Hennes egen hemlighet är ganska obegriplig såväl för Simon som läsarna. Man kommer till en punkt efter vilken det är omöjligt att tala
Simon har varit läkare och Eva lärare. Författaren använder Eva som språkrör.
Marija från Litauen kommer till Eva och Simon som städhjälp. Hon för in liv och samtal i hemmet och de betraktar  henne snart  som en god vän. Och det är ömsesidigt. Men - så börjar det hända saker. 
Merethe Lindström fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2012 och även Norska Kritikerpriset. Hon föddes 1963 och har skrivit noveller och romaner sedan 1983.
Det litterära genomslaget kom 1996 med Steinsamlere.
Men det är inte förrän nu hon har blivit översatt till svenska.
Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. 
Det som händer i Dager i stillhetens historie händer på det inre planet. Det är människors allra hemligaste gömslen som Merethe Lindström utforskar.
Jag blir nyfiken på att läsa mera. 

Dagar i tystnadens historia har översatts till svenska av Urban Andersson.

Merethe Lindstrøm vann

Nordiska rådets litteraturpris 2012 delas ut ikväll
kl 19 på Islands Universitet i Reykjavik.
Priset delas ut för 50:e gången.
Och för första gången kommer vinnaren att vara närvarande.

De nominerade är dessa


Kan det vara dags för FLODTID av Katarina Frostenson?

Nej, det var det inte.

Det blev norska Merethe Lindstrøm som vann.

Läs mer om romanen Dager i stillhetens historie.

Hav, skog och fjäll

Den norske författaren
Hans E. Kincks
genre var framför allt novellen. Han skrev även romaner, lyrik, artiklar och essäer.
Han föddes i Öksfjord men bodde senare på olika håll i Norge och känner landskapet och landsbygdens befolkning väl.
På sätt och vi händer det inte så mycket i Kincks noveller, men ibland överförs ett inre tillstånd till ett yttre och det blir rena skräckfilmen.
Ta till exempel novellen Fårflytten i Höstnätter och andra berättelser där ett gäng män jagar något omänskligt i det kompakta höstmörkret i skogen på väg mot en säter där man på håll sett ett ljus flimra i ett fönster. Det suckar, stönar, dånar och hasar och männens ångest går att skära.
Unga människors famlande skildras ömsint och fromma gubbars kamp om vem som har övertaget i gudsfruktan röjer en spefull författare.
Titelnovellen handlar om unga Ragna som bor på en ö med sin kylige, enerverande, ensamme far. Båda grips av vettlös skräck när höststormarna rasar och blixtarna lyser upp hav och fjäll så långt ögat når. Rädslan för mörkret, tomheten och ensamheten plågar dem.
Tage Aurell har översatt och det gör säkert inte saken sämre.
Hans E. Kinck levde mellan 1865 och 1926. Han är skandalöst förbisedd i litteraturhistorien och är inte speciellt mycket översatt.
Jag blev nyfiken på Hans E. Kinck eftersom han nämndes någonstans i samma andetag som Olav H. Hauge. Höstnätter och andra berättelser blev jag väldigt förtjust i och jag tänker leta fram flera novellsamlingar. Fjärrlån blir det.

Han rösar ingen led. Olav H. Hauge. Del 5

Staffan Söderblom är poet, essäist och sedan 1996 adjungerad professor vid författarutbildningen
Litterär gestaltning, Göteborgs universitet.
Hans Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta: Olav H. Hauge
kan man läsa som ett - eller en rad - litterära samtal i dialog och/eller polemik med andra uttolkare, sig själv och läsaren. Staffan Söderblom analyserar dikter av Hauge, visar på återkommande teman, ironin, den falska troskyldigheten och först och sist det "förrädiska" språket.
Titeln Och jag var länge död (Inledningen på dikten Gullhanen) är lånad från Eddan. Hauge skriver i sin dagbok att han uppskattar Eddan mer och mer. Den borde finnas i varje norskt hem. Han påpekar också att det är en
"Vestlending" som är upphovsman.
Och jag var länge död är en bok att läsa sakta och om igen; stillsamt begrunda och låta sjunka in. Man behöver hjälp när man läser Hauges fascinerande dikter.

Gullhanen

Og eg var longo død . Død i mitt skal,
og gol som gullhane i Miklagard.
Eg levde under - høyrde skurr og svar
og streid imod; og holt læt seld sjels gal.

Til draumen skok meg vak ei festgul nott,
so hamen fall og glansen vart til støv:
Eg er i døri heime. Huset søv.
Og barnehjarta slær att sælt og brått

Eg stand med hand på klinka inn til mor
og far, - ser månen skin på slite golv.
Du vart så lange? kjem det, utan ord.

Bak rømdi rørdi sorgi tungt sin kolv.
So slepte draumen med. I gullsmidd gjord
for keisaren eg atter gol og svor.

Om denna sonett skriver Tomas Tranströmer till Robert Bly: "Har du översatt en dikt som heter "Gullhanen av Olav H. Hauge? Den gav mig den bästa poetiska chock jag har fått på många månader."

Många forskare har ägnat sig åt intertextualiteten i Gullhanen. Men Jan Erik Vold läser den som en bild; en situation. Och vem kan säga vilken läsning som ä rätt?
Hauge rösade ingen led.

Olav H Hauge. Del 4

I Entusiastiska essäer av Jan Erik Vold finns ett avsitt med rubriken
Det går an att leva i vardagen också.
Om Olav H. Hauge och hans förhållande till tingen.

Jan Erik Vold berättar om hur OHH går från en traditionell, centrallyrisk romantisk tradition till att bli modernist -
både till form och innehåll. OHH skriver kortare, avskalade s. k. tingdikter.
På 60 - talet "stred" traditionalister och modernister om honom.
Båda sidor ansåg att han hörde till deras läger.
OHH debuterade 1946 med Glör i aska. I tjugo års tid verkar han som poet med en diktsamling vart femte år. Den sista är Dropar i austavind, 1966.
Den äldre OHH har lämnat det centrallyriska; drömmarna och visionerna.
Han är mera harmonisk och nöjd med att leva sitt liv i närhet till och överensstämmelse med naturen och tingen.
Tingdikterna är kortare och innehåller både humor och ironi. OHH har lärt av de kinesiska diktarna. Hans tematik är splittrad i mindre enheter.
"Inte hur världen är, är det mystiska, men att den är" säger språkfilosofen Ludwig Wittgenstein och det kan gälla för OHH också.
Han beskriver sina ting och låter läsaren tolka.
Sinnesstämning kontra landskap går igenom OHH:s hela författarskap säger Jan - Erik Vold. Vi ser det vi ser på grund av hur vi har det.

"Og snoen kom og klædde skogane i kvitt.
Eg tykte det var sorgi, for eg ser berre mit."

Vemodsdraget följer OHH genom livet och dikten.

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Olav H. Hauge. del 2

Olav H. Hauge, 1908 -1994, bodde hela sitt liv på Ulvik vid Hardangerfjorden. Förutom några år som han tillbringade på mentalsjukhuset Valen med diagnosen schizofreni.
Han hörde röster och hade svår tinnitus. Tiden på sjukhuset minns han som vilsam. Även när han satt på avdelning D - stormavdelningen. Där träffde han enligt egen utsago många stora profeter. Han fick elchocker men undkom lobotomi.
Han skrev dagbok i 70 år - utan tanke på någon läsare mer än han själv.
Olav Hauge utbildade sig till trädgårdsmästare men det var inget han egentligen ville syssla med.
Hauge var en man med bestämda principer vilket inte betydde att han inte satte sig över dem om det föll honom in.
Tidningsläsning ogillade han, men icke förty prenumerarade han ibland. Intellektuella akademiker från överklassen tillhörde fiendesidan och var bara skräp i jämförelse med den enkle bonden som levde på det gården producerade.
Men det var väldigt roligt att diskutera med akademiker.
Och de som älskade Hauges lyrik allra mest var kvinnliga akademiker!
Vid 66 års ålder gifte han sig med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. De hade brevväxlat i många år och hon skilde sig och återtog sitt flicknamn för Hauges skull.
"Hon är det bästa som hänt mig", sade han.
"Vem frågar efter vägen när man har sådan vind?" skriver han i en dikt.
Vinden är ett återkommande motiv i Hauges dikter liksom vardagliga ting som en sågbock, en lie eller för den delen en katt.
Hauge debuterade 1946 med Glör i oska. 1962 var han en erkänd poet och fick ett statligt arbetsstipendium. Det publika genombrottet kom först 1966 med
Dropar i Austavind. Han fick sedan vänja sig vid att det kom både brev och besök. (Telefon hade han aldrig.) Ensamheten - den dyrbaraste lyxen - fick han ge avkall på och någon gång företog han till och med en resa.
Redan som tonåring blev han en kräsen storläsare.
Bibeln var en kraftfull inspirationskälla för Hauge
Vilhelm Ekelund höll Hauge mycket högt och Strindbergs Ensam var helt i hans smak.
I övrigt kände han väl till kinesisk och persisk lyrik och beundrade Swedenborg och Baudelaire. Bondeledarna Ho Chi Minh och Mao hyllade Hauge. De skrev ju också lyrik. (Men partier och kollektiv var han negativ till.)
Carl - Göran Ekerwald har skrivit en biografi om den egensinnige, märklige Olav H. Hauge och hans diktning, Det stora självporträttet.
Dikterna är ett destillat av dagböckerna säger Ekerwald, som uppenbarligen är mycket fascinerad av sitt ämne utan att för den skull bortse från avigsidorna.
De 84 dagböckerna, som gavs ut i fem band år 2000, är det stora självporträttet.
De är unika i Norden på grund av sitt tankedjup och den fortlöpande självanalysen.
Ekerwalds bok kom ut 2011 på Carlssons förlag.