Pennskaftet

Pennskaftet, eller Barbro Magnus som hon egentligen heter, är en sprakfåle med ljust, burrigt hår; journalist i mörkblå pennkjol och eldröd kråka. Pennskaftet tycker att Barbro är ett rysligt hemslöjdsnamn och ingen kallar henne heller för det. Pennskaftets rykte är inte det bästa. Hon rör sig i miljöer där hon inte borde vara och vid tider då en anständig flicka borde sova sött i sin egen säng. Arkitekten Dick, som bor på samma pensionat som Pennskaftet, tror att hon ska bli ett lättfångat byte. Men han faller på eget grepp. Han blir förälskad, omvänd och kommer att stötta Pennskaftets och de andra kvinnornas kamp för kvinnlig rösträtt i Elin Wägners rösträttsroman från 1910, Pennskaftet.  En annan som förälskar sig i Pennskaftet är den mäktige baronen Starck, som faller som en fura för det slagfärdiga Pennskaftet. I rösträttsrörelsen finns kvinnor ur alla läger. Det vore Pennskaftet fjärran att göra skillnad på adelsdamer och prostituerade. Pennskaftets motsats är Cecilia som möter en redan i romanens första mening: "För den som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst  angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverige med ett persontåg." Cecilia är några år äldre än Pennskaftet och mycket stukad av livet. Inget i livet intresserar  henne men hon låter sig ändå övertalas att gå till ett möte om rösträtten. Hon erbjuds arbete och kamratskap och försäkrar sig om att inget mera än hjälpgummegöra kommer att krävas av henne. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän även Cecilia blir en hängiven rösträttsförkämpe. Det är en spretig grupp kvinnor som ändå drar åt samma håll. De är långt ifrån alltid överens. Pennskaftet är rolig läsning och den känns både fräsch och modern. Den livfulla dialogen känns naturlig; kvickheten och den ibland lite elaka humorn är osökt. "Åttio själfulla kilon" - Elin Wägner hade ingen förståelse för överviktiga människor. "Den gamla schakalen"; "Jag smög mig in som ett tryckfel". Pennskaftet är också en roman om Stockholm. Här diskuteras allt rörande kvinnans ställning i samhället; inte minst erotik. Bokens omslag föreställer Elin Wägner när hon arbetade som journalist på Helsingborgs - Posten 1903. Horace Engdahl har skrivit ett initierat förord; Helena Forsås - Scott står för textredigering, kommentarer och ordförklaringar.

Titel: Pennskaftet
Författare: Elin Wägner
Förlag: Atlantis
Serie: Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien.
Tryckår: 2012
Antal sidor: 230 sidor 

Pennskaftet passar in på nr 26 Läs en klassiker i Mias Kaosutmaning

Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008. 

Idyll och äventyr

Horace Engdahl växte upp i Karlskrona. I Minnen av en stad berättar han om den stad som på 50 - talet var hans och som är det Karlskrona han fortfarande minns som den vackraste och lyckligaste staden; en blandning av idyll och äventyr. Han berättar fram dofter, ljud och färger. Han berättar samtidigt ett stycke av stadens egen historia. Cykeln var frihetsredskapet framför andra. Cigarraffärerna var spännande ställen med en speciell doft där man kunde hitta filmisar , godis och blädderblock. För smygrökarna var cigarraffären ett viktigt ställe. Bakom disken stod alltid en knipslug, misstänksam gubbe. Havet satte sin prägel på staden och pojkens uppväxt. Fadern var sjöofficer. Efter en hård storm kunde ålarna flyta  med de vita bukarna upp i vattnet mellan Pantarholmen och Långö efter det att de bultats ihjäl i sjögången. "Det sorgligaste som hände mig under dessa år var att jag förlorade två framtänder i underkäken. Rocken hade kommit till stan och jag råkade i slagsmål med en skolkamrat om vem som var störst. Tommy Steele eller Elvis Presley. Jag höll på Tommy, så jag förtjänade stryk." Det har han fullständigt rätt i, om ni frågar mig. Lite vemodigt, humoristiskt och förälskat  berättar Horace Engdahl om sin uppväxtstad. Den här berättelsen passar in på plats nr 11 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II där huvudpersonen är förälskad.

Axess 2011:9

Axess magasin - idétidskrift på klassisk grund.

Senaste numret av Axess har Dante som tema. En man för vår tid är undertiteln.
Tre specialister på Dante funderar på vad Den gudomliga komedien betyder för dagens människor.

Sveriges främste Dante - kännare Eugène Napoleon Tigerstedt presenteras av Horace Engdahl som i sina anteckningar finner att han träffade sin lärare, Tigern, i litteraturhistoria och poetik för första gången den 4 september 1968 som student vid Stockholms universitet.

Torbjörn Elensky är gästredaktör för den del av Axess 2011:9 som kallas Dossier och behandlar religionens betydelse för dagens politiska värderingar.

Axess känns välgörande grundlig och gedigen.