Caroline Säfstrand

Om jag skulle läsa en feel-good så skulle det nog bli en titel av Caroline Säfstrands. Hon sade själv vid sitt författarbesök på Osby bibliotek igår kväll att hon inte riktigt känner sig som en utpräglad feel-goodförfattare utan att hon skriver mer vanliga romaner. Men förlaget har placerat henne bland feelgood. Omslagen ser ut som övriga i genren. CS säger sig aldrig ha haft några författardrömmar även om hon alltid skrivit mycket. En författarhund bör en ha. Själv har hon alltid två. Många och långa promenader gynnar den kreativa processen. Hemligheter, härligheter & ett budskap mellan raderna var rubriken för kvällen och är också det som en feelgood bör innehålla. CS:s bokslut är alltid hoppfulla. Böckerna tilldrar

sig i nordvästra hörnet av Skåne. Hennes första bok, kom ut i maj 2014 och tilldrar sig på Hallands väderö. Bok nummer tio, Låt mig berätta allt, kommer ut i maj 2024. Den är första delen i en serie och här har hon fått ett lite annorlunda omslag. Roman nummer två ska heta Hemligheternas ö. Del tre Min sista önskan. I år börjar hon också ges ut i USA. Caroline Säfstrand berättade generöst om sina författarmödor och glädjeämnen. Miljöskildringarna och bikaraktärerna är viktiga för henne. Ett par av romanerna tilldrar sig på Ven, vilket har ökat  antalet besökare på ön. 2023 fick hon pris för årets bästa feelgoodroman med titeln Sanningen om ostrondykerskan. Idén fick hon efter att ha läst en artikel i SJ:s tidskrift Kupé. Caroline Säfstrand är en trevlig bekantskap som generöst bjuder på sig själv och har god hand med publiken. En sak vill Caroline skicka med alla hem: Skriv tacksamhetsdagbok!

En smakebit på söndag

"Nelson samlar ihop sina saker för att bege sig hem när intendent Jo Archer dyker upp i dörröppningen. "Ska du redan åka?" säger hon. Nelson gör ingen ansats att resa sig. Klockan är sex och Jo tjatar alltid på honom att låta bli att jobba över. "Ja", säger han. "En halv dag ledigt för gott uppförande." Jo skrattar och kommer in och sätter sig i besöksstolen. Hon envisas med att tro att deras samarbete är perfekt. "Vi retas med varandra hela tiden", har hon sagt en gång, "precis som syskon." Men Nelson har två systrar och det här är något helt annat. För det första är Jo hans chef. För det andra sitter hon på en pilatesboll när hon håller möten och förhör. Och en gång har hon försökt få Nelson att delta i ett seminarium om mindfulness. Trots allt detta är hon ingen dålig polis och han tycker inte alltigenom illa om henne"

Från sidan 16 i Irrbloss av Elly Griffiths 

Läsutmaningen En smakebit på söndag innebär att vi utan spoilers delar med oss av det vi just läser. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna den här veckan. Fler smakebitar HÄR

Olive, igen

2008 fick Elizabeth Strout Pulitzerpriset för romanen Olive Kitteridge. Den blev sedan en uppskattad miniserie på HBO med den fantastiska Francis Mc Dormand i huvudrollen som den kärva sanningssägande Olive Kitteridge, mattelärare i Crosby i Maine. Hennes förste man, Henry var apotekare. Nu går hon och förebrår sig för att hon inte alltid var så snäll mot honom. Men hon tyckte att han var så klängig och hon blev irriterad på honom. Olive är alltså tillbaka i romanen Olive, igen. Änklingen Jack Kinnison har också kommit på kant med livet efter det att han blivit lämnad ensam. Men dessa båda finner varandra och har stor glädje av varandra den korta tid de får tillsammans. Båda har barn; Olive har till och med barnbarn. Men båda har bristfälliga kontakter med sina barn. Olive gillar inte sonens fruar. Jack kan inte smälta att han dotter är lesbisk. Genomgående tema i den här romanen är Olives åldrande. Hon får finna sig i att hennes kropp ligger i bakhåll för henne. Hon får en hjärtinfarkt med efterföljande lunginflammation. Till slut flyttar hon utan protester till ett fint äldrehem. Här få hon till slut ett par goda vänner. Isabella och Olive förenas i sin avsky över de livsnödvändiga Tena - blöjorna som de tvingas använda. Båda är angelägna om att hålla det hemligt. Olive har egen bil så hon kör och handlar åt dem båda.Olive blir något mildare på sin ålders höst. Och hon börjar svära. Hon handskas tappert med kroppens förfall En kan bara beundra henne. Romanen är uppbyggd som en serie noveller där olika personer som varit i kontakt med Olive ger sin syn på henne. Det kan vara gamla elever, kolleger, sonhustrur, sonen och så vidare. På samma gång berättar Olive sin version av livet i den lilla staden. Elizabeth Strout har en psykologisk skarpsynthet och en förmåga att skriva trovärdiga dialoger. Mycket av det som skildras är allmänmänskliga livsvillkor antingen en bor i Maine eller någon annanstans i världen. Olive, igen skulle också kunna blir en utmärkt HBO - serie.

Titel: Olive, igen 
Orig:s titel: Olive, again
Författare: Elizabeth Strout
Övers: Helena Hansson
Förlag: Forum
Tryckår: 2020
Antal sidor: 312

En smakebit på søndag

"Prästen skulle ha middag för Petrus och hans hustru Maja. Isabella skulle servera.Hon bar en florshalsduk över bröstet och hade spottat på fingertopparna och strukit ut ögonbrynen. Sedan nöp hon sig i kinderna och gnagde på läpparna så att de blev svullna och röda. Därefter slätade hon ut håret så gott hon kunde. Prästen avskydde hennes lockar, sa att de var syndiga. Florshalsduken gjorde hennes klänning dygdig, men hon visste att prästens ögon inte skulle vika från konturen av hennes bröst under den. Han var en skråpuk, prästen - en person inuti och en annan utanpå. Och den mask han bar glipade allt som oftast. Ibland undrade Isabella om hon var den enda som märkte det. - Sursteken ska in sist, sa Karna och vände sig från härden med spisrosor på kinderna. Svetten pärlade i hennes panna och det droppade från sleven hon höll i. Doften av kött kokt i surmjölk var som en varm andedräkt från någon som precis ätit en stor bit ost, tänkte Isabella. Det fick henne att kväljas. - Ta senapsäggen och supen först, sa Karna och gav henne två korgar att ta med in."

Från sidan 37 i Häxorna av Elisabeth Östnäs

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Antingen håller Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten eller Astridterese på bloggen Betraktninger i utmaningen. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Jeppe Kørner, utredare vid Köpenhamnspolisen, stänkte vatten i ansiktet och tittade sig i spegeln på den kaklade väggen. I spegeln ovanför handfatet blev man konkav, i den andra egendomligt bred. Han glömde alltid bort vilken spegel som gjorde vad med en tills han stod och tvättade händerna. Idag hade han hamnat framför den konkava, som fick honom att se ut som ett Munchskri. Det passade honom bra. Han såg trött ut, och han visste att det inte enbart berodde på polisens lågenergilampor. Det löjliga, blekta håret gjorde inte saken bättre; han borde aldrig ha låtit sig övertalas av sin gode vän Johannes. Omväxling förhöjer, ha! Han borde kanske raka av alltihop. Då skulle han åtminstone se ut som en polis. Skilsmässodrabbad snut i livskris, som i böckerna. Klassiskt. Sedan kunde han skaffa sig en stampub och en snabb bil och bära smärtan som ett adelsmärke i pannan. Kanske se till att få ett tjusigt ärr  - efter ett knivsår på kinden - ett som matchade ärren i hans inre."

Från sidan 13 i Krokodilväktaren av Katrine Engberg

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas den här veckan av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Inga spoilsers, tack! Fler smakebitar HÄR:

Annabelle

Kriminalinspektör Charlie Lager är uppvuxen i Gullspång, ett litet samhälle i Västra Götalands län. Nu beordrar hennes chef henne att åka till Gullspång för att lösa mysteriet med en försvunnen sjuttonårig flicka, Annabelle. Charlie är inte direkt förtjust. Hennes barndom var allt annat än lycklig. Detta är början på Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle. Det blev en kriminalroman. Den har stått i min hylla alltsedan bokrean och nu är den läst också. Charlie är är duktig som i sitt arbete men har en benägenhet att råka illa ut som människa. Mäns våld mot kvinnor är ett genomgående tema i Annabelle. Charlie besöker en gammal väninna i byn, Susanne, gift med en vacker notoriskt otrogen man, med vilken hon har fyra vilda barn. Hon uppsöker sitt förfallna bandomshem, Lyckebo, i skogen. Hon minns modern Betty och en av hennes pojkvänner som hette Mattias. Nora, den försvunna flickans mor, blir galen av oro. Charlie börjar ana ett samband mellan Betty och Nora. Hon har klara fördelar av att hon känt till Gullspång tidigare. Annabelle är en lågmält berättad historia. Språket är vårdat och en följer lätt Charlies tankegångar. Annabelle har ett logiskt slut.  Men en sak skulle jag vilja veta: Vem var Annabelles far? Betty tog hemligheten med sig i graven. Eller också visste hon det inte. Annabelle rör sig över tre generationer och jag tyckte mycket om den och blev glad när någon annan bloggare upplyste om att det rör sig om en serie och då blev jag nyfiken så klart. Del två; Franscesca är nu reserverad på biblioteket. 

Titel: Annabelle
Författare: Lina Bengtsdotter
Förlag: Forum
Tryckår: 2017
Antal sidor: 312

Lucy Barton revisited

Elizabeth Strouts nya roman heter Vad som helst är möjligt, (Anything is possible). Den består av nio berättelser som har titlar som Vindkraftverk, Dotties bed-and-breakfast, Syster, Snöblind och Gåva. Dessa berättelser har det gemensamt att de rör sig kring Lucy Barton. Genom människorna i dessa berättelser får vi veta småstadens syn på Lucy Barton och hennes fattiga familj. De bodde i ett garage och modern var sömmerska medan fadern mestadels hade tillfälliga arbeten. Lucy Bartons bror, Pete, bor kvar i Amgash och  systern Vicky bor också i närheten. De träffas hos Pete och ingen kan säga att det är en lycklig återförening. Vad är det som gör att syskon kan får så olika liv? Varför är Vicky kraftig och Lucy och Pete smala som stickor. Hur mår barn efter  skilsmässor? Hur mår föräldrarna efter skilsmässor? Hur mår männen som deltagit i krig? Vad får en mamma att vid 74 års ålder lämna man och barn och flytta till Italien och gifta sig med en tolv år yngre man och leva i en lägenhet som mannens förra hustru betalar? Människorna i de olika berättelserna är släktingar, skolkamrater, skolvaktmästare eller grannar. På så sätt får en veta något om de övriga byinvånarnas liv också. Romanen är som en väv med många olika inslag. Det tar en stund innan en blir varse mönstret. Men sedan är det intressant att koppla ihop de olika personerna. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Forum förlag.

En smakebit på søndag

"Pete Barton visste att hans syster Lucy skulle komma till Chicago på sin pocketboksturné; han följde henne på nätet. För några år sen hade han skaffat wi - fi i huset, och han hade köpt en liten dator, och det han helst tittade på var vad Lucy höll på med. Han kände en vördnad inför att hon blivit den hon var: hon hade lämnat det här lilla huset, den lilla stan, fattigdomen de uthärdat - hon hade lämnat alltsammans bakom sig och flyttat till New York City, och i hans ögon var hon en berömdhet. Han fick en rysning av att sitta vid datorn och se henne hålla tal för fullpackade auditorier. Hans syster... Han hade inte träffat henne på sjutton år; hon hade inte återvänt efter faderns död även om hon hade varit i Chicago massor av gånger sen dess - det hade hon berättat för honom."
Från sid. 148 i Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout. 

Den här veckan är det Astrid Tereses tur att hålla i söndagsutmaningen En smakebit på söndag. Hon finns på den norska bokbloggen Betraktninger. Utmaningen går ut på att en delar med sig av det en just läser. No spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR.

Hjärtat är bara en muskel

Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström är en relationsroman. Elisabeth Sojdelius har flyttat till Stockholm efter en olycklig kärlekshistoria hemma på Gotland. Hennes dröm är att bli arkitekt. Medan hon väntar på att bli antagen till studierna kör hon nattbuss. Tiden går och och hon känner att hon fastnat i ett arbete hon egentligen inte vill ha. Hon väntar på att något ska hända. Det gör det också. Hon möter Isak. Han glömmer sin mobil i bussen och Elisabeth spårar upp honom och bekantar sig med honom och de märker att de har poesi och musik som gemensamma intressen. Bekantskapen övergår i en kärleksrelation som börjar nog så bra. Det är Elisabeth som berättar. Det finns ett före och ett efter. Skiljelinjen är bilolyckan. Elisabeth ligger på sjukhuset och vill inte ta itu med livet igen. Bästa vännen Micaela ger henne en bok att skriva ner sina upplevelser i som en slags terapi. Isak Stenström är död (Ingen spoiler. Det står på första sidan). Men vem var han? Elisabeth finner många saker som gör att hon undrar på om han lever ett dubbelliv. Jag funderar på om Elisabeth själv döljer något. Hon har i alla fall ett otroligt kontrollbehov. Hennes misstänksamhet förstör mycket, men en kan å andra sidan förstå henne. På sjukhuset funderar Elisabeth på det japanska uttrycket för brustet hjärta, tako - tsubo, som drabbar främst kvinnor. Att dö av sorg. Romanen lämnar mig med ett par frågetecken. Den är mycket välskriven och en förstår ju att det där med uppriktighet i förhållanden kan ha sina poänger. Elisabeth är i så fall mera sanningsenlig än Isak. Isaks förflutna uppdagas pö om pö när Elisabeth ställer honom emot väggen. Men båda förblir gåtfulla. Jag hade gärna sett att bussförartemat utvecklats lite mera. Hjärtat är bara en muskel är inte desto mindre en intressant roman med ett fint omslag i form av EKG - kurvor gjort av Lotta Kühlhorn. Forum bokförlag 2018. 278 s.

Utsiktspunkt glasberget

Malin Lindroth, 52, ogift, barnlös och ofrivilligt ensam vill ge upprättelse åt den skambelagda nuckan. Hennes självbiografiska essä har fått titeln Nuckan. Ensamheten är inget hon valt frivilligt och hon har inte saknat kontakter med män. Hennes bästa vänner och samtalspartners har varit män. Men som flickvän, fru, älskarinna och mor har hon inte dugt; ett öde som hon delar med många andra mer och mindre kända nuckor genom tiderna. Det är inte så att det genom naturlag finns någon åt alla. På 80 - talet hade författaren ett fyraårigt förhållande med en man. Det bröt hon själv. Sedan kom 90 - talet med singeln i stil med Bridget Jones. På 2000 - talet kom livsstilscoacher, självhjälpsböcker och Sex and the City. Därefter blev en självbo. Kicki Bjärsiö skrev en bok med titeln Från singel till självbo. Konsten att trivas i sitt eget sällskap. Forum 2000. Det värsta är att vara en hemlig människa. Nuckan måste ut ur garderoben. Författaren som är dramatiker, poet och kulturskribent, fick en kris i fyrtioårsåldern. Hon drabbades av skrivkramp dessutom och måste så småningom uppsöka hjälp av psykoterapeut. All denna genomlevda ensamhet tror Malin Lindroth kommer att göra det lätt för henne att dö; att släppa taget. I varje människa finns ett orimligt kärlekskrav allt ifrån födelsen: Enligt bel hooks, amerikansk feminist och antiromantiker, är kärleken ett verb; ett görande. Hennes bok heter Allt om kärlek. Nya visioner. Ordfront 2004. Fastän en av patriarkatets portalparagrafer är: Gör dig aptitlig blir kvinnan  osynlig efter femtio. Malin Lindroth har skrivit en lättläst och mycket tänkvärd bok som skulle kunna byggas på ytterligare till exempel med historik och skönlitteratur. Nuckan skulle lämpa sig utmärkt som diskussionsunderlag i en läsecirkel. Och den skulle kunna ge en tankeställare till många människor som kostar på sig goda råd och tanklösa kommentarer.

Mitt namn är Lucy Barton

I förgår började jag läs Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Det blev sträckläsning. Den är så bra att det var omöjligt att släppa den. Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Ketteridge. Jag var väldigt förtjust i filmen med den oförlikneliga Frances McDormand i huvudrollen. På svenska finns också romanen Amy och Isabelle. När vi först möter Lucy Barton ligger hon på sjukhus för en enkel blindtarmsoperation. Det blir komplikationer och hon får ligga kvar flera veckor. Hemma går maken William med de två små flickorna och saknar hustru och mamma. En dag när Lucy vaknar sitter hennes mamma vid fotändan av sängen. Och där blir hon sittande dygnet runt och slumrar endast korta stunder. Det är en vana hon av någon anledning skaffade sig redan i barndomen. Hon avböjer den erbjudna sängen. Lucy och modern har inte setts på många år och har ingen nära relation. Lucy är uppvuxen i ett garage i Amgash, Illinois och har inga ljusa barndomsminnen. Hon var fattig och udda. Men hon ger sig iväg till den stora staden New York, gifter sig och får barn. Lucy har ingen bakgrund, uttrycker sig svärmodern när hon presenterar Lucy för sina vänner. På sjukhuset  går modern och hon i cirklar kring det såriga. De talar mycket om skolkamrater till Lucy och andra gemensamma bekanta. Lucy inser hur mycket hon trots allt längtat efter sin mamma. Och hon inser att modern gått långt ur sin bekvämlighetszon genom att både flyga och åka taxi. Lucys mor är väldigt sparsam med ömhetsbetygelser av alla slag. Hon är inte den som lindar in några sanningar för att undvika att såra. Det är Lucys man, William, som kommit på idén att modern ska hälsa på sin dotter. En dysfunktionell familj är trots allt en familj. Och ett garage kan också ha sina trivsamma stunder. Det kommer sedan att gå många år innan Lucy återser sin mor. I själva berättelsen pågår en annan berättelse, nämligen den om hur Lucy kommer att bli författare. Hon går på en skrivarkurs  i Arizona och får den stränga uppmaningen att vara hänsynslös. Det är Lucy som äger sin berättelse. Elizabeth Strout har ett återhållsamt, sparsamt sätt att handskas med orden. Och hon kommer så nära. En uppfattar Lucys ensamhet både den hon bär med sig ifrån barndomen och den hon sedan väljer när hon är klar med familjeliv och tvåsamhet. Mitt namn är Lucy Barton är full av sårade barn i alla åldrar. Men de finner strategier att handskas med sina liv. Översättning: Kristoffer Leandoer. Forum

En smakebit på søndag

Den läckra bilden har jag lånat av Fru E. Det var ok.

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjuda varandra på smakbitar ur det vi just läser. Enkelt och kul. En enda regel behöver en följa: No spoilers!

"Det blev en jävla sommar. Samma vecka som Caisa dumpade mig kallades jag till ett möte där min redaktör förklarade att en tredjedel av personalstyrkan skulle sägas upp. Tidningsdöden hade nått huvudstaden. Folk ville inte längre betala för dagsgamla nyheter och nätet svämmade över av skvaller och kontroversiella åsikter till höger och vänster. Jag var överflödig.
Det var knappast oväntat, men likväl brutalt. Caisa sa att hon vuxit ifrån mig, behövde något mera stabilt, något varaktigt med framtidspotential. Redan före midsommar hade hon flyttat ut och redaktören gav mig två veckors uppsägningstid. Förmiddagarna sov jag bort, kvällarna drack jag mig förbi och på nätterna flängde jag mellan uteserveringar och källarklubbar, somnade i baksätet på en svarttaxi eller hos någon överförfriskad brud. Vaknade övergiven och sysslolös, försökte hålla paniken stången. När morsan ringde ljög jag ohämmat."
Så tedde sig livet för stackars Zackarias Levin i augusti 2008. Han fick bita i det sura äpplet och flytta hem till mamma i Lund och det skulle visa sig att det trots allt inte var så fel som det kan låta.
Smakebiten kommer från sidan 11 i En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Fler smakebitar HÄR

Ny radioföljetong 23 februari

På måndag börjar en ny radioföljetong Hem av Toni Morrison i uppläsning av Angela Kovacs. Den kom ut 2014 på svenska i översättning av Ulla Danielsson på bokförlaget Forum.Hem handlar om Frank Money som kommer hem ifrån Koreakriget till 50 - talets USA som präglas av förtryck och rasism. Franks enda ägodel är en krigsmedalj. Han befinner sig  i eländigt skick, men när han får veta att hans älskade lillasyster blivit svårt sjuk rycker han ut till undsättning och det blir nog hans räddning. Toni Morrison fick Nobelpriset 1993 med motiveringen  ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”
På torsdag och fredag 19-20 februari läses radionoveller av Marie Hermanson, Resenären i uppläsning av Johan Ulvesson, och Gertrud Hellbrand, De dödas händer; Hanna Schöön läser.

Människan är en berättelse

Att läsa Merete Mazzarella är som att dricka friskt källvatten. Det är något med själva språket och den lätthet hon använder det med. Det förefaller som om det inte kostar henne någon ansträngning alls att skriva. Och det är så lätt att läsa och så otroligt givande. Jag tror att jag kan säga det om varenda bok hon skrivit eftersom jag alltid hållit ett öga på hennes produktion. Hennes senaste bok har titeln 
Att berätta sig själv. Inspiration för den som vill skriva om sitt liv Forum 2013. Merete Mazzarella börjar med att tipsa om andra som skrivit om att skriva livsberättelser. Hon tar upp Bodil Malmsten, Stephen King, Siri Hustvedt och  Olof Lagercrantz m. fl. Hon tar exempel ur sitt eget liv. Allt handlar om att leva, läsa och skriva. Läsandet är viktigt för skrivandet. Hur gör man? Vad är det man kommer ihåg? Mycket handlar så klart om minnet. Merete Mazzarella har hållit åtskilliga skrivarkurser och har stor erfarenhet av alla svårigheter som tornar upp sig för den som vill skriva. Den som fördrar att berätta muntligen har också nytta av Att skriva sig själv, förstås. Merete Mazzarellas beläsenhet är omfattande och hon refererar till och citerar en mängd andra författare över hela världen. På så vis kan vem som helst ha stor glädje av att läsa Att berätta sig själv även om om man inte har tänkt att skriva en rad eller funderar på att bli författare. En inspirationsbok som fungerar som en riktig inspirationsbok för alla, alltså.