Nya böcker

7 nya böcker har flyttat hem till mig. 

Nr 1  Vardagar 2 av Ulf Lundell. Jag blev positivt överraskad av del 1. Smått och stort i en blandning som utmärker själva livet. Lite gnällspik att le åt men för det mesta mycket mänskligt. Fågelomslagen är genomgående fina.

 

Nr 2 är trilogin om Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf. Tala om fint bokomslag! Gocken Jobs. I en läsecirkel ska vi diskutera  kvinnoskildringen i de tre böckerna.

Nr 3 Ikigai - Den japanska hemligheten till att leva ett målmedvetet och meningsfullt liv av Hector Garcia och Francese Miralles

Ikigai uttalas "eekee - guy" är ett koncept som kommer från ön Okinawa i Japan, där invånarna har den högsta förväntade livslängden i världen. "Iki" översätts till "liv" och "gai" betyder värde.

 

Nr 4 Målarens döttrar av Anna - Karin Palm. Det är så länge sedan jag läste den och jag minns att jag tyckte  jättemycket om den att jag nu vågar mig på att läsa den igen.

Nr 5 Orlando av Virginia Woolf. Så många gånger har jag försökt läsa den utan att förstå ett smack! Filmen har jag sett flera gånger, men jag tycker inte om den. Någon sade att VW ska läsas på engelska och då gör jag ett sista försök med Orlando. På engelska.

Nr 6 - Cold hand in mine:  är en samling av åtta skräckberättelser av författaren Robert Aickman som jag fått rekommenderad. Skräck är vanligtvis inte min tekopp, men jag går inte så sällan utanför min bekvämlighetszon.

Nr 7 Paradiset av Abdulrazak Gurnah, nobelpristagaren i litteratur 2021. Jag kunde lyssnat på den som radioföljetong men på något sätt passade det inte i tiden. Kanske gör jag det i efterskott. Yusuf säljs som betalningsslav av sin far, men det förstår han inte. Han är bara tolv år. "Paradiset är en mångbottnad, våldsam, vacker och märklig berättelse med ett poetiskt, skirt och avskalat språk, där perspektivet aldrig viker från den unga huvudpersonens sida. Den är fast förankrad i sin tid och sin miljö, en berättelse som ändå - eller just därför - är djupt allmängiltig." läser en på Bokus.

Dessutom har enligt O gått igenom augusti månads bokutgivning HÄR. Fortsätter hösten på det viset blir det ännu större problem med att få tiden att räcka till.

Samling

Natasha Brown väckte berättigat uppseende när hennes debutroman Assembly kom ut i juni 2021.  Romanen handlar om en ung, vacker, färgad kvinna i London som arbetar inom ett manligt område, nämligen finansvärlden. "Finansbranschen var den enda tillgängliga vägen uppåt. Jag hade bytt mitt liv mot en skärva av medelklassens bekvämlighet. Mot en framtid." Hon är namnlös; hon är född i London; föräldrarna är födda i landet; hon har arbetat hårt och medvetet för att göra sin klassresa. Men det kvittar hur framgångsrik hon är - hon är en outsider. Både på kontoret och överallt annars. Hon sitter i massor av "bullshitmöten" och det händer att ingen av männen kan hantera kaffeautomaten och vem får då servera kaffet? Hon får dela chefskap med Lou, som visserligen kommer från arbetarklass men han är vit, och när de ska åka på affärsresa ringer han till henne och ber att hon ska beställa biljetter eftersom assistenten är ledig. Det talas om assimilation, positiv särbehandling och kvotering. Hon har tagit något som borde varit någon annans. "För att skydda mig själv dissocierar jag," säger hon. Kvinnan har en pojkvän av fin familj. Hans föräldrar ska ha en trädgårdsfest till vilken hon tveksamt tackat ja. Romanen tilldrar sig under en enda dag. Berättartekniken är stream of consciousness; det händer inget speciellt och det finns ingen direkt handling. Här kan en ju tänka på en annan roman som tilldrar sig under en enda dag där det också planeras en fest, nämligen Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Rent språkligt är båda sparsmakade romanerna också släkt; inte ett ord för mycket.  Men medan Clarissa Dalloway tillfrisknat från en sjukdom bär huvudpersonen i Assembly på en allvarlig åkomma. Men det är hon som bestämmer om den ska behandlas. Assembly är en mycket stark roman som tål att läsas både en och två gånger. 

Titel: Samling (Assembly)

Författare: Natasha Brown

Översättare: Matilda Södergran

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2022

Antal sidor: 100

En smakebit på søndag

"Men, säger ni kanske, vi bad dig att tala om kvinnor och skönlitteratur - vad har det att göra med ett eget rum? Jag ska försöka förklara. När ni bad mig att tala om kvinnor och skönlitteratur satte jag mig ner vid stranden av en flod och började fundera på vad orden betydde. De kanske bara betyder ett par iakttagelser om Fanny Burney, ytterligare några om Jane Austen, en hyllning till systrarna Brontë och en skiss av Haworths prästgård under ett täcke av snö, om möjligt några roliga kommentarer om miss Mitford, en aktningsfull hänvisning till George Eliot, ett omnämnande av mrs Gaskell och sedan skulle det vara klart. Men vid närmare eftertanke verkade orden inte vara fullt så enkla. Titeln Kvinnor och skönlitteratur kan betyda, och ni kan ha menat att den skulle betyda, kvinnor och hur de är till sättet, eller så kan den betyda kvinnor och den skönlitteratur de skriver, eller så kan den betyda kvinnor och den skönlitteratur som skrivs om dem, eller så kan den betyda att alla tre är oupplösligt sammanvävda och att ni vill att jag ska betrakta dem i det ljuset. Men när jag började tänka på ämnet på detta sistnämnda sätt, vilket tycktes vara det mest intressanta, såg jag strax att det hade en ödesdiger nackdel. Jag skulle aldrig kunna komma till någon slutsats."
Från sidan 11 i nyöversättningen av Virginia Woolf, Ett eget rum, Sjösala förlag 2020. Övers.: Carl Ahlstrand

En smakebit på søndag är en läsutmaning som uppmanar oss att dela med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Lappin och Lapinova

Nu har jag läst min första novell i Ugglans Läs en novell II. Det blev Lappin och Lapinova av Virginia Woolf. Den publicerades först i Harper´s Bazar 1938 och kom sedan ut i samlingen A haunted House and other stories 1944 efter författarens död. Nu har den kommit ut på svenska i översättning av Alva Dahl och ingår i Novellix utgivning som ger ut "stora läsupplevelser i litet format." Lappin och Lapinova platsar på punkt 33. Läs en novell där en hemlighet spelar en stor roll.
Rosalind gifter sig med Ernest Thorburn en vanlig tisdag. Redan på lördagen börjar hon tycka att det är lite overkligt att hon är gift över huvud taget. Och med en som heter Ernest. De var inte vad hon tänkt sig. Visst liknar han en kanin när han äter? Inte så att han inte är stilig, men han rynkar ihop näsan när han äter. De skrattar båda åt hennes iakttagelse och han rynkar på näsan lite mer och så skrattar de lite mer. Hon döper honom till Lappin och de är mycket förälskade. En vacker dag får hon namnet Lapinova. Hon är en liten vit hare bland alla kaninerna i deras gemensamma låtsasskog. Tillsammans fantiserar de ihop en egen värld som ingen annan vet något om och som de med ett ögonkast vid rätt tillfälle kan påminna varandra om. Till exempel under det förfärliga guldbröllopsspektakel som Ernests föräldrar ställer till. Rosalind är föräldralös och saknar syskon och hon känner sig som en liten droppe i det Thorburnska sammanhanget. Två år senare djupnar sprickan mellan fantasi och verklighet för gott. Rosalind gör en kraschlandning. Lappin och Lapponia är en mycket kort novell om en ser till formatet. Endast en mästerlig författare kan säga så mycket på få sidor och göra det så bra.

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Virginia Woolfs sista

1941 tog Virginia Woolf sitt liv. Innan hon steg ut i Ouse arbetade hon med slutversionen av det som skulle bli hennes sista bok, Between the Acts. Den gavs ut postumt. Between the Acts summerar VW:s syn på konsten mer än någon av hennes tidigare böcker. 
Between the Acts tilldrar sig en dag under 1939 vid ett årligt festspel på ett lantgods i England som gått i släkten Oliver i generationer. .  Between the Acts har ingen egentlig handling, men läsaren får ta del av de olika karaktärernas tankar . 
Den här utgåvan av Between the Acts ingår i serien Oxford World´s Classics. Det är en gedigen serie. Den börjar med ett förord, tätt följt av en omfattande introduktion. Sedan kommer Select Bibliography och A Chronology of Virginia Woolf. Efter Between the Acts kommer Explanatory Notes. Frank Kermode har gjort introduktionen och de förklarande noterna.
Det fina omslaget är en detalj av en större målning, A Berkshire Stream, av Dorothea Sharp
Man blir faktiskt glad av något så proffsigt - och snyggt - som den här boken!

Egenmäktigt förfarande

LYRANS tematrio
denna veckan ska handla om klassiska kvinnor.
Jag väljer att tolka på mitt eget sätt eftersom jag fick ett reapaket ifrån Adlibris idag som innehöll en titel som gav mig idén. Jag väljer tre titlar som alla innehåller ett flertal klassiska kvinnor.

Kvinnor av Virginia Woolf. Det var denna som kom med posten. Jag gillar verkligen ellerströms utgivning av Virginia Woolfs essäer. I Kvinnor skriver hon såväl om klassiska som mindre kända kvinnor.
En verkligt känd är Mary Wollstonecraft, författare och feministisk filosof.
Jag återkommer till Kvinnor senare.

  

Tusen år av ögonblick av Birgitta Holm. Från den heliga Birgitta till den syndiga.

I denna bok möter vi många kända klassiska kvinnor som Agneta Horn, Märta Helena Reenstierna och Ellen Key. Den syndiga heter Stenberg i efternamn.

Kvinnorna i rosenträdgården av Ann Chapman. Författarinnan upptäckte att hon hade 125 spännande kvinnor i sin rosenträdgård, till exempel Maria Stuart, kejsarinnan Josephine, Jeanne d´Arc, Gertrude Jekyll och Drottning Victoria.

En onsdag i juni 1923

I år är det 90 år sedan Mrs Dalloway gick ut för att köpa blommorna själv.
Några entusiaster firade detta den 16 (!) juni med att promenera i London i Mrs Dalloways forspår. Man förklarade det med att James Joyce haft stort inflytande på Virginia Woolf med sin roman Ulysses.
Båda romanerna tilldrar sig under en enda dag i stadsmiljö,Dublin och London. Båda författarna undersöker medvetandet och den inre miljön i kontrast mot den yttre. Men medan Joyce är ytterst detaljerad är Woolf mera flytande.
Joyces frukostnjure har ingen motsvarighet hos Woolf. Vi får inte ens veta om Mrs Dalloway åt någon frukost. Exakt var bodde hon? 
Tiden är det avgörande i Mrs Dalloway medan platsen är det viktigaste i Ulysses. Mrs Dalloway uppehåller sig i sina minnen medan hon vandrar.
Borde Mrs Dalloway få en egen dag i juni? Det frågar sig Annika J Lindskog som är doktorand i litteratur vid universitetet i Lund. 
Läs hela artikeln  HÄR
2011 kom Mrs Dalloway senast ut på svenska i pocket;
översättning av Else Lundgren och med ett förord av Maria Sveland.

The Common Reader

Virginia Woolf tillägnar Lytton Strachey sin essäsamling The Common reader collection I
Den innehåller tjugofem essäer om George Eliot, Jane Austen, Jane Eyre, Wuthering Heights, Joseph Conrad, Montaigne, och Defoe för att välja några.
Hon guidar klokt, humoristiskt och kunnigt den vanlige läsaren genom författarskap från alla tider och förmedlar läsglädje och tilltro berättarkonsten.

I The Common Reader collection II kan man bland annat läsa en essä om Thomas Hardy och How Should One Read a Book. Virginia Woolf ger rådet att aldrig låta sig påverkas av andra när det gäller läsning utan följa sina egna instinkter och att dra sina egna slutsatser. Läsaren bör se sig som medarbetare till författaren.

Värdet av ett eget rum

Nyöversättning av en modern klassiker från 1929.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har fått ny språkdräkt av idéhistorikern Elisabeth Mansén.

Innehållet baseras på två föreläsningar om kvinnor och litteratur som Virginia Woolf höll för kvinnliga studenter.

Fem hundra pund om året och ett eget rum som går att låsa är det minsta kvinnor behöver för att ha möjlighet att skriva. Frihet och en lugn arbetsmiljö.

I samhället råder manliga värderingar och männen kämpar hårt för att bibehålla sina positioner.

Kvinnors kamp för rösträtt gör att kampen hårdnat. Instinkten att äga skapar gränser. Det en man gör med svårighet är helt omöjligt för en kvinna.

Och kvinnor som skriver bemöts med hån.

Virginia Woolf varnar för vrede och bitterhet. Jane Austen är bättre än Charlotte Brontë eftersom den senare är just arg och bitter enligt Woolf.

Två kön är egentligen otillräckligt. Önskvärt vore en androgyn konstnär. 

Könstillhörigheten ska vara utan betydelse.

Virginia Woolf skriver elegant och muntert. Läsningen flyter lätt trots att meningarna och tankegångarna vindlar.  Det är inte svårt att förstå att  

Ett eget rum ständigt kommer ut i nya utgåvor. 
Annina Rabes förord är ytterst värdefullt liksom översättarens noter och förklaringar.

Heder åt Ellerströms förlag som tagit sig an den senaste översättningen.

Lisbeth Larsson skriver så här i  GP

och

Elise Karlsson i SvD

Mer höstlik än somrig

Nigel Nicolsons biografi över Virginia Woolf erbjuder en annorlunda infallsvinkel.
Han mötte henne redan när han var sju år 1924 innan hon blivit erkänd författarinna. Han minns att hon i princip var ganska ointresserad av barn, men hon behövde veta lite om dem för skildringen av gossen James i Mot fyren. Dessutom lärde hon Nigel och hans äldre bror Ben hur man iakttar. De gillade hennes besök och minns hur hon stod lutad som ett S mot någon dörrkarm med ett tankfullt finger mot hakan. Nigel Nicolson minns henne också som en innomhusmänniska mer höstlik än somrig. Hon trivdes bäst när hon stod och värmde händerna vid stockvesbrasan och pratade, paratade, paratade.
Nigel Nicolson (1917 - 2004) är en empatisk, roat överseende och milt ironisk biograf. Man läser biografin som man läser skönlitteratur. Han beklagar hennes tragiska slut och menar att hon lidit en kvalfull död. Hennes aska jordfästes i trädgården i Rodmell. På gravstenen står det:
Mot dig ska jag slunga mig,
obesegrad och trotsig, O Död

Det är slutorden i Vågorna

VW som läsare, kritiker och essäist

Virginia Woolf var mångsidig. Hon skrev litteraturkritik , hon läste väldigt mycket och hon skrev essäer. De mest kända essäerna är A Room of One´s Own och
Three guineas.
I The Second Common Reader skriver hon bland annat om de märkliga viktorianerna, John Donne, William Hazlitt, George Meredith och Thomas Hardy.
Den avslutande essän heter How Should One Read a Book? Så här slutar den:
" I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgement dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards - their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble - the Almight will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading"

Virginia Woolf - en författarbiografi

Björn Kohlström på bloggen Bernur har skrivit en biografi om Virginia Woolf i förlaget h:ströms serie Litterära profiler, Virginia Woolf - en författarbiografi. . Det är alltid lika intressant att läsa om Virginia Woolf - så också denna gången. Kunskaperna, entusiasmen och energin uppskattas. Men inte det otympliga språket och syftningsfelen särskilt i första delen av boken. Och om Virginia Woolf använde sig överdrivet mycket av semikolon så har Björn Kohlström en svaghet för kolon. En förlagsredaktör kunde lätt ha åtgärdat. Kanske skulle jag också önskat en annan disposition av materialet. Men i andra delen av boken när författaren kommer in på Orlando, Ett eget rum, Tre guineas och Vågorna flyter språket smidigare. Björn Kohlströms egen fascination smittar av sig och jag är numera övertygad om att jag måste ge Orlando ännu en chans. Såväl boken som filmen. Virginia Woolf upphör aldrig att fängsla. Björn Kohlström har lyckats med att plocka fram en del sidor av VW och hennes författarskap som jag inte uppmärksammat tidigare. Och jag förstår att man aldrig blir riktigt klar med Jinny, Billygoat , Virginia eller vad hon nu väljer att kalla sig.

The Angel in the House

Man must be pleased; but him to please
Is woman's pleasure; down the gulf
Of his condoled necessities
She casts her best, she flings herself.
How often flings for nought, and yokes
Her heart to an icicle or whim,
Whose each impatient word provokes
Another, not from her, but him;
While she, too gentle even to force
His penitence by kind replies,
Waits by, expecting his remorse,
With pardon in her pitying eyes;
And if he once, by shame oppress'd,
A comfortable word confers,
She leans and weeps against his breast,
And seems to think the sin was hers;
Or any eye to see her charms,
At any time, she's still his wife,
Dearly devoted to his arms;
She loves with love that cannot tire;
And when, ah woe, she loves alone,
Through passionate duty love springs higher,
As grass grows taller round a stone.

Ur Coventry Patmores poem från 1854. Hustrun Emily stod modell.
Så skulle en god hustru vara under den viktorianska tiden.
Läs hela eländet HÄR

For Virginia Woolf, the repressive ideal of women represented by the Angel in the House was still so potent that she wrote, in 1931, "Killing the Angel in the House was part of the occupation of a woman writer."

Fotot av Emily Patmore är taget av Julia Margaret Cameron

Sant om sanning

Jag har ett bokmärke med denna bild av Virginia Wolf och följande typiskt woolfska ord:

"It is in our idleness
in our dreams
that the submerged
truth sometimes
comes to the top."