Dödsklockan

.

I samband med en diskussion av Löpa varg av Kerstin Ekman talade någon om att Dödsklockan finns att se på Öppet arkiv i SVT 1. Eftersom jag inte läst någon av hennes spänningsromaner tänkte jag att det kunde vara intressant att se Dödsklockan. Sagt och gjort. Boken, som är en psykologisk thriller, skrevs 1995. 1999 gjorde Daniel Alfredson film av den med en rad fina skådespelare; Keve Hjelm, som spelar jaktlagets ålderman, Gustaf Åkerman, med tyngd och kraft; Anders Ekborg som spelar Måns Westling, den yngste i laget och lite av Gustaf Åkermans skyddsling. Loa Falkman spelar Klas Bodin, en odräglig stadsbo som kräver en plats i jaktlaget. Så sker också på bekostnad av Gustaf Åkerman. De båda männen tål inte varandra. Inför den årliga älgjakten samlas det uppsluppna jaktlaget och  efter en stund är de ännu gladre. De ska hämta Klas Bodin vid tåget. Georg Mård (Gösta Bredefeldt) har en ung son som kör buss och han ska köra dem. Men när de beslutar sig för att de ska ta en genväg som är för smal för bussen vägrar föraren. Måns Westling tar över ratten. Det dröjer inte länge förrän Måns hör en duns och när han går ut och tittar hittar han en cykel i diket och strax intill en äldre kvinna. Hon är död. Alla blir förfärade och tar ett överilat beslut om att gömma undan kroppen. Måns är den ende som är tveksam. När jakten sedan börjar följer en Måns som stiger ut i den dimmiga oktobermorgonen med älgstudsaren på axeln och i sällskap med gråhunden. Klas Bodin kommer att skrämma iväg en stor älgtjur för Måns Westling som har den precis på kornet. Måns blir fullständigt rasande och skjuter vilt efter Klas Bodin. Nu måste jaktlaget be Gustaf Åkerman om hjälp. Han är den ende som kan spåra ett skadat djur. Det visar sig att Klas Bodin känner till jaktlagets hemlighet och han är inte sen att pressa pengar av dem; pengar som ingen av dem har men ändå måste skaffa fram. Vid det här laget är en säker på att berättelsen inte kommer att få något lyckligt slut. Miljön är så väl skildrad; en by någonstans i Jämtland i början av 60 - talet. Skogen är höstlig och fin. Gråhunden rör sig vant i terrängen. Jaktlagets olika personligheter spelas trovärdigt av skådespelarna. Keve Hjelm är inte oväntat helt lysande. Anders Ekborg/Måns Westfelt  är den mest samvetsömme i laget men hans vilda skjutande efter Loa Falkman/Bodin gör mig betänksam. Så oöverlagt och aggressivt borde ingen handla som hanterar en bössa. Måns Westfelt är inte direkt i sin första ungdom heller. Välgjort och välspelat; spännande och obehagligt. Funderar på om jag inte ska läsa boken också.

Skred

 

Sara Strömbergs andra kriminalroman med antihjälten och journalisten Vera Bergström på Jämtlandsposten som protagonist har fått titeln Skred. Jonte Andersson, en ung fårbonde försvinner under mystiska omständigheter på samma gång som det går ett jordskred i trakten av Åre. Sara Strömberg har till vissa delar skapat en egen värld. Men många orter, gator, byggnader och stora delar av infrastrukturen finns i verkligheten. Jonte Andersson har även försökt kombinera fårbonderiet med en musikkarriär som DJ i Åres nöjescentrum och som musiker. Sommaren har varit regnig och det grävs i berget för byggnation av flotta fritidshus. Vera avskyr alla hus där det bara lyser några veckor om året. Vera talar med Jontes syster och hennes man och farbror Henning som bor hos dem tidvis. I familjen anar en vissa motsättningar och kanske också en arvstvist. Under Veras utfrågningar i trakten får en ta del av de släkthistorier som oundvikligen cirkulerar. På det viset fär läsaren lära känna både trakten och dess befolkning. Vera är inte blind för den storslagna naturen omkring sig. Ungkarlskvinnan Vera är sig väldigt lik sedan debutboken Sly, som för övrigt fick pris som bästa svenska deckare 2021. Det vill säga ensam och kärlekstörstande. Men klimakterieproblemen tycks vara bättre. Hon inser att hon inte kan vara den allra lättaste att dela livet med. Vera Bergström är väldigt mänsklig och sympatisk och jag läser gärna flera böcker om henne.

Titel: Skred

Författare: Sara Strömberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2022

Antal sidor: 

En smakebit på søndag v. 43 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR.

"Bosse Smed. Det var så de kallade honom, ingen visste riktigt vad han egentligen hette i efternamn. Till vardags kämpade han med att försörja sig som smed i Huså, men så länge jag hade känt till honom hade han också varit en av Jämtlandspostens inrapportörer. Tidigare, medan nattdesken fortfarande existerade i Östersund, fanns det många gubbar med stort kontaktnät som ville hänga runt lokaltidningen. De ringde för att tipsa, skvallra, skrävla, skälla, fyllesvamla, erbjuda fotografier de tagit på någon olycka eller bara snacka skit. Minst en gång per kväll slängde nattchefen luren i örat på någon dåre efter diverse kontroverser, men oftast tjänade vi på att ha de där extra ögonen ute i lokalsamhället. Jag saknade den tiden, och Bosse var alltså fortfarande kvar. Han tjänade ingenting på att hjälpa oss mer än möjligen spänningen. Vem som helst skulle dö tråkdöden av att tillverka krokar, konsoler och vedkorgar hela dagarna."

Från sidan 99 i Skred av Sara Strömberg

Sly

Kriminalromanen Sly är författaren Sara Strömbergs debutroman; 2021 års bästa deckardebut om en ska tro Deckarakademien. Romanens protagonist är den medelålders journalisten och antihjälten Vera Bergström. Hon har blivit övertalig på Jämtlandsposten och arbetar deltid som hjälplärare på en skola. Hon är inte så glad till sinnes och har dessutom uttalade klimakterieproblem. Hon är ensamstående och barnlös men saknar inte vänner. När man nu finner en död kvinna i skogen på Åreskutans baksida invid ett älgtorn och med en pannlampa riktad mot sig, drar sig inte Strömmen från Veras gamla arbetsplats för att ringa till henne och be henne skriva om fallet. Det är alldeles tydligt att författaren känner sin miljö väldigt väl. Åreskutan, Ånn, Järpen; skogarna och landskapet - som läsare känner en sig mycket närvarande. En del av karaktärerna tar en lätt till sig medan andra förefaller mindre sympatiska. Vera Bergström rör sig bland samhällets sly när hon försöker reda ut mordet och undersöka den dödade kvinnans bakgrund. Samhällets tillkortakommanden och konsekvenserna av dessa blir tydliga. Sly är väl förankrad i tid och rum och som läsare känner en sig involverad. Vi möter även konflikten stad land i form av alla turister som del av året rör sig i dessa trakter. Berättelsen försiggår på två tidsplan. Vera Bergström gräver djupt. Som så många andra i dessa trakter är Vera B jägare. Hon sover med älgstudsaren närmast sängen i sin lägenhet ovanpå en nerlagd järnvägsstation. Men som vanligt i den här sortens litteratur är det slutet som är den vanskliga delen. Jag kan tycka att jakten på mördaren blir aningen rörig. Sara Strömberg tänker sig att det ska bli en serie romaner med Vera Bergström som huvudperson. Det ser jag fram emot. Den här debuten lovade gott.

Titel: Sly

Författare: Sara Strömberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2021

Antal sidor: 343

En smakebit på søndag v 6 2022

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.  Min smakebit kommer från sid. 54 i Sly  av Sara Strömberg. Fler smakebitar HÄR

"Pappa var ute på den inglasade balkongen när jag kom. Han satt i rullstolen med blicken i fjärran. Trots äldreboendets namn, Åres solglänta, var det alltid skugga här. Om solen sken rann den i bergsskrevorna mittemot. Bakom honom fanns rummet med alla fotografier, alla minnen, uppsatta på väggarna. Moraklockan, sovrumsbyrån och flera favoritböcker hade han också fått med sig. Men allt såg malplacerat ut och jag visste att han saknade huset varje dag. Snöskottningen, vedeldningen och isfläckarna hade till slut tagit det ifrån honom. Benen var insvepta i en yllefilt, de knotiga fingrarna plockade med det tjocka tyget. Så vana att alltid ha något att göra, nu i stort sett obrukbara."

Gånglåt

Elin Olofssons tredje roman, Gånglåt, W&W 2016, handlar om olika slag av relationer. Ibland blir det rentav en relation för mycket, kan jag tycka. Någonstans i Jämtland ligger släktgården Gärningsberg. Gun - Britt och Sture förvaltar den. Gun - Britt har tagit ut förtidspension för att kunna sköta gården. Just den här midsommaren finns deras dotter Jenny där för att hjälpa sin moster, artisten Salida, att skriva sin biografi. Sonja som blev Sonia som blev Salida är den syster som tog sig ut i stora världen för att leva kändisliv. Nu är hennes stjärna i dalande och hon återvänder till Gärningsberg, som hon har stora planer för; planer som ingen annan intressent känner till. Gun - Britt hyr ut stugor och har kaffeservering, men affärerna går inte särskilt bra. Till gården kommer också kusinen Nancybeth, som gift sig rikt, men nu blivit lämnad av sin man. Det är kvinnorna som är de framträdande karaktärerna i den här romanen. Många starka känslor får utlopp; det rotas i lådor på vinden och det rörs om i det förflutna. Det är inga vackra scener, som spelas upp, men det behöver vädras. Inte för att det hjälper upp förhållandet mellan till exempel Sonia och hennes son, precis, men de befäster sina ställningar. Jag gillar skildringen av  den jämtländska landsbygden och det finns många träffsäkra iakttagelser och smarta formuleringar i Gånglåt. Men jag lider av misshandeln av personliga pronomina. Släkthistorien hade varit fullkomligt tillräcklig; det hade inte behövts ytterligare relationsproblem. Jag tänker också läsa debutromanen Då tänker jag på Sigrid från 2013. Det förefaller som om vissa av personerna i Gånglåt finns i den också.