Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning

Glömska eller hat

"Alla likheter med verkligheten  är avsiktliga" är mottot för Om man ännu finns. 
En familjekrönika av Rose Lagercrantz. Under det år det tog för hennes mor att dö på sjukhus och vårdhem försökte författaren kartlägga sin bakgrund. Det var inte lätt. Ingen var benägen att tala. Allra minst mamma som överlevt förintelsen men sett två av sina systrar gå i gasen med var sitt barn i handen. 
De överlevande valde ofta glömskan för att orka leva vidare.
Alternativet var hat.
"Jag vet inte. Jag fattar inte att jag ännu finns", sa hennes mamma Ella som till slut helt levde för dotterns besök. Alla släktingarna var färgstarka individualister som på ett eller annat sätt undkommit förintelsen. Det var det enda de egentligen hade gemensamt. Systematiskt går Rose Lagercrantz igenom dem alla; besöker, ringer, skriver. Tålmodigt pusslar hon ihop minnesfragmenten till större enheter. Adeline, sysslingen, som hon redan skrivit om tidigare i Adeline eller Resten av min ungdom, förbryllar in i det sista.
Om man ännu finns är en greppvänlig, behaglig bok med fin layout och ett gripande innehåll. Rose Lagercrantz berättar enkelt och okonstlat om släktens kamp för överlevnad. Man läser andlöst .Det är som att bläddra i ett fotoalbum. En del fotografier finns på bokens omslag i vackert sepiabrunt. 
Om man ännu finns är ytterligare en påminnelse om sådant som aldrig får glömmas.