Visar inlägg med etikett Jung Chang. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jung Chang. Visa alla inlägg
lördag 13 december 2014
Hur var det möjligt?
Under en längre tid har jag umgåtts med författaren Jung Chang, hennes föräldrar, syskon och mormor. Vilda svanar (1992) har undertiteln Tre döttrar av Kina. Boken tilldrar sig under den långa marschen, det stora språnget och kulturrevolutionen. Mao (1893 - 1976) är envåldshärskare och han kräver total underkastelse. Han var okunnig om ekonomi och saknade verklighetsförankring och förmåga till empati. Landet skakas av strider med Japan och Korea och dessutom inbördes mellan kommunister och Koumintang, och mellan olika rebellfraktioner. Mao härskar genom att sprida fruktan och att hålla de stora massorna i okunnighet. Han avskyr intellektuella och välutbildade. Om detta vet världen inte mycket. Jung Changs familj lider som alla andra av hungersnöd, köld, hårt arbete, ständiga kampanjer och förhör. Båda föräldrarna är hängivna kommunister och Jung Chang blir under en tid rödgardist. Fadern låter allt och alla stå tillbaka för partiet. Modern stöttar honom in i det sista trots att han många gånger försatt henne och barnen i omöjliga situationer. Modern är den verkligt starka kvinnan i Jung Changs berättelse. Trots sin utsatta position lyckas hon stötta inte bara den egna familjen utan även många andra. Vilda svanar är en historielektion som svider. Jung Chang berättar lättfattligt om komplicerade politiska förvecklingar; hon skildrar sin egen familjs öden som liknar många andras och sin egen strävan efter att få studera och resa. Man förstår hennes andlösa lycka när hon får läsa engelsk klassisk litteratur, Austen, Brontë och Dickens så gott som ensam i biblioteket. 1978, vid tjugosex års ålder, tar hon sig ut ur landet med hjälp av ett stipendium. Efter att ha läst Vilda svanar blev jag nyfiken på Mao. Den sanna historien (2006) som Jung Chang skrivit tillsammans med sin man John Halliday. Dessutom måste jag naturligtvis läsa några visdomsord i Maos lilla röda. Och eftersom jag under läsningen av Vilda svanar undrade hur man betecknar en personlighet som Maos tänkte jag läsa vad David Ingvar tycker i Tio hjärnor
Etiketter:
David Ingvar,
Jung Chang,
Mao,
Maos lilla röda,
Tio hjärnor,
Vilda svanar,
Vittneslitteratur
söndag 7 december 2014
En smakebit på søndag
Just nu läser jag - helt fascinerad - Vilda svanar, en modern klassiker, av Jung Chang. Det är nästa bok i läsecirkeln. 500 sidor kinesisk 1900 - talshistoria genom tre generationers kvinnoöden.
"Min mormor var en skönhet. Hon hade ovalt ansikte med rosiga kinder och skimrande hy. Hennes långa, glänsande svarta hår flätades i en tjock fläta som nådde henne ända till midjan. Hon kunde vara stillsamt undergiven när tillfället så krävde, vilket det gjorde nästan jämt, men under denbehärskade ytan sjöd hon av undertryckt energi. Hon var liten, ungefär 1,60 med spenslig figur, med luttande axlar som ansågs vara idealet. Hennes största företräde var dock hennes snörda fötter, som på kinesiska kallades "tretums gyllene liljor" (san-tsun-gin-liari). Hon gick följaktligen "som ett spätt litet pilskott i en vårbris", som kinesiska kvinnokonnässörer brukade säga. Anblicken av en kvinna som stapplade på snörda fötter skulle ha en erotisk inverkan på männen, delvis därför att åskådarens beskyddarinstinkt väcktes av hennes hjälplöshet."
Detta står att läsa på sidan 36 - 37 i min utgåva av Vilda svanar.
Läs hur smakebiten går till HÄR
"Min mormor var en skönhet. Hon hade ovalt ansikte med rosiga kinder och skimrande hy. Hennes långa, glänsande svarta hår flätades i en tjock fläta som nådde henne ända till midjan. Hon kunde vara stillsamt undergiven när tillfället så krävde, vilket det gjorde nästan jämt, men under denbehärskade ytan sjöd hon av undertryckt energi. Hon var liten, ungefär 1,60 med spenslig figur, med luttande axlar som ansågs vara idealet. Hennes största företräde var dock hennes snörda fötter, som på kinesiska kallades "tretums gyllene liljor" (san-tsun-gin-liari). Hon gick följaktligen "som ett spätt litet pilskott i en vårbris", som kinesiska kvinnokonnässörer brukade säga. Anblicken av en kvinna som stapplade på snörda fötter skulle ha en erotisk inverkan på männen, delvis därför att åskådarens beskyddarinstinkt väcktes av hennes hjälplöshet."
Detta står att läsa på sidan 36 - 37 i min utgåva av Vilda svanar.
Läs hur smakebiten går till HÄR
Etiketter:
En smakebit på søndag,
Jung Chang,
Vilda svanar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)