Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd

Ebba Witt - Brattström berättar här om sin nyutkomna dubbelbiografi över författarduon Moa och Harry Martinson, Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd. Det var första gången hon gjorde det; passande nog i Olofström, det vill säga mitt i Harry Martinson - land. Hennes doktorsavhandling Moa Martinson : skrift och drift i trettiotalet, handlade bara om Moa. Hon började sin forskning när hon såg hur Moa Martinson behandlades i professor Ulf Brandells Svensk litteratur 1900 - 1950. Moa M fick väldigt lite utrymme i förhållande till de manliga arbetarförfattarna och hennes författarskap benämndes som "vaket, konstlöst och ofta kaotisk." Moa och Harry Martinson förutsatte varandra, fastslår EWB. Utan Moa ingen Harry Martinson och vise versa. Under Harry Martinsons tid hos Moa i torpet Johannesdal påbörjades mycket av Harry M:s författarskap. Moa skrev också och de hjälpte varandra med råd och dåd. Artur Lundkvist, Ivar Lo - Johansson och Erik Asklund var några som ofta umgicks i torpet. De gillade Moas mat. Men Moa gillade inte de fem ungas  kvinnosyn och självaste Sven Stolpe varnade för deras primitivism. Harry hade en gång när han var berusad kallat Moa Moa constrictor och det var inte hans kumpaner sena att snappa upp och använda. Annars skiljde Harry Martinson  ut sig från de övriga. Han var mera feminist och delade Moas tankar om fred och kvinnors rösträtt. Mötet med kvinnorna på Fogelstad, medborgarskola för kvinnor, påverkade både Moa och Harry. Rektorn där, Honorine Hermelin, betydde mycket för dem båda. Moa och Harry var gifta i 11 stormiga år. Sedan var Harry otrogen och det var början till slutet. "Slutet blev solkigt" inleder EWB sin biografi. Moa var fjorton år äldre och  hade fött sex barn. Två drunknade och förste maken tog livet av sig. Harry ville väldigt gärna ha barn, men Moa var tveksam. Harry gifte ju om sig och fick barn, två flickor. Ebba Witt - Brattströms dubbelbiografi är spänstig och entusiasmerande läsning. Den har hon gjort riktigt bra. Och även om hon står på Moas sida gör hon rättvisa åt Harry också. Den här biografin behövde skrivas. Boken är dessutom väldigt tilltalande i sitt utförande. Tag och läs!

En smakebit på søndag v. 10 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar en söndagsutmaning som kallas En smakebit på søndag och går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Moa känner fattigdomen på insidan. Som mor och arbetarhustru var hon aldrig utan arbete. Det är ämnet för signaturen Moas debut i Tidevarvet 1 oktober 1927, vågat eftersom tidningen vände sig till en borgerlig, om än upplyst publik. "Aldrig en dag av mitt liv har jag varit arbetslös, vet det! Nu mitt i den värsta arbetslösheten som man kan tänka sig får jag slita som en träl  - och ju mer jag arbetar ju fattigare blir jag. I fyra månader har maken gått uppskattningsvis tusen mil för att söka arbete."

Min smakebit på søndag v. 10 kommer ur "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" av Ebba Witt - Brattström". Om Moa och Harry Martinson.

För ful

Alfhild Agrell (1849 - 1923) var samtida med Strindberg och efter honom tidens bästa dramatiker. Strindberg beskyllde henne för att vara manshatare och han och flera andra hjälptes åt att mota undan henne och de övriga av tidens skrivande kvinnor. Men Alfhild Agrell fortsatte att skriva. Nyligen kom en samling av Alfhild Agrells noveller med ett efterord av Ebba Witt -  Brattström. En av novellerna har titeln För ful. Den publicerades först 1897 i Dagens Nyheter. Andra meningen i novellen lyder: Hans fulhet hörde till den sorgligaste arten: den groteska. Han var undersätsig, hade långa armar, ett litet ansikte med små ögon, stripigt hår och skägg och en utskjutande mun. Mest av allt liknade han en orangutang. Barnen gjorde narr åt honom och de vuxna varnade sina små för honom. Mannen, som hette herr Ek, var intelligent och utbildade sig och såg fram emot att meddela sitt vetande åt barn. Men det fungerade inte alls. Han fick dra sig tillbaka och syssla med översättningsarbete och renskrivning. En kvinna i huset där han bor talar vänligt till honom. Dottern Agnes, 6 år, tar intryck av sin mor och blir den fule mannens nära vän och ständiga sällskap. Han hjälper henne med läxorna och hon är solen i hans liv. En dag när Agnes kommer till herr Ek är han sjuk; mycket sjuk. Han vet att han ska dö och han vill förbereda Agnes. Han ber henne att bränna några brev. En biljett faller ur ett brev och herr Ek berättar den sorgliga historien som sin enda, stora och bittra kärlek. En skoningslös berättelse där döden kommer som en befrielse. Boven i dramat är ingen man utan en hjärtlös kvinna. Alfhild Agrell är väldigt konsekvent. Inget blir herr Ek besparat och han dör på slutet. Det är opera i novellform.
Om en vill läsa om Alfhild Agrell finns till exempel: Alfhild Agrell : rebell, humorist, berättare 2014 av Ingrid Nordin - Hennel och Dömd och glömd från 1981 av samma författare.
Den här novellen passar in på nr 29 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där någon dör/har dött

Titel: För ful (Ur Noveller)
Författare: Alfhild Agrell
Förlag: Atrium
Tryckår: 2019
Antal sidor: 12 sidor 

Gösta Berlings saga

Nu har jag både sett och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf blir aldrig utsliten. En häpnar vid varje läsning över en sådan fantastisk berättare hon är. Och alltid finns det något en glömt bort. Jag kom inte ihåg Klevenhüller, den tokige uppfinnaren, som flög en runda med sina egentillverkade vingar, men likt Ikaros kom för nära solen och störtade. (Nästa uppfinning satte eld på Ekeby för andra gången.) I somras köpte jag den vackra nyutgåvan av Gösta Berling med förord av ingen mindre än Ebba Witt - Brattström. Hon berättar om sitt tonårsmöte med Gösta Berling och om den fascination som följt henne genom åren. Gösta Berling är ständig sommarläsning för EWB. Tommy Berggren är en mycket trovärdig Gösta Berling och Margareta Krook är magnifik som majorskan på Ekeby i TV - serien från 1986. Elakheten lyser om Ingvar Kjellson som den lede brukspatron Sintram.  Harriet Andersson spelar den rika, hjärtlösa Märta Dohna. Majorskans man spelas av Ulf Johansson och en känner igen igen flera andra gamla fina skådespelare. Alla de unga damerna som i tur och ordning förälskar sig i den försupne prästen Gösta Berling som knappt hann upp i predikstolen förrän han raglade ner igen, blir alla mer eller mindre olyckliga för hans skull. De är beredda att offra sina liv för honom. Kavaljererna på Ekeby dricker och leker i början av romanen som en skock bångstyriga barn. Men innan berättelsen är över har åtminstone några av dem - med Gösta Berling i spetsen - vuxit i sina år och blivit ansvarstagande människor som sätter Ekeby på fötter och förbarmar sig över de svältande människorna. TV - serien följer boken väldigt väl men flyttar ibland om händelserna. Inspelningen är väldigt vacker med slädfärder i snöiga landskap, soliga sommarängar och fina interiörer från de vackra gårdarna. Allt som allt kändes det väldigt bra att förnya bekantskapen med Gösta Berling. Intressant att läsa och se parallellt.

Rebell, humorist och berättare

Alfhild Agrell (1849 - 1923) var ett stort namn under det moderna genombrottet i Sverige. Det var framför allt som dramatiker hon gjorde sig känd. Men när hon blev motarbetad och tystad av patriarkatet skrev hon under pseudonymer och valde andra genrer. Hon är föremål för en essä med titeln Hatobjekt nummer 2 i Ebba Witt - Brattströms essäsamling Kulturmannen. Agrell beundrades av Selma Lagerlöf och hatades av Strindberg. Ingeborg Nordin Hennel har skrivit den första biografin över henne, Alfhild Agrell - rebell humorist berättare, Atrium 2014. Mer om den senare.
I samlingen Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott finns Agrells novell Skymning från 1885. Den handlar om en ung, vacker kvinna som gift sig med en äldre man. Hon älskar honom verkligen, men har svårt att förstå var hennes plikter slutar och om det finns något som kan kallas rättigheter för henne. Mannen ändrar inte mycket i sitt liv för att han fått en hustru. Arbetet och vännerna kommer alltid i första rummet. Han är jurist och när hustrun försöker tala med honom om hans arbete tycker han att hon inte ska bry sitt lilla huvud med det. Mannen kan inte tala om känslor och han är inte heller smeksam. Den unga hustrun känner en isande ensamhet. Hon förstår att för honom är hon endast en vacker ägodel. Och hennes kärlek får ge plats för andra känslor. 
En riktigt sorglig historia, som får en oväntad tvist alldeles i slutet.

Läs en novell

Aurore Bunge

I Kulturmannen av Ebba  Witt - Brattström läser jag en essä med titeln Hatobjekt nr 1. Den handlar om en av det moderna genombrottets kvinnor, Anne - Charlotte Leffler,  och hennes novell Aurore Bunge, skriven 1883, och romanen, En sommarsaga. 
Båda handlar om kvinnors villkor i slutet av 1800 -talet. I novellen möter vi Aurore Bunge, en uttråkad, utlevad societetsskönhet som festat och dansat sig igenom de senaste tio åren. Hon närmar sig trettio och inser att hon kanske snart måste gifta sig. En blyg, tråkig, rik friare förklarar sig under en bal och Aurore lovar att tänka på saken. Under samma bal friar även den fattige kvinnotjusaren baron Gripenfeldt. Han är ute efter någon som kan underhålla honom och betala hans skulder. Han avvisas direkt. Nu bär det sig inte bättre än att Aurore under en storm kommer att tillbringa några dagar och nätter ensam på en fyr med den mycket manlige fyrvaktaren.  Det Aurore Bunge har gjort uppfattas som så graverande för sin tid och i sin klass att hon inte längre har råd att välja bland friarna. Hennes förgrymmade mor tar hand om arrangemangen. Jag kan tycka att  Aurore Bunge är släkt med Berta Funcke (1885) skriven av Stella Kleve . Samma sysslolösa, uttråkade, ytliga societetskvinnor; drivhusplantor fångna av tid, klass och först och sist kön. Anne Charlotte Leffler själv levde länge i ett vitt äktenskap med en man som dessutom motsatte sig hennes skrivande. Kärleken mötte hon i Italien i en matematikprofessors skepnad. 

Sallys söner

Sallys söner, 1934,  är fortsättningen på Kvinnor och äppelträd. De är sammanslagna i Sallys bok. Jag kan tycka att man absolut ska läsa dem i rask följd. Tillsammans omspänner de båda romanerna åren 1850 - 1930. Moa Martinson låter ett flertal röster komma till tals i Kvinnor och äppelträd medan Sally är obestridlig huvudperson i Sallys söner. Från att ha varit bråkig och övermodig socialist i Kvinnor och äppelträd har hon nu många flera år på nacken; fyra söner och en dotter som vänder sig ifrån henne när hon blir en klassförrädare och gifter sig med den rike bonden på Vide som skulle bära henne på sina bara händer och offra sitt liv för henne om han bara fick. Sally är olycklig och för ett hårt regemente med stora och små på gården. Ellen Olsson, väninnan som också vuxit upp i arbetarkvarteren i Norrköping, är fortfarande Sallys trogna vän trots att de är diametralt olika. I Sallys söner får vi veta något om Anna Svensson, Sallys mor, som nu försörjer sig som lumpsorterare. Men det råder arbetslöshet och denna syssla behövs åt yngre krafter. Sallys mor är sjuttio år och Sallys behov av hjälp kommer mycket lägligt för Anna Svensson. Sally väntar barn igen. Bonden ska äntligen få en arvinge till gården. Sally fortsätter att vara väldigt rakryggad i allt hon gör. Inget smussel i skymningen. Giftet skaver så klart, men hon försöker ändå göra så gott/rätt hon kan i olika situationer. Moa Martinson var mycket påverkad av Fogelstadsgruppens idéer om kvinnors rättigheter, betydelsen av jorden och fredstanken. Det som skiljer henne från kvinnorna i Fogelstadsgruppen är att hon har den praktiska erfarenheten av vad det är att vara fattig kvinna, av att vara ensamstående mor, av att vara tvungen att arbeta från barnsben, av att inte ha mat på bordet och av att föda barn. Litteraturkritikern Gunnar Brandell har svårt att erkänna Moa Martinson som verklig diktare för hennes , som han uttrycker det, förkärlek för "den påträngande verkligheten." Moa Martinson är intresserad av barnafödandet i förhållande till kvinnan som samhällsvarelse, bättre villkor för arbetarna och revolutionen. Jag fortsätter att läsa Ebba Witt - Brattströms Moa Martinson - biografi. Den är oavlåtligt intressant och tillför mycket när man läser Moa Martinsons romaner. Ebba Witt - Brattström är en god pedagog och förklarar ledigt de komplicerade teorier inom litteraturvetenskapen som är tillämpliga i avhandlingen. LUSTIGKULLE gjorde mig uppmärksam på Moa  - priset  som delas ut varje år sedan 1989 till någon kvinna som skriver i Moa Martinsons anda. 2014 gick det till Kristina Sandberg.

Spänstigt och spännande

Du var den som jag ville
stå i bredd med.
Du var alla möjligheter
och utveckling och framtid
du var gemensam kamp
och det omöjliga hoppet
om förändring

Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga (1978)

Så inleds Stå i bredd. 70 - talets kvinnor, män och litteratur av Ebba Witt - Brattström. Norstedts förlag 2014. Ebba WB tycker att 70 - talets litteratur behandlats styvmoderligt och därför går hon grundligt igenom vad som hände under 70 - talet år för år. Ja, hon börjar egentligen redan med en resumé av 60 - talet. Sedan plockar hon fram Sonja Åkesson och Vara vit mans slav, Maja Ekelöf, den arbetande, tänkande och läsande städerskan som skrev Rapport från en skurhink. Sedan skuras det i Kerstin Ekmans Häxringarna och Inger Alfvéns Städpatrullen. Maja Ekelöf avkräver inget ansvar av mannen, men Rapport från en skurhink blev ändå en stormsvala. Marit Paulsen skrev Du, människa? om industriarbeterskans dubbla arbeten med värkande lemmar, skiftarbete och ständig sömnbrist. Kerstin Strandberg skriver Skriv, Kerstin , skriv! om att bli intellektuell kvinna. 1973 kommer Ulla Isakssons Paradistorg; en bildningsroman, utvecklingsroman, kvinnoroman, debattroman och familjeroman. Åsa Nelvin skriver Kvinnan som lekte med dockor, 1977. Nelvins författarskap borde fått mera uppmärksamhet enligt Ebba WB. 1979 kommer Stig Larssons Autisterna och den är början till slutet. Grabbarna och postmodernismen tar över och en helt ny syn på litteratur. Horace Engdahl är en av Larssons goda vänner och tillskyndare. Stå i bredd är en välskriven och  mycket intressant guldgruva för litteraturintresserade och feminister. Ebba WB är som vanligt välformulerad, kunnig, rolig och vass. Stå i bredd vore en utmärkt utgångspunkt för en läsecirkel. Eller ännu hellre två. I mitt förra inlägg TOP TEN TUESDAY valde jag några titlar ur Stå i bredd och kände genast att jag varit orättvis mot många författare som inte fick plats.

Ett litterärt banditpar

1880-talet måste ha varit en oerhört intressant tid att leva i. Det rör sig i samhället och det händer saker i litteraturen. Det moderna genombrottet var  till stora delar kvinnornas. De kräver rösträtt, rätt till utbildning, rätt till arbete och rätten till sin sexualitet. Både män och kvinnor vänder sig mot tidens hyckleri, dubbelmoral och bigotteri. Det är slut med att kalla syfilis för mässling och låtsas som att prostitution inte finns. I boken Dekadensens kön (Norstedt förlag 2007) skriver Ebba Witt - Brattström om paret 
Ola Hansson/ Laura Marholm. De träffades midsommarafton 1888 hemma hos Georg Brandes. Ola Hansson var en gång  Mathilda Kruses/Stella Kleves vän, men  efter ett avvisat frieri blir han hennes belackare. I novellen Gallblomma tecknar han ett elakt porträtt av henne, bland annat med hjälp av de förtroliga brev de utväxlat. EWB går så lång så att hon säger att det var Ola Hansson som satte stopp för ett av 1880-talets mest innovativa författarskap och att Stella Kleve sedan inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Endast Birgitta Ney har i sin doktorsavhandling Bakom bilderna försökt upprätta Kleves författarskap. EWB påpekar att Ola Hansson lånat en massa av Stella Kleve och att hon jämnat vägen för honom. Nu gick det inte så bra i alla fall. Laura Marholm, som var balttysk dramatiker, översättare, essäist, novellförfattare och recensent hjälpte Ola Hansson på traven i Tyskland. Snart var de ett lika betydande som utmanande par i den litterära världen. Laura Marholm var en konservativ särartsfeminist, intelligent och dominerande, som ömsom förde intellektuella samtal, ömsom stoppade strumpor och lagade mat. Båda intresserade sig för psykologi och neurologi. Freud läste Hansson och Hansson läste Freud. Hanssons och Marholms storhetstid tog ett brått slut i början av 1900 - talet. Båda fick psykiska problem och irrade omkring i Europa. Laura Marholm föddes i Riga 1854 och dog 1928 i Majori i Lettland. Ola Hansson, som var född 1860 i Hönsinge utanför Ystad, dog i Turkiet 1925.
EWB gör en "nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid" står det i baksidestexten. Ebba Witt - Brattström är lika skärpt, välformulerad och lärd som vanligt. Hennes humor och spänstiga berättande gör att hon är både inspirerande och lätt att läsa.
Omslagsbild: Medusa av Arnold Böcklin. 1878

Läs om Ingvar Holms biografi om Ola Hansson HÄR