Damen med hunden

Dmitrij Gurov, affärsman från Moskva, befinner sig på Jalta för att vila upp sig. Han lever i ett olyckligt äktenskap med en kvinna som han inte valt själv. Han är rädd för hustrun och vill inte vara hemma. Gurov tycker inte om att umgås med män, men är i stort behov av kvinnor, trots att han egentligen föraktar dem. Kvinnor är en lägre kast. Gurov har ännu inte fyllt 40 men har en dotter på 12 år och två söner på gymnasiet. På strandpromenaden i Jalta uppenbarar sig en dag en ung kvinna med en liten spets i koppel. Ingen vet vem hon är. Gurov är redan uttråkad och ägnar sig tacksamt åt att försöka närma sig den gåtfulla damen med hunden. Anna Sergejevna är maka till en man hon inte älskar och som hon gift sig med för att komma hemifrån. Hon bor i en liten landsortsstad och har två barn. Gurov lockar till sig spetsen för att få kontakt med matte. Det lyckas. Anna och Dmitrij  vandrar omkring och berättar om sig själva för varandra och så småningom blir de ett älskande par. Anna plågas av sitt samvete, medan Gurov, som har vanan inne är mera likgiltig.  Hans äventyr brukar flamma upp, slockna och glömmas bort. När de åkt till sina respektive hem blir Gurov först mycket uppslukad av sitt intensiva liv i Moskva. Men snart börjar något skava och han inser att han fallit på eget grepp. Inget annat betyder så mycket i hans liv som Anna. Han åker till Annas landsortsstad och de möts på teatern. Och därmed börjar allt på nytt. Svårigheterna har bara börjat. Slutet är öppet. I den här novellen händer inget dramatiskt på det ytliga planet, men desto mera på det inre. Stämningen är vemodig och melankolisk. Författaren är skicklig på att beskriva förändring av sinnesstämningar som en första början av en krusning på vattnet. Anton Tjechov var en skicklig dramatiker men skrev också fina noveller. Damen med hunden lär vara en av hans mest kända. Ingår i Ugglan&Bokens utmaning: Läs en novell 

                                        

Idioten

Efter avslutad läsning av Idioten är min kortfattade slutsats: Nu bara måste jag läsa Bröderna Karamazov. Det har jag inte gjort tidigare. Då kommer Fjodor Dostojevskijs tre stora romaner i rätt ordning också. Brott och straff 1866, Idioten 1869, Bröderna Karamazov 1880. Hur sammanfattar man myllret av människor i Idioten? Och dessa många och långa samtal? Dessa invecklade relationer och alla sammankomster vid olika tider och på olika ställen? Jag började med att ha en förteckning över de allra viktigaste familjerna och personerna vid sidan om boken för att underlätta läsningen. Fursten och hustrun i familjen Jepantjin, Jelizavjéta Prokófjevna, blir mina absoluta favoriter. Lev Nikolájevitj Mýsjkin, som många skrattar åt och gör sig roliga över och några kallar idioten har återkommit till S:t Petersburg efter flera års behandling för epilepsi i Schweiz. Hans saktmodiga lugn, kloka åsikter och förmåga till medlidande gör att alla så småningom vänder sig till honom för råd i olika angelägenheter. Han är helt oerfaren i kärlek men flera kvinnor blir kära i honom. Jag skulle kunna tycka att han är asexuell och absolut ingenting för den mörka, temperamentsfulla och passionerade Nastásia Filipovna, som av många betraktas som en dålig kvinna. Den ljusa, ironiska Aglaja Jepantjin skulle snabbt tröttna på honom. Furst Mýsjkin är en Jesu efterföljare, en Don Quijote och den Dostojevskijs identifierar sig med. Någon har benämnt furst Mýskin som den älskligaste gestalten i världslitteraturen. Jag är beredd att hålla med. Han är barnsligt naiv och troskyldig. Han har sin motsats i den demoniske Rogisjin, som är nära att döda fursten och som älskar Nastásia till vanvett.  Huvudpersonerna i Idioten lider inte precis av medelmåttighet. Det är antingen/eller. Vanliga människor fungerar som statister. Romanen är faktiskt riktigt humoristisk på sina ställen. Slutet är däremot tragiskt. Det finns hur mycket som helst att läsa om Dostojevskij, hans liv och verk. Och man skulle kunna diskutera hans romaner och klassiska karaktärer och återkommande teman både länge och väl. I höst kommer en ny utgåva av Staffan Dahls översättning av Bröderna Karamazov. 

Klassikerutmaning 2015

Klassiker som TV-teater

Lånad bild

Nyligen kunde man se en absolut fantastisk rysk dramatisering i fyra delar av Onda andar av Fjodor Dostojevskij i Axess TV. Boken kom ut 1872 och är Dostojevskijs uppgörelse med nihilismen och socialismen i tsarväldets Ryssland. Han hade varit på resa i flera år i Europa och bland annat bevittnat Pariskommunens uppgång och fall. Han var mycket upprörd över förnekandet av Gud. Utgångspunkt för Onda andar är mordet på en ung nihilist som ville bryta med sitt parti och då mördades av sina egna.
I Onda andar kommer två lymlar från Petersburg till en liten landsortsstad och ställer till stor oreda bland befolkningen. Den ene av dem, Stavrogin, är en vacker ung man som alla förälskar sig i. Själv är han lika känslokall som  arrogant och tillsammans med sin vän skurken Verchovenskij gör han mycket ont. Från början uteslöts tre kapitel ur romanen p. g. a. censuren. Först 1921 förelåg Onda andrar i sin fullständiga form. Kapitlena som utelämnats innehöll Stavrogins brott så som han bekände det för en munk. Jag som just börjat läsa Idioten (1869) kände igen både människotyperna, röran i samhället; diskussionerna, intrigerna och inflytandet från utlandet. Inte minst känner jag igen de äldre kvinnorna som är kloka, vimsiga och temperamentsfulla. (Ibland tänker jag på Jane Austens frodiga, skarptungade äldre kvinnor...) I båda fallen betyder Petersburg "ondskan". På bilden ses Stavrogin och min absoluta favorit i serien en låghalt flicka som av alla räknades som efterbliven och som gick ett mycket tragiskt öde till mötes. Jag skulle vilja införliva den här föreställningen med mitt bibliotek, men ännu har jag inte hittat den någonstans. HÄR en bra artikel om Dostojevskij, ondskan och våldet av Maria Bergom Larsson.

Sommaren 2015

En annorlunda roadmovie

Visserligen börjar Rolf Lassgård läsa Snöstormen av Vladimir Sorokin börjar som radioföljetong på måndag 7 april men nu råkade Snöstormen stå skyltad på biblioteket och det kunde jag inte motstå.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag. En snöstorm gör det svårt att följa vägen; självgångaren skadar en mede på några besynnerliga pyramider som sticker upp ur snötäcket. De tvingas söka hjälp hos en pytteliten, ilsken mjölnare som dricker vodka ur en fingerborg. Hustrun är desto yppigare och hon bjuder på té och husrum. Bland annat. Ett märkligt mellanspel upplever doktorn och hans kusk hos nomadfolket vitaminderna. Där bjuds de på knark som ger doktorn en fasansfull hallucinatorisk upplevelse av att bli kokt i olja i en stor gryta. När han vaknar till liv blir han rusig av livslycka och omfamnar även snöstormen. Färden går vidare. Ett nytt bakslag drabbar dem när en av självgångarens medar kör rakt upp i näsborren på en förfrusen stormänniska. Klimatet hårdnar. Bokstavligen och bildligen. Doktorns målmedvetenhet börjar svikta. Och det kan nog sägas att vägen inte var mödan värd. Det är omöjligt att säga hur man ska tolka boken. Om det finns någon tolkning som är bättre än den andra. Det är en äventyrsskildring, en odyssé, Sci - fi, ryskt folkliv och klassiska ryska författare som Leo Tolstoj, som också skrivit en roman och en novell med titeln Snöstormen. Jag gillar Sorokins språk - tack naturligtvis då också till översättaren Ben Hellman som översatt  Sorokins fyra romaner till svenska. Norstedts har givit ut dem. Det finns många fler att översätta. 
Jag gillar det fantasifulla och gränslösa. Och visst - då och då kan man dra på smilbandet om man tycker att det är viktigt.
Naturligtvis ska jag lyssna på radioföljetongen.

Nästa radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Snöstormen av Vladimir Sorokin, 2013.
Uppläsare: Rolf Lassgård. Start måndag 7 april.

Sorokin, född 1955 i Moskva, slog igenom med romanen Blått fett. 2013 kom romanen Snöstormen som verkar vara en blandning av sci - fi och dystopi; humor och skräck. Sorokin är för närvarande Rysslands mest kände författare internationellt.

Spännande att höra vad Rolf Lassgård kan göra  av det här