The painted veil

Somerset Maughams roman Den brokiga vävnaden (1925) ligger till grund för filmen The painted veil från 2006 med Naomi Watts och Edward Norton i huvudrollerna. Läkaren Walter Fane och hans hustru Kitty kommer till Shanghai på 1920 - talet  och därifrån flyttar de till en liten by i djungeln för att bekämpa en koleraepidemi. Det är inget lyckligt par som ger sig iväg på en lång och obekväm resa. Kitty anser att hon inte borde varit med över huvud taget men hon gavs inget val. Det blir en arbetsam tid på mer än ett sätt för dem båda. Utlänningar är inte välkomna; Kina åt kineserna. Walter för en kamp mot det infekterade vattnet. Kitty får ta hand om barnen i ett kloster i närheten. Walter får se att hon inte bara är den bortskämda, själviska flicka han blev förälskad i. Och hon börjar respektera sin man och se hans kvaliteter. När de gifte sig såg hon honom mest som en möjlighet att komma ifrån sin mamma och hemmet. Jag minns att jag gillade boken väldigt mycket när jag läste den och filmen vara inte heller så tokig. även om jag blev lite häpen över slutet som jag inte mindes riktigt. The painted veil är väldigt vackert filmad. Jag uppskattar den annorlunda miljön.Edward Norton gör bra ifrån sig, medan Naomi Watts inte har så många uttryck. Det hade varit roligt att se inspelningen ifrån 1934 med Greta Garbo i rollen som Kitty Fane.

Den stora skrivboken

Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska Agota Kristofs roman 
Den stora skrivboken är inte goda vänner. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem. Stryk får de även av andra människor. Många gånger förstår de inte varför. Men de utvecklar ett system för att härda sig att uthärda smärta, hunger och kyla. De är intelligenta och streetsmarta och drar sig varken för stöld eller utpressning. Och ibland tar de rättvisan i egna händer. Det enda de inte kan uthärda är att skiljas ifrån varandra. De ser krig och död omkring sig och förstår inte varför de skulle lyda något av de tio budorden. Den tyske officeren som hyr in sig hos mormor blir deras vän och de lär sig tyska. Modern har vid avskedet tillhållit dem att de aldrig får ge upp att studera. Och de skriver i den stora skrivboken som de haft med sig i packningen. Vid krigsslutet kommer det nya soldater med ett nytt språk. Tvillingarnas mor kommer plötsligt i en flyktbil med en baby på armen för att hämta pojkarna. Efter ytterligare en tid kommer fadern för att hämta hustrun. Han har suttit i fångläger och stövlar in till sin svärmor utan att varken knacka eller hälsa. Någon lycklig familjeåterförening blir det absolut inte.
Agota Kristofs språk är avskalat; meningarna är korta och varje kapitel 1 - 2 sidor. Det blir en dramatisk spänning mellan form och innehåll. Krigets vanvett och meningslöshet illustreras av tvillingarnas och deras familjs tragiska öden. Jag tror inte att de är namnlösa av en händelse.

Filmen Skrivboken följer romanen i allt väsentligt. Det gick utmärkt att läsa boken och strax därefter se filmen. En del som ligger mellan raderna i boken lyfts fram i filmen. Annat som är explicit uttryckt i romanen antyds i filmen och det fungerar ovanligt bra. Kort sagt gillade jag filmen mycket men om jag måste välja var boken bäst. På grund av det mästerliga språket.

Titel: Den stora skrivboken
Författare: Agota Kristof
Antal sidor: 154
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand 
Utgivningsår: 2019

Regnvädersfilm

Efter att under sommaren ha besökt den fina utställningen Bloomsbury Spirit på Artipelag passade det bra att se filmen Carrington idag eftersom det nu regnar ihållande och är ganska kallt. Direkt från 30 + graders värme till brasa. Grundaren till konsthallen Artipelag debuterade förresten som Sommar - värd i år. Björn Jakobson, 84, grundaren till Babybjörn, hade sitt Sommar måndagen den 6 augusti.Lytton Strachey, homosexuell historiker och essäist, och konstnären Dora Carrington tillhörde Bloomsburygruppen och filmen Carrington baseras på Michael Holroyds biografi Lytton Strachey. Dora Carrington spelas av Emma Thompson och Lytton Strachey av Jonathan Pryce. Dora Carrington var hela sitt liv djupt och hopplöst förälskad i Lytton Strachey som vämjdes vid kvinnokroppen. Men han var mycket fäst vid henne och de bodde tillsammans på landet. De var verkligen tvillingsjälar. Hon gifte sig och hade älskare; han hade sina förbindelser men de fanns alltid där för varandra. Det är en rörande historia och jag tror att filmen följer Carringtons verkliga liv tätt i spåren. Allt som allt en intressant och engagerande regnvädersfilm.

Gösta Berlings saga

Nu har jag både sett och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf blir aldrig utsliten. En häpnar vid varje läsning över en sådan fantastisk berättare hon är. Och alltid finns det något en glömt bort. Jag kom inte ihåg Klevenhüller, den tokige uppfinnaren, som flög en runda med sina egentillverkade vingar, men likt Ikaros kom för nära solen och störtade. (Nästa uppfinning satte eld på Ekeby för andra gången.) I somras köpte jag den vackra nyutgåvan av Gösta Berling med förord av ingen mindre än Ebba Witt - Brattström. Hon berättar om sitt tonårsmöte med Gösta Berling och om den fascination som följt henne genom åren. Gösta Berling är ständig sommarläsning för EWB. Tommy Berggren är en mycket trovärdig Gösta Berling och Margareta Krook är magnifik som majorskan på Ekeby i TV - serien från 1986. Elakheten lyser om Ingvar Kjellson som den lede brukspatron Sintram.  Harriet Andersson spelar den rika, hjärtlösa Märta Dohna. Majorskans man spelas av Ulf Johansson och en känner igen igen flera andra gamla fina skådespelare. Alla de unga damerna som i tur och ordning förälskar sig i den försupne prästen Gösta Berling som knappt hann upp i predikstolen förrän han raglade ner igen, blir alla mer eller mindre olyckliga för hans skull. De är beredda att offra sina liv för honom. Kavaljererna på Ekeby dricker och leker i början av romanen som en skock bångstyriga barn. Men innan berättelsen är över har åtminstone några av dem - med Gösta Berling i spetsen - vuxit i sina år och blivit ansvarstagande människor som sätter Ekeby på fötter och förbarmar sig över de svältande människorna. TV - serien följer boken väldigt väl men flyttar ibland om händelserna. Inspelningen är väldigt vacker med slädfärder i snöiga landskap, soliga sommarängar och fina interiörer från de vackra gårdarna. Allt som allt kändes det väldigt bra att förnya bekantskapen med Gösta Berling. Intressant att läsa och se parallellt.

Bok och film

Ibland blir en överraskad. Hade ingen aning om att Pedro Almodovars film Köttets lustar (1997) baserar sig på en psykologisk kriminalroman av Ruth Rendell, nämligen Dödsryckning (1986). Jag gillar alltid Pedro Almodovar och jag gillar för det mesta Ruth Rendell. Här har Almodovar möblerat om ordentligt i händelseförloppet. Men de tre huvudpersonerna Victor, David och Clare och relationerna dem emellan känner en igen. Victor är en ung man som inte riktigt vet hur han ska handskas med kvinnor. Han har just sluppit ut efter tio år i fängelse och uppsöker David Fleetwood, f. d. polis, som sitter i rullstol förlamad från midjan och neråt efter en skottskada. Det var Victor som höll i vapnet. Davids hustru Clare vill kasta ut Victor när det går upp för henne vem han är. Men David och Victor har ett behov av att gå igenom det som skedde. Ett egendomligt triangeldrama växer fram i såväl bok som film. Men upplösningen liknar inte vartannat ett spår. Det gör för övrigt inte inledningen heller. Filmtiteln är lite vilseledande också, men det gör inte så mycket. Bokens titel är kanske inte heller så välvald. Originalets titel är Live Flesh vilket inte direkt för tankarna till Dödsryckning. Live Flesh står det på filmomslaget också. Filmen är löst baserad på boken Dödsryckning av Ruth Rendell står det på Wikipedia.

Singoalla

Av en ren tillfällighet hittade jag den gamla filmen från 1949, Singoalla, med ett flertal namnkunniga skådespelare från förr. Eller vad sägs om Alf Kjellin, Viveca Lindfors, Edvin Adolphson och Lauritz Falk för att nämna några. Katarina Taikon finns med som statist bland dansarna. Viktor Rydbergs roman Singoalla. Romantisk sagodikt kom ut i bokform första gången 1865. Han lär senare ha arbetat om slutet flera gånger. Ibland är det lyckligt; ibland inte. I filmen och den romanutgåva jag har är slutet inte lyckligt.  Något annat vore ganska otroligt. Riddaren Erland Månesköld träffar en dag i skogen den gåtfulla, vackra Singoalla som är av ett främmande folk, guden Alakos folk. De förälskar sig häftigt i varandra och det stöter naturligtvis på motstånd från alla håll. Assim, Singoallas stamfrände, har räknat henne som sin, och uppfylls nu av ett lömskt och glödande hat till Erland. Resultatet av Erlands och Singoallas korta relation är Sorgbarn, en gosse som älskar sin mor men aldrig har sett sin far. Ödet vill att de möts, men till vilken glädje för någon av dem? Professor Yvonne Leffler har i sin doktorsavhandling, I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800 - talsromaner ägnat ett kapitel åt Singoalla och Viktor Rydbergs fyra textversioner av romanen. Det är väldigt intressant läsning som gör att en borde läsa om boken och se om filmen. Jag läste boken som mycket ung och det jag minns från den läsningen är månskenet och de trasiga drivande molnen. Fortfarande kan jag tänka att inatt är det Singoalla - väder. Om en skulle vilja fördjupa sig i Rydberg som författare, forskare och kulturhistoriker så är  antologin Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism. Tjugotre forskare från nio humanistiska ämnen lyfter fram Viktor Rydbergs betydelse för dagens humanistiska forskning. För Anders Burman och Elisabeth Mansén är Viktor Rydberg filosof; Jan Hjärpe och Catharina Raudvere beratktar honom som religionsvetare. Louise Vinge skriver om några av Rydbergs dikter, till exempel Tomten. I sista kapitlet lyfter Svante Nordin fram personen Viktor Rydberg. Redaktörer är Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg. Atlantis förlag 2009.

Ser om

Ett köpmanshus i skärgården är Emelie Flygare - Carléns roman från 1860.
Romanen skildrar fiskarbefolkningens hårda villkor på Svartskär i Bohuslän under 1830 - talet. Fiskarena utnyttjas och luras av köpmännen som däremot lever ganska gott. Supen är viktigare än mant för dagen.
Författarinnan känner sin miljö väl. Hon föddes i Strömstad 1807 (och dog där 1897) som den yngsta av fjorton (14!) syskon. Fadern var köpman och sjökapten och familjen var tämligen välbärgad. Ett köpmanshus i skärgården är realistisk och feministisk. Emelie Flygare - Carlén var starkt influerad av Fredrika Bremer som hon beundrade mycket och till och med bad om råd.
Åke Falck gör en fantastisk köpman Moss; Ernst Günther spelar den halte prästen som bjuder på en Madeira före toddyn och ryter åt sin hushållerska Vivika som spelas av Berta Hall. "Det säger jag då. Och Vivika med!" säger hon. Ulla Jacobsson spelar prästens dotter vars hjärta klappar för de fattiga fiskarena och särskilt deras hustrur. Agneta Bolme  och Ulf Brunnberg spelar det nya köpmansparet Emilia och Åke Hjelm på Svartskär. Emilia har svårt att anpassa sig. " Räcker det inte att vara en god hustru? undrar Åke häpet
Toralv Maurstad spelar Åke Hjelms stryktäcke kompanjon, Holt,  som visar sig ha ett rymligt samvete. Romanen har filmats 1925 och 1973. Jag ser nu om den och hade alldeles glömt hur bra den är. Och jag får lust att läsa om Monica Lauritzens biografi En kvinnas röst. Emilie Flygare - Carléns liv och verk. 

 

Varför måste just Matt Damon spela allting?

Nu har jag äntligen sett The Martian, Ensam på Mars.  Mark Watney, astronaut, blir lämnad av sina kamrater efter en olycka på Mars där de alla ansåg att han måste ha dött. En rad tillfälligheter gör att Mark vaknar till liv och finner sig vara skadad men långt ifrån död. Hjältemodigt griper han sig verket an att försöka överleva i det längsta på den ogästvänliga planeten med allt levande på ljusårs avstånd. Mark beslutar sig för att försöka odla potatis. För att kunna göra det måste han framställa vatten.  Eftersom han utöver sin astronautträning är biolog har han många värdefulla kunskaper. Ensamheten verkar inte tära så mycket på honom. Han är strängt sysselsatt med överlevandet. Han vet att det tar fyra år innan han har en chans att bli räddad. Mark är visserligen ensam men han är omgiven av teknisk utrustning och han ser en chans att komma i kontakt med NASA. 
Lite märkligt är det att strax därefter börja läsa Väggen av Marlen Haushofer.  Den handlar också om en människa som finner sig vara helt ensam i en värld som begränsas av en osynlig vägg. Någon teknisk utrustning har hon inte, men hon har en hund som sällskap och snart också en ko och en katt. Olika förutsättningar, alltså, men båda skriver ner det som händer och båda börjar odla. Jag har ännu inte kommit så långt i Väggen, men det ska bli intressant att se om jag hittar fler överensstämmelser. Andrew Weir har skrivit SF - romanen Ensam på Mars som The Martian baseras på. Filmen gjordes av Ridley Scott 2015.