Våren 1945

Våren 1945 är titeln på en novell av Marlen Haushofer. Den handlar om kärleken mellan Susi och hennes mor Marie under krigsvåren 1945. Marie planterar penséer i balkonglådorna. Hennes man berättar för henne att det inte är någon idé. Han påpekar att hon måste lära sig att det inte är så lustigt att leva under ett krig. Sedan går han till sin nattjänstgöring och Marie och Susi kryper ihop i dubbelsängen. Susi drar till sig moderns tjocka fläta och drar in doften från den och känner sig trygg. När flyglarmet går rusar de ner i källaren tillsammans med många andra. Det luktar illa och modern mår dåligt. Susi är starkt beskyddande mot sin mor. Hon iakttar Marie och avläser hennes tillstånd. Vid nästa larm tar hon modern med sig till en stor bok under vilken de söker skydd. Lövbädden under det stora trädet är mjuk och luften är frisk. Modern somnar på en flik av Susis kappa medan Susi inväntar anfallets upphörande. Hon ser att staden brinner och förbjuder sin mor att se åt det hållet. När de kommit hem och gått och lagt sig igen säger modern apropå ingenting att hon nog ska plantera fyllda nejlikor och förgätmigej på balkongen i år. Susi tycker att det är en bra ide och känner att moderns fläta doftar boklöv. Susi och hennes mor är ett bra team. De är inställda på överlevnad och framtid och försöker ta tillvara det positiva i den kärva tillvaron. Och de balanserar mannens/faderns mera defaitistiska livsinställning.

Den här novellen passar in på nr 40 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV; Läs en novell som tilldrar sig på våren.

Väggen

Äntligen! har jag läst Väggen av österrikiska Marlen Haushofer (1920 - 1970). Jag har försökt många gånger tidigare, men det har alltid varit fel tillfälle. Nu ska vi diskutera den i läsecirkeln och då var det bara att göra det. Och vilken märklig bok! En klassiker och ett mästarprov. Så många tankar den lämnar en med. 1963 kom Väggen ut i Österrike. 1988 kom den på svenska och nu 2014 har den kommit ut i nyöversättning av Rebecca Lindskog på bokförlaget Thorén & Lindskog. 2012 blev Väggen film. En kvinna, vars namn aldrig avslöjas, åker på besök till sin kusin Luisas och dennas mans, Hugo Rüttlingers, jaktstuga i bergen i en kitteldal vid slutet av en ravin nedanför branta berg . Luisa och Hugo försvinner efter ett kvällsbesök i byn. Kvinnan, som är änka och har två flickor, finner sig vara alldeles ensam och avstängd mot yttervärlden av en genomskinlig vägg. Hugos hund Lo,

en bayersk viltspårhund, blir hennes enda sällskap; en alldeles underbar och förstående vän. Naturligtvis undrar hon vad som hänt - om det hänt något? Det stora diskussionsämnet i kvinnans kretsar hade varit kärnvapenkrig och dess följder. Hon ser döda  människor som stelnat i sina rörelser på andra sidan väggen och undrar om hon verkligen kan vara den enda levande på sin sida väggen. Så småningom får hon sällskap av en ko och en katt. Hon tar itu med att kartlägga förråd; hon planerar odling; hon månar om sina djur och hon upptäcker vad hennes händer kan uträtta. Som läsare börjar man undra. Finns väggen? Skildrar Väggen ett utsnitt av ett mentalt tillstånd? Civilisationskritiken är tydlig i vilket fall som helst. Kvinnan förefaller mig inte särskilt sympatisk och själv föredrar hon definitivt djur framför människor även om hon saknar skrattet. Hur gammal kan hon vara? Mellan 40 och 45, skulle jag tro. Påfallande är hur lite hon tänker på sina barn. Hon säger sig ha varit en bra småbarnsmamma, men sedan blev hon främmande för dem. Fäboden som kvinnan finner under sina promenader i trakten blir ett bra sommarviste för djur och människa och är någon sorts paradis på jorden där även de jordiska bekymren släpper. Kvinnan känner att hon förvandlas. Hon lämnar sitt separata jag och uppgår i det stora varat. Hon funderar över om inte fantasin enbart är till men för människan. Själv läser hon bondepraktikan och rättar sig efter den. Kvinnan lär sig döda för sitt uppehälle. Hon saknar frukt, socker, bröd och grönsaker men inte den artificiella människotiden. Kråkorna blir hennes klocka. Hon tänker på det ansvar hon aningslöst tagit på sig när hon gifte sig och blev bunden av "kvävande plikter och bekymmer". Finns det någon mening med det hela? Kvinnan funderar över huvud taget mycket över allmänmänskliga existentiella frågor. Väggen sysselsätter en långt efter avslutad läsning.

"Oroa dig inte - allt är förgäves, som för alla människor före dig." skriver Marlen Haushofer i sitt litterära testamente några dagar före sin död.

Varför måste just Matt Damon spela allting?

Nu har jag äntligen sett The Martian, Ensam på Mars.  Mark Watney, astronaut, blir lämnad av sina kamrater efter en olycka på Mars där de alla ansåg att han måste ha dött. En rad tillfälligheter gör att Mark vaknar till liv och finner sig vara skadad men långt ifrån död. Hjältemodigt griper han sig verket an att försöka överleva i det längsta på den ogästvänliga planeten med allt levande på ljusårs avstånd. Mark beslutar sig för att försöka odla potatis. För att kunna göra det måste han framställa vatten.  Eftersom han utöver sin astronautträning är biolog har han många värdefulla kunskaper. Ensamheten verkar inte tära så mycket på honom. Han är strängt sysselsatt med överlevandet. Han vet att det tar fyra år innan han har en chans att bli räddad. Mark är visserligen ensam men han är omgiven av teknisk utrustning och han ser en chans att komma i kontakt med NASA. 
Lite märkligt är det att strax därefter börja läsa Väggen av Marlen Haushofer.  Den handlar också om en människa som finner sig vara helt ensam i en värld som begränsas av en osynlig vägg. Någon teknisk utrustning har hon inte, men hon har en hund som sällskap och snart också en ko och en katt. Olika förutsättningar, alltså, men båda skriver ner det som händer och båda börjar odla. Jag har ännu inte kommit så långt i Väggen, men det ska bli intressant att se om jag hittar fler överensstämmelser. Andrew Weir har skrivit SF - romanen Ensam på Mars som The Martian baseras på. Filmen gjordes av Ridley Scott 2015.

Radioföljetongen v 8

På måndag 20/2 börjar en ny radioföljetong i P!.
Anna Lyons läser Väggen (Die Wand) av österrikiska Marlen Haushofer.
Det ser jag fram emot eftersom jag aldrig förstått mig på romanen när jag försökt läsa den. Det är i och för sig länge sedan.
Väggen kom ut i Österrike 1963.
Första svenska utgåva i översättning av Per Erik Wahlund kom inte förrän 1988!

Steve Sem - Sandberg är alldeles överväldigad i sin essä i DN
Profetisk roman om ensamhet
heter det i SvD i Marianne Jeffmars recension.

Väggen är också filmad.