Klassikersommar. 4

George Eliot

Marian Evans el. Mary Ann Evans (1819 - 1880) var en fantastisk kvinna. Inte bara vad det gällde författarskapet. Hon levde dessutom ett mycket okonventionellt liv för tiden. Marian Evans var en ovanligt bildad kvinna och tillhörde sin tids intellektuella elit.

Född i en metodistfamilj i Warwickshire blev hon osams med sin far när hon slutade att gå i kyrkan. Hon kompromissade till slut för att inte åstadkomma en brytning med fadern.

Sedan följde hon återigen sin egen känslas sanning när hon i tjugofem år sammanlevde med en gift man, George Henry Lewes,  med vilken hon delade alla värderingar. Erfarenheterna av dessa år kunde hon sedan använda i sina romaner.

Efter Lewes död gifter hon sig med en tjugo år yngre man. Äktenskapet blir kort men lyckligt.

Som författarinna är George Eliot noggrann i sina beskrivningar, psykologiskt skarpsynt och inte alldeles utan humor. Flera av hennes romaner är översatta till svenska och några är också filmade.

Adam Bede, som kom ut 1859, var hennes debutroman. Daniel Deronda blev en publik framgång.

Silas Marner blev också mycket älskad; Bror och syster (The Mill on the Floss 1860) lånar stoff från Mary Ann Evans egen barndom.

Middlemarch (1871 - 72) skildrar en medelstor engelsk stad under 1830 - talet.Här finns alla samhällets skikt representerade; godsägare, köpmän, präster, arbetare och de som hamnat utanför. Rösträtt för arbetare diskuteras hett. De besuttna är rädda om sin makt, men bollen är satt i rullning.

Kvinnorna är underställda männen i stort som smått även om de har starka personligheter. 

Jag har sett filmatiseringen av Middlemarch och konsulterat boken vid sidan av. På det hela taget tycker jag att filmen är bra gjord (BBC) och det var mycket givande att direkt jämföra och fylla ut från själva källan.

George Eliot ger en bild av samhället genom livet i Middlemarch. Man inser att författaren är mycket intresserad av människor och har stor kunskap om dem. Hon genomskådar och avslöjar men kan också vara förlåtande.

Dorothea Brooke är en framträdande person i Middlemarch. Hon är antagligen mycket lik George Eliot själv; orädd, vetgirig, klok, empatisk och med en bestämd vilja att leva efter sitt eget samvete.

Doktor Lydgate  kommer till Middlemarch som ung idealist med stora planer för staden. Han gifter sig med en eftertraktad (men fattig) flicka, men den vackra, ytliga hustrun Rosamond kräver ett liv i sus och dus som Lydgate varken eftersträvar eller egentligen är intresserad av.

Girigheten och det religiösa bigotteriet fick ett ansikte med bankiren Bulstrode.

Dorothea Brookes farbror är ett exempel på omänsklig godsägare sin lättsamma, insmickrande  personlighet till trots.

"En av de få engelska romanerna skrivna för vuxna", sade Virginia Woolf.

Många jämställer George Eliot med Jane Austen, Henry James och Joseph Conrad.

Walter Scott var en av hennes förebilder.

Den finns mycket att säga om Middlemarch.

Den skulle verkligen lämpa sig väl för diskussion i en bokcirkel.

Jag önskar mig en svensk pocketutgåva. Eller åtminstone en svensk utgåva i största allmänhet.

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Utstött ur flocken

Cecilia Gyllenhammar har skrivit en fristående fortsättning på  
Sprickan i kristallen, 2004.

I den berättade hon om sin uppväxt i en känd, välsituerad familj där fadern var företagsledare.Den vackra, kyliga modern vigde sitt liv åt mannen som var hennes livs stora kärlek.

Äldsta dottern Suss kände sig däremot inte älskad. Och vad värre var - hon tilläts inte älska.

Åtminstone var det så hon kände det. Frustrationen vänds inåt och resulterar i ätstörningar.

I fortsättningen, Stäpplöperskan, 2012,

ägnas huvddelen av romanen åt  äktenskapet med den charmige filmskaparen Marcus. Det helar börjar så fantastiskt bra. De känner båda att de äntligen hamnat rätt och kommit hem. De tänker åldras tillsammans.

Men - efter tio år och två barn är Suss utnött och kärleken slut.
Hennes kärlek till honom, vill säga

Marcus strålar av stolthet över sin familj, men han vill inte ha något besvär med den. Allt överlåts till Suss även ekonomin. Marcus förlitar sig på svärfars pengar. Suss är besviken och utmattad och inom henne mognar ett beslut.

Hon söker efter något enkelt, ursprungligt som ingen av hennes familjer kunnat ge henne. Återigen en frigörelseprocess; ett sökande efter en väg ut.

Vägen till sinnesfrid är vansklig; dramatisk och självförbrännande.
I Grekland, i den vackra ögruppen Sporaderna, finner hon en hemvist och där köper hon ett hus. Hon sticker verkligen ut i den nya omgivningen både till utseende och levnadssätt. Lång, blond och rank tilldrar hon sig männens blickar var hon än rör sig. Hennes kärleksliv är ständigt föremål för klander.
Sorgen ligger som en mörk fond genom hela romanen. Suss och moderns sorg över att de inte riktigt når fram till varandra. "De är så lika", säger familjen.
Känslan av depression, instängdhet och tristess känner  båda till.
Modern har naturligtvis svårt att komma över Suss "förräderi" i förra boken, men man får en känsla av att med tiden så...
Detta är ingen storslagen skönlitteratur.
Stäpplöperskan hade vunnit på en uppstramning av texten. Vissa avsnitt hade kunnat utgå.
Men jag tycker ändå att Stäpplöperskan har ett slags äkthet.
Suss kämpar för sitt liv. Precis som modern har gjort för sitt.
Och båda bär på stor sorg.
Det är inte svårt att känna med någon av dem.

The old familiar faces

Porträtt av Charles Lamb målat av William Hazlitt

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies--
All, all are gone, the old familiar faces.


I loved a Love once, fairest among women:
Closed are her doors on me, I must not see her--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have a friend, a kinder friend has no man:
Like an ingrate, I left my friend abruptly;

Left him, to muse on the old familiar faces.


Ghost-like I paced round the haunts of my childhood,
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.


Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces--


How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed--
All, all are gone, the old familiar faces. 

Charles Lamb försökte sig också på dramatik, romaner och lyrik.
Han var dock mera framgångsrik som kritiker och essäist.
Vad det gäller kvinnor ville det sig inte riktigt. 
En gång friade Charles Lamb till en skådespelerska vid namn Fanny Kelly och fick korgen direkt. Man får ju betänka att sjuka syster Mary ingick i frieriet.
Den svåra stamningen gjorde att prästämbetet var stängt för honom.
Men Charles Lamb och hans syster Mary levde trots allt ett relativt gott liv; 
de skrev tillsammans och de hade ett rikt socialt liv.
1834 dog Charls Lamb av rosfeber. 

Bilden är lånad av Wikipedia.

Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!

Döden som ett isblock

Delphine de Vigans 

debutroman har titeln Dagar utan hunger 

(Jours sans faim).

Den har nyligen kommit ut på Sekwa förlag i översättning av 

Maria Bodner Gröön.

Tidigare finns No och jag  2008 och

Underjordiska timmar  2010.

Dagar utan hunger handlar om nittonåriga, vackra Laure som lider av anorexia. Det har gått så långt att hon riskerar att dö; det förstår hon själv när hon fryser ut i hår och naglar och svimmar på tunnelbanan.

"En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt", säger hon om sig själv.

På sjukhuset har hon turen att träffa på rätt läkare, den unge doktor Brunel, som behandlar henne med lika delar kunskap och intuition.

Laure sondmatas och långsamt börjar något hända både med vikten och livslusten. Under tiden träffar hon andra patienter med olika former av ätstörningar. Julie är heroinist i Laures ålder och de båda utbyter erfarenheter. Laure har inga problem med att stifta nya bekantskaper. Hon är öppen för de flesta inte bara på den egna avdelningen. Man skulle kunna säga att hon är en social begåvning

Hela behandlingen tar tre månader men tiden förefaller längre eftersom Laure hinner med så mycket på alla plan. Hon är en klok flicka och inser att hon identifierar sig med sin sjukdom. Vad är hon utan den? Hon inser också att sjukdomen sitter i huvudet.

Under behandlingstiden avslöjas Laures familjeförhållanden och de är inte avundsvärda. Hon känner att hon svikit sin yngre syster och lämnat henne ensam med familjesituationen.

Dagar utan hunger är fint och insiktsfullt skriven.  
Delphine de Vigan har egna erfarenheter av anorexia. 
Det finns mycket att lära av den här romanen.

Värdet av ett eget rum

Nyöversättning av en modern klassiker från 1929.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har fått ny språkdräkt av idéhistorikern Elisabeth Mansén.

Innehållet baseras på två föreläsningar om kvinnor och litteratur som Virginia Woolf höll för kvinnliga studenter.

Fem hundra pund om året och ett eget rum som går att låsa är det minsta kvinnor behöver för att ha möjlighet att skriva. Frihet och en lugn arbetsmiljö.

I samhället råder manliga värderingar och männen kämpar hårt för att bibehålla sina positioner.

Kvinnors kamp för rösträtt gör att kampen hårdnat. Instinkten att äga skapar gränser. Det en man gör med svårighet är helt omöjligt för en kvinna.

Och kvinnor som skriver bemöts med hån.

Virginia Woolf varnar för vrede och bitterhet. Jane Austen är bättre än Charlotte Brontë eftersom den senare är just arg och bitter enligt Woolf.

Två kön är egentligen otillräckligt. Önskvärt vore en androgyn konstnär. 

Könstillhörigheten ska vara utan betydelse.

Virginia Woolf skriver elegant och muntert. Läsningen flyter lätt trots att meningarna och tankegångarna vindlar.  Det är inte svårt att förstå att  

Ett eget rum ständigt kommer ut i nya utgåvor. 
Annina Rabes förord är ytterst värdefullt liksom översättarens noter och förklaringar.

Heder åt Ellerströms förlag som tagit sig an den senaste översättningen.

Lisbeth Larsson skriver så här i  GP

och

Elise Karlsson i SvD

Umi no hi

Idag firar man Havets dag,  Umi no hi,  i Japan. 

Det firas alltid tredje måndagen i juli.

Japanerna firar bland annat genom att söka sig till stränderna. 

Man uppmärksammar havets stora betydelse för nationen.

Bilden är lånad från Wikipedia.

Läsövning

Natsume Ono 

född 1977 är en känd japansk mangaartist  som bland mycket annat skrivit serien House of Five Leaves.

Sju delar finns hittills översatta till engelska och den åttonde kommer under året.

House of Five Leaves tilldrar sig i Japan under Edo-perioden 

(1603 - 1868). Huvudperson är den arbetslöse samurajen Akitsu Masanosuke som närmast får beskrivas som en antihjälte trots att han är en skicklig och lojal samuraj. Han är lite av en fridsam och blyg Pelle Svanslös som blir nervös när någon tittar på honom.

Akitsu är i starkt behov av pengar. Förutom att han är arbetslös, hungrig och husvill behöver han hjälpa till med  familjens försörjning. 

I sitt arbetssökande kommer han i kontakt med den hemlighetsfulla gruppen  Five Leaves. Akitsu blir mycket fascinerad av gruppens karismatiske ledare Yaichi och snart dras han in i deras verksamhet utan att egentligen förstå hur det gick till och vad det är de egentligen sysslar med.

Jag börjar läsa längst bak i boken och får med en viss ansträngning ordning på serierutorna. House of Five Leaves liknar inte riktigt vanliga mangaserier.

Den är mera stiliserad och går i grått, svart och vitt.

Vissa ordförklaringar finns i början av boken och en liten, liten hjälp till namnbruket.

Jag förstår att här finns mycket att lära. Men det är lite spännande och övning lär ge färdighet har jag hört.

Kvinnoliv i Korea

Med Ta hand om min mor blev Kyung - Sook Shin den första kvinnan som fick  Man Asian Literary Prize.

Författarinnan växte upp i en liten landsortsby i Sydkorea där romanen också utspelar sig.

Numera är hon bosatt i Seoul.

Det är också i tunnelbanan i Seoul som Park So - nyo, 69 (eller kanske 71) försvinner. Hon har ingen vana att röra sig på egen hand i storstaden vilket familjen också är medveten om. 

Annars är det inte mycket de vet om henne. Ingen - och minst av alla hennes man - vet vem hon är, vad hon tänkt, drömt och tyckt om. 

I alla år har hon passat upp sin man och till självutplåning älskat sina fyra barn. Hon har till stora delar framlevt sitt liv i köket och köksträdgården i en evig kretsgång av arbetsmoment.

Men nu när hon är försvunnen går det så sakteliga upp för maken och barnen vilken oerhörd betydelse hon haft för dem. De börjar plötsligt tänka till. Maken inser att han varit en fullfjädrad egoist som till exempel totalt ignorerat hustruns försök att förklara att hon inte mådde bra. Det var alltid hans egna krämpor som tog plats.

Park So - nyo lider av en outhärdlig huvudvärk som det är plågsamt att bara läsa om och som hon inte ville avslöja för barnen. De hade ju så mycket annat att tänka på. 

Det visar sig att Park So - nyo  haft stor betydelse för många människor i olika sammanhang utanför hemmet.

Alla talar de om hennes sveklösa och trofasta ögon. Och det är också det som alla som sett henne efter försvinnandet minns.

Man blir upprörd över de förhållanden Park So -nyo får hålla till godo med. Själv tycks hon inte förvänta sig något annat. Jag vet inte vilket som är värst.

Vackert från Vietnam

Ru är en självbiografisk romandebut av vietnamesiskan Kim Thúy.

Den har rosats och prisbelönats rikligt - med all rätt

"Jag kom till världen under Tetoffensiven" börjar romanen.

Året var alltså 1968. Tio år senare kom Kim Thúy som flykting till Kanada och där bor hon fortfarande.

Vietnam var delat. Sydvietnam stöddes av amerikanerna. Kim Thúys familj flydde undan kommunisterna och spreds över världen. Men på något sätt lyckade de hålla kontakt med varandra

Ru tilldrar sig på tre olika plan; landets historia, familjens historia och Nguyen An Tinhs egen.

Romanen berättar poetiskt, enkelt och oerhört vackert och till och med humoristiskt om människors upplevelser av kriget och följderna av det. 

Själva kriget var ingenting jämfört med upplevelserna i flyktinglägren. Visserligen var det pappa som var kung i familjen, men mamma lärde barnen att med gott mod anpassa sig efter olika förhållanden. Mamma var däremot ingen drottning, säger Nguyen.

Mormor som hade fött tio barn måste snöra sig hårt för att få plats i sina vackra kläder. Morbror Två var en glad, ansvarslös lebeman, men ändå kung. 

Moster Sju var utvecklingsstörd, men klarade sig ganska bra ändå. 

Lite konstigt var det att hon efter en lång sömn förlorat sin stora mage .

På samma gång får en av hennes systrar ett barn. Men Moster Sju funderade inte närmare på saken.

Nguyen hade en kusin, Sao Mai,  som uppfostrats som en prinsessa av sina föräldrar och därför blivit en frimodig och framåt flicka. Nguyen lärde sig att segla  i kusinens kölvatten. Hon är Sao Mais raka motsats.

Ömsint och humoristiskt tecknar Kim Thúy sina karaktärer. 

Kronologin är uppbruten, men det gör ingenting.

Som läsare går jag med på allt och suger girigt i mig varje ord. 

Inget får gå till spillo. 

Redan innan jag kommit till slutet har jag börjat sakna Ru.

Tematrio - Yrken

Lyrans tematrio v 28: Yrken

Skära för sten av Abraham Verghese. 2009.

Två moderlösa bröder utbildar sig till läkare. Deras far var en berömd kirurgmen han är spårlöst försvunnen och bröderna har bara varandra.

Splittringen kommer när båda blir förälskade i samma kvinna.

Familjens historia mejslas fram med 50 - talets oroliga Etiopien som bakgrund.

Abraham Verghese är själv läkare och hela romanen andas en vördnad och entusiasm för ett yrke som innebär att man hjälper andra människor.

En läkares första plikt är att trösta lyder det empatiska credot.

Boken är varm och empatisk; spännnnande och engagerande.

Anteckningar om en skandal av Zoë Heller  2005.

Sheba Hart och Barbara Cavett är lärare vid samma skola. Mellan dem utvecklas en sorts vänskap.

Kvinnorna är mycket olika och det är mest Barbara Cavett som är intresserad.

Sheba är en vacker kvinna i fyrtioårsåldern med familj; Barbara är äldre och ensamstående. De kommer ur helt olika samhällsklasser. Vänskapen har stark slagsida. Barbara anstränger sig; Sheba märker inte.

När Sheba Hart inleder ett passionerat kärleksförhållande med en elev kommer den äldre kvinnan att spela en beskyddande roll när alla andra tar avstånd från Sheba Hart. 

Pennskaftet av Elin Wägner 1910.

Elin Wägner var en föregångskvinna på många områden.

Hon var miljömedveten på ett tidigt stadium; hon var kvinnosakskvinna och arbetade för kvinnors rösträtt och hon var glödande pacifist.

Mest känd är hon för romanen Åsa - Hanna (1918).

Pennskaftet (1910) handlar om en ung kvinna, Barbro Magnus, som är journalist. 1908 hade författarinnan själv börjat som journalist på DN.

Barbro Magnus trotsar tidens seder genom att en tid bo ihop med sin fästman utan förkläde. Troligen var det Ellen Keys idé om den fria kärleken som påverkat EW.

Två andra teman i Pensskaftet är kvinnlig rösträtt och prostitutionen i Stockholm.

Boken blev en försäljningssuccé.

Klassikersommar. 3

Nu gick det undan!

Plötsligt läste jag Kung Salomos skatt av Henry Rider Haggard (1856 - 1925). Och det med ett visst nöje. Den kom ut 1886;  tre år efter Skattkammarön av Robert Louis Stevenson.

Kung Salomos skatt är en äventyrs- och eller pojkroman; en blandning av Odysséen, Skattkammarön och Indiana Jones kryddat med Gamla Testamentet och Ingoldsby Legends.

Rider Haggard låter jägaren Allan Quatermain skriva boken. Han går motvilligt med på det eftersom hans båda kumpaner, Henry Curtis och John Good enträget ber honom. Han berättar för sin son Harry.

Kung Salomos skatt tilldrar sig i Kapprovinsen. Rider Haggard var väl förtrogen med Sydafrika eftersom han skickats dit efter avslutad skolgång för att göra sin lycka i den koloniala administrationen.

Den livliga miljöbeskrivningen gör att man ser berättelsen i bilder. Kung Salomos skatt är också filmad åtskilliga gånger. Senast med Richard Chamberlain som Allan Quatermain.

Den gråhårige Allan Quatermain,  den ljuse vikingen Henry Curtis och den lille, mörke John Good med monokel och löständer ger sig ut för att leta upp Henry Curtis försvunne bror. Denne i sin tur gav sig iväg efter guldet och diamanterna i Kung Salomos skattkammare. De har en bristfällig kartskiss och med den som enda hjälpmedel ger de sig iväg mot okända äventyr.

Naturligtvis har de ett antal infödda tjänare, spejare och vägvisare med sig. De möter svält, uttorkning och död. Och till slut även den elake kung Twala och den hemska, uråldriga häxan Gagool i Kukuanaland.

Kung Twalas undersåtar är helt underkuvade och närmast paralyserade av skräck. En gång om året anställs häxjakt under vilken manliga häxor godtyckligt utses av Gagool och hennes hantlangare som är gamla kvinnor med fiskblåsor i håret och ormskinn på ryggen. Jungfruoffer förekommer också.

Blodig elefantjakt och  ingående stridsskildringar får det att vända sig i magen på mig och jag hoppar över några sidor. Elfenben var mycket åtråvärt.

Kulturkrockarna är många. Kvinnor och infödingar ses med misstro, även om det finns lysande undantag. En viss godmodig humor glimtar till då och då. 
Ofta sitter männen runt lägereldar och berättar historier.

Guldet och diamanterna då? Och den försvunne?
Ja, det är sådant man får veta om man läser Kung Salomos skatt

Denna upplaga av Kung Salomos skatt är utgiven av Bonniers Folkbibliotek.

Längst bak i boken finns en frågelista: Vilka böcker har Ni inte läst?

Och så kommer listor över GFB:s ordinarie serie,  BFB:s kvartalsböcker och BFB:s Juniorserie.

Lite kul det också.

Klassikersommar. 2

I det grå och vita huset på 124  Bluestone Road Cincinnati rasar en liten osalig barnasjäl.

Sethe och hennes dotter Denver är vana. De bor i utkanten av samhället och är inte särskilt välsedda. Sethe har dödat. Och hon har suttit i fängelse.

I arton år har Sethe och Denver levt i ogillande och ensamhet. De har bara varandra att ty sig till vilket inte är så bra för någon utav dem. 

Förhållandet mor/dotter är inte oproblematiskt. 
Men så kommer hon som kallar sig Älskade...

Sethe är ingen vanlig kvinna. Hon är svart och hon är slav. Men inte vilken slav som helst. Hennes personlighet är stark; så stark att det är svårt för omgivningen. Till och med hennes kärlek skrämmer. Männen tenderar att försvinna ut i kulissen. 

Sethes svärmor, den heliga Baby Suggs, var också en kraftkvinna, "klippan som reste sig mot skyn" för att citera Toni Morrison i Älskade från 1987.

Att vara kvinna och slav var att bära ett dubbelt ok. Att freda sig mot männen, att skydda de egna barnen, att arbeta åt det vita herrskapet och dessutom på hemmaplan krävde sin tribut.
Älskade är i hög grad en kvinnoroman som tar avstamp 1873 strax efter inbördeskrigets slut när slaveriet i praktiken var förbjudet.

Romanen är fylld av en vitglödgad vrede. Den är fullständigt skoningslös och man dras in i en tid av mörker i skuggan av Klanen.

Berättelsen består av minnesfragment; berättarperspektivet växlar. 

Och för läsaren återstår det att pussla ihop berättelsen. 

Det går för det mesta bra.

Toni Morrison fick Pulitzerpriset för Älskade 1987.

1993 fick hon Nobelpriset.

Jag unnar henne alla priser hon får, men kanske är jag inte helt begeistrad ändå. Någonstans ungefär tre fjärdedelar in i Älskade blir det för mycket av allt på något sätt. Berättelsen blir övermäktig.
Och jag hade inte tagit med Älskade på min klassikerlista.

Blomstervandringar

Harriet Hjorth (1908 - 1977) bodde i Sigtuna. Hon skrev både romaner och fackböcker. 

32 böcker hann det bli. 

Blomstervandringar kom ut 1980. Det är en presentutgåva av tre tidigare utgivna titlar.

Vårens och försommarens örter

Högsommarens örter

Eftersommarens örter.

Jag tittade speciellt på Högsommarens örter och hittar där nattviolen eller nattyxne.

En gammal favorit som doftar endast i skymning.

Per Daniel Amadeus Atterbom talar om nattviolen som "den lilla nunnan som ensam vakar än"

medan Karlfeldt älskogsört.

Ebba Lindqvist skriver 1940

Ingen blomma liknar  denna

ingen blomma står så ensam.

---

Rör den inte,

bryt den inte!

På sin späda stängel bär den

hela sommarnattens ljus

En annan favorit är gulmåran, doftgräs, Jungfru Marie sänghalm.

Gulmåran varken doftar eller lyser med sin färg om natten.

Den ströddes förr på golven vid festliga tillfällen även om det ansågs att den kunde orsaka träta.

Karlfeldt nämner ofta gulmåran i sina dikter. Här ur Hösthorn:

Nu när de trötta sova

kornknarr, sänghalm

vill jag gå ut och lova

skymningens unge gud.

Ned över gula bingar,

kornknarr, sänghalm

sänker han mjuka vingar

sakta och utan ljud.

---

Gultörnet, de atlantiska hedarnas ört

"Furze" eller "gorse" i den irländska och engelska skönlitteraturen; 

till exempel på Egdon Heath i Thomas Hardys roman med samma namn. 

Ärttörne är ett annat namn. 

Linné lär ha fallit på knä och gråtit av glädje när han först såg ärttörnets solgula, aromatiska blommor på det

engelska hedlandet.

Harriet Hjorth själv stötte på gultörne under en vistelse i Provence strax efter kriget.

Illustrationerna i Blomstervandringar är gjorda av Kaj Beckman

Elin Wägner som staty

Under årets Berg - vecka blev det naturligtvis ett besök på Elin Wägners Lilla Björka.

Där finns (bl. a.) en modell till den staty som Elin Wägner - sällskapet håller på att samla in pengar till.

Den kommer förhoppningsvis att stå någonstans på Odenplan.

Statygruppen består av

Marianne Enge Swartz (ordf. i sällskapet 1990 -2010)

Birgitta Wistrand (medlem i EW - sällskapet och ordf. i Fredrika Bremer - förbundet)

Barbro Andersson  (medl. i EW - sällskapet och sekreterare i DELS, de litterära sällskapens samarbetsnämnd.

Klicka på Elin Wägner som staty och läs bladet om EW och statyn.

Om man skulle ha lust att lämna ett bidrag så finns även ett bankgirokonto.

Det vore inte fel med ett minnesmärke över denna fantastiska föregångskvinna som var journalist, freds-

och miljöaktivistaktivist, kvinnosakskämpe och författare.

Det finns gott om statyer i Stockholm, men de föreställer nästan uteslutande män.

1944 kom hon som andra kvinna efter Selma Lagerlöf in i Svenska Akademien.

Tematrio - Vatten

Lyrans tematrio denna vecka - Vatten 

Det visade sig vara ganska lätt att hitta romaner med anknytning till vatten.
Här kommer tre av dem. (Eyvind Johnson och Monika Fagerholm m. fl. får vänta till en annan gång)

Någon gång i 10 - årsåldern hade jag halsfluss och låg i sängen och hade tråkigt. Då fick jag som en skänk från ovan En världsomsegling under havet
av Jules Verne (i Saga-biblioteket, tror jag) och vips! hade jag glömt bort tristessen, halsflussen och febern. Kapten Nemo och hans besättning på u - båten Nautilus och deras fantastiska äventyr i den fantasieggande undervattensvärlden fascinerade och jag minns fortfarande med välbehag den läsupplevelsen. Kapten Nemo var en gåta i sig och inte förrän i uppföljaren Den hemlighetsfulla ön, 1874, får man en förklaring.
En världsomsegling under havet  kom ut 1870 

Happy Sally är Sara Stridsbergs debutroman från 2004.
Den bygger på kanalsimmerskan Sally Bauers liv. Hon var den första skandinav som korsade Engelska kanalen. Året var 1939. 
Femtio år  därefter försöker Ellen, en annan simmerska göra samma sak.
Ellens dotter åker senare till Dover för att minnas sin mor och hennes besatta bortvändhet.
Tre kvinnoöden under olika tider och från olika synvinklar.
Jag minns stämningen i romanen som vemodig och poetisk.
En stark debut. 

 

2010 kom Den drunknade av Therese Bohman - en vacker, konstnärlig bok om två systrar och en man under en kvav sommar i Skåne. Det som sker händer under ytan; det outsagda hänger tungt i luften.

Marina kommer för att hälsa på sin syster Stella som är gift med Gabriel. Marina anar att något inte står riktigt rätt till, men eftersom systrarna inte står varandra tillräckligt nära faller det sig inte naturligt för Marina att fråga.

Therese Bohman har ett vackert språkbruk och Den drunknade är en fin debut.

Ond, bråd död i Ontario

Giles Blunt 

föddes och växte upp i North Bay, Ontario, Kanada - en liten by som påminner mycket om Algonquin Bay där kriminalromanerna om John Cardinal utspelar sig.

Fem stycken har kommit och den sjätte, Until the Night, kommer ut i september.

I Fader Död får kriminalpolisen John Cardinal och hans medarbetare bland annat hand om ett fall som tilldrar sig i pälshandlarkretsar. Årets pälsauktion kräver ett uppbåd poliser i sig, men nu sker ett antal brutala mord som visar sig ha  förgreningar i både tid och rum. 

En sektliknande grupp som kallar sig Familjen styrs med järnhand av en man som kallar sig Papa.

Han fiskar upp vinddrivna yngre människor och tränar dem till att bli hans lydiga redskap. 

Så småningom ska det visa sig vem ha egentligen är

John Cardinal är en sympatisk människa som nyligen upplevt en stor sorg. Man har följt även hans privatliv genom åren och serien och det är ett viktigt tema även i Fader Död.

Utöver de aktuella morden arbetar John Cardinal också med ett seglivat cold case...

Polisarbetet skildras omsorgsfullt och trovärdigt. Spänningen är det inget fel på, men det jag gillar allra mest är miljöskildringen. Det är så rysligt kallt i Algonquin Bay och så mycket is och snö.

Ljusets skiftningar, mörkret, den torra, rena luften; lukten av snö och våt bark i skogen och kreosot och olja i hamnen  - allt bidrar till en stark känsla av närvaro. Man märker tydligt att författaren har god kännedom om såväl miljö som levnadsförhållanden i området. Giles Blunt bor numera i Toronto,provinshuvudstaden i Ontario.

Jag väntar ivrigt på nästa del.

.

John Cardinal - serien

Fruset offer             2003          Forty Words for Sorrow

En stilla storm         2004         The Delicate Storm

Schamanen             2005          Black Fly Season

När du läser detta   2008          By the Time You Read This

Fader Död              2012          Crime Machine