Anne på Grönkulla

Anne på Grönkulla av den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomery, 1874 - 1942, kom ut 1908 och blev omedelbart en succé. Alla föll för den rödhåriga, fantasifulla flickan Anne Shirley. Redan 1909 kom den på svenska och sedan har det kommit några översättningar till, men det är först nu som det finns en fullständig översättning utan tidigare utgåvors strykningar och tillägg. Den är gjord av Eva Ström. Det är mycket länge sedan jag läste Anne på Grönkulla första gången så är väldigt roligt att läsa om den. Jag förvånar mig över hur fräsch den känns. Jag faller återigen som en fura för den lilla magra flickan med det röda håret, de stora ögonen och de spinkiga benen. Och en kan bara beundra henne som orkar hålla humöret och hoppet uppe genom allt som hänt henne. Och att hon dessutom får höra att hon egentligen skulle vara en pojke och tas emot med armbågen av den barska Marilla Cuthbert, som är lika hjärtlig som ett sandpapper. Matthew Cuthbert, brodern, bestämmer sig tämligen snabbt för att Anne Shirley bör få stanna även om hon inte är en pojke. 11 år är hon när hon kommer till den lilla byn Avonlea på Prins Edward Island i Kanada. Anne får snabbt en bästa vän i Diana Barry och ganska snart kan hon räkna byns leading lady, fru Rachel Lynde, bland sina vänner. Det händer mycket omkring henne; hon pratar ihjäl Marilla; hon namnger sjöar och skogar med romantiska namn; hon läser Ben Hur och dikter av Alfred Tennyson och hon är mycket duktig i skolan. Men geometrin är ett stort bekymmer. Idén till romanen fick LM Montgomery när hon såg en annons i en tidning. Ett äldre par annonserade efter en pojke som kunde hjälpa dem med arbete på gården men fick en flicka istället. Översättaren, Eva Ström, och hennes dotter, Anna Vogel, bokförläggare, språkforskare och författare, reste till Prins Edwards Island för att vandra i LMM:s/Annes fotspår. De fann att naturen var lika överväldigande som LMM beskrivit den och som de tyckt varit lite väl översvallande. De såg huset med de gröna gavlarna, den vackra sjön, de orange bergen och de olika naturtyperna. Och författaren är ingen idylliker. Det finns mörka stråk i Anne på Grönkulla. För ca tio år sedan kom det fram att författaren troligen begick självmord, 67 år gammal. Nu undrar vän av ordning om det månne kommer någon nyöversättning av de följande delarna?

Omläsning: Det mest förbjudna

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall kom ut 1976 samma år som Ulf Lundells Jack, vilket är intressant i sig. Två romaner som båda är sexuellt frispråkiga och med självbiografiska inslag. Den ena skriven av en kvinna i femtioårsåldern och den andra av en ung man på 27. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå hur de togs emot. Anna i Det mest förbjudna är en kvinna som drivs av sin ångest. Hon självmedicinerar med män, hon söker hjälp av psykiatrin men inget hjälper henne egentligen. Hon saboterar sina äktenskap och hon försummar sina barn. Hennes är ständigt otrogen och ägnar sig med förkärlek åt de män som hennes mor skulle betraktat som de mest förbjudna. Modern får klä skott för mycket; mycket mer än hon förtjänat. Men visst - det finns ingen lag som säger att en måste tycka om sina föräldrar. Anna älskade fadern och tyckte att han stod för glädjen och det ljusa i hennes liv. Men han var psykiskt sjuk och ansågs vara översexualiserad. Modern fruktade arvet från fadern. Anna är sina föräldrars enda barn och hon lovar sig själv att om hon får barn ska det inte bli  endabarn. Kerstin Thorvall har en begåvning för att beskriva obekväma känslor och situationer. Hon väjer inte för något. Och det är bra. Kvinnor i och över medelåldern har alltför lätt att avfärdas som neutrum. Bra att någon vittnar om verkligheten. Men här blir det lite för mycket på en gång, tycker jag. En blir trött. Anna har ett skrik inom sig som vill ut, men hon får aldrig riktigt tillgång till det; bara nästan. Annas lidande framgår tydligt och det får en respektera. Men detta gränslösa utåtagerande utan hänsyn till alla hon sårar förutom att hon förnedrar sig själv. Jag tycker att Kerstin Thorvall var en tuff kvinna; snabb i repliken och rolig. Men den här romanen var jag inte förtjust i första gången jag läste den och det intrycket består. 
Det mest förbjudna passar in på punkt 34 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs om en bok som du läst tidigare

Top Ten Tuesday: Re - reading

THE BROKE AND THE BOOKISH frågar i sin Top Ten Tuesday efter tio böcker vi skulle kunna tänka oss att läsa om.  Det är inte så svårt, men somliga böcker vågar man inte riktigt läsa om för att man inte vill ha sitt goda första intryck förstört. Mitt första val är en typisk sådan
1. Idioten av Fjodor Dostojevskij läste jag för länge sedan och minns den som en läsupplevelse.
2.  Trilogin om figurerna i Barnhans land och i föreningen Vad lever man för: Vems lilla mössa flyger; Korken flyger och VLMF av Barbro Lindgren.  Fantastiska högläsningsböcker som jag gärna skulle läsa högt igen.
3. En dröm om Wessex av Christopher Priest. Den minns jag för att att det är en av få science fiction- romaner jag läst och tyckt om. Den var mycket speciell.
4.  Glaskupan av Sylvia Plath. Den kom förra året ut i snygg pocket i serien Albert Bonniers Klassiker som riktigt inbjuder till läsning. 
5. Trägudars land - Gryningsfolket - Offerrök, trilogin om den upproriske trälen
Holme under vikingatiden av Jan Fridegård.
6. Borta med vinden av Margaret Mitchell. Det vore inte fel att läsa om boken bakom filmen som helt dominerades av Vivien Leigh och Clarke Gable.
7. Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag minns egentligen inte mycket av boken alls, men jag minns Dina och Dorinda och min egen stora förtjusning.
8. Stormens öga av Patrick White som fick nobelpriset i litteratur 1973 men som ganska snart föll i glömska. I Stormens öga tänker en sjuk, äldre dam tillbaka  på sitt burgna och uppburna liv.
10. Tokyo år noll av David Peace. Den läste jag för mindre än ett år sedan, men jag skulle kunna tänka mig att återuppliva den speciella Tokyo - miljön

Den blå rullgardinen

Sommar brukar betyda omläsning av en eller annan titel - gärna klassiker.
Jag har börjat med Den blå rullgardinen;  Fröknarna von Pahlen del 1 (1930)
av Agnes von Krusenstjerna (1894 - 1960).
Petra von Pahlen är 27 år. Hon är ensamstående och bor i Småland på Eka gård som hon ärvt av sin faster. Angela von Pahlen är 11 år och föräldralös. Petra känner igen sig i brorsdottern och kräver att få ta hand om henne.
Petra har en olycklig kärlek bakom sig och längtar efter lite mänsklig värme.
Betty, Petras svägerska, är den varma, generösa modern med det stora hjärtat. Hon styr familjen och godset med briljans
Agda, hennes vackra tjänsteflicka, är ett orosmoment för äldste sonen. Men det ser inte Betty.
Adèle är förvaltarens disharmoniska, neurotiska hustru; avundsjuk och olycklig; bad news för alla hon möter. 
Männen i Den blå rullgardinen finns där mera som bakgrundsfigurer. 
Och om de - som Tage Ehrencrantz - träder i förgrunden en stund så blir det komplikationer.
Nej, det här är alltigenom en kvinnoroman; om kvinnor i olika samhällsklasser och levnadsförhållanden men med samma mått av ofrihet och instängdhet.
Kvinnogatan heter fortsättningen.

Bokbloggsjerka 24 - 27 maj

ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram. 
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att  att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.

Lockar till omläsning

I en understreckare den 11 september frågar sig Hans -  Roland Johansson, forskare i franska vid Stockholms universitet, om Alexandriakvartetten 

1957 - 1960 av Lawrence Durrell (1912 - 1990) är en klassiker eller inte.
Kan man utnämna en roman som endast har några och femtio år på nacken till klassiker? Eller är perspektivet för kort?

1957 kom första delen Justine tätt följd av Balthazar och Mountolive. 1960 kom sista delen, Cleo.

Fem språk, fem raser och ett dussin religioner; kärlek, vänskap och politik är ingredienserna i en roman som handlar om symbiosen mellan en stad och dess människor.
Romanen är enligt författaren själv ett studium av den moderna kärleken. 

Allt - människor och händelser - ses som i ett flertal speglar och belyses från flera håll. Hans - Roland Johansson frågar sig om inte innehållet i romanen möjligtvis underordnas den virtuosa tekniken.

Illusionisten av John Fowles och The good Soldier av Ford Maddox Ford
håller Hans - Roland Johansson som mera "diaboliskt och säkert orkestrerad" respektive "psykologiskt oroande". Och jag blir nyfiken på dem också.
Jag minns att jag vid min tidiga läsning av Alexandriakvartetten tyckte att den var  sinnlig, gåtfull och mycket spännande.
Skulle en omläsning idag innebära samma andlösa upplevelse?
Heder åt Norstedts som oförfärat ger ut Alexandriakvartetten på nytt (övers.: Aida Törnell) i serien Norstedts klassiker.

Ur hyllorna: J

Fyra moderna klassiker.
Julstädningen och döden. Nio berättelser om en ung flickas uppväxt i ett småländskt, frikyrkligt hem. Roligt och vemodigt
och mycket empatiskt. Och förmodligen likt
Margareta Strömstedts egen barndom.

Jacobs rum är Virginia Woolfs genombrottsroman från 1922. Den beskriver en pojkes utveckling från barn till ung man. Den okonventionella berättartekniken innebar en brytning med den engelska romantraditionen.

Jane Eyre kom ut för första gången 1847 under pseudonymen Currer Bell. Om omläsningen av Charlotte Brontës genom tiderna mycket älskade roman skrev jag för en tid sedan DETTA.

Bakom det vackra omslaget döljer sig Jerusalem av
Selma Lagerlöf i en utgåva från 1958 på Bonniers Folkbibliotek. (Där döljer sig också en hälsning från faster Elsa, salig i åminnelse, vilken inte gör boken mindre värdefull för mig.) Jerusalem kom ut 1901 - 1902 och handlar om en familj från Nås i Dalarna som utvandrar till Jerusalem 1896.

Helgläsning

Omläsning, Paul Ricoeur

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd

Erotiskt

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nytt-sug-efter-erotik_4057145.svd

Något för den som är duktig på yoga och pilates. Eller är det kanske så man blir det?

Litterär mytologi, New York

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jag-gar-omkring-i-en-litterar-kuliss_4058887.svd

Postumt, Janet Frame

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-av-frames-basta_4054093.svd