Alla nattens älskare

Fuyuko Irie, 34, arbetar som korrekturläsare på ett förlag. Hon har det lite besvärligt med kamratkontakterna och deltar sällan i deras aktiviteter. Efter en tid beslutar hon sig för att bli frilansande korrekturläsare och arbeta hemifrån. Hijiro, en självständig och frigjord ung kvinna; välsminad och med dyra märkeskläder förser henne med korrektur. Fuyuko är noggrann och discplinerad. Kl 18 slutar hon sitt arbete och först därefter dricker hon sake. Hon går till det stora kulturcentret för att gå en kurs, vilken som helst där hon slipper säga något. Hon somnar på en bänk mitt i folkvimlet och missar sin kurs. Där möter hon också herr Mitsutsuka som är fysiklärare och 58 år. Han är lika ensam som Irie men han har ett annorlunda sätt att hantera ensamheten. Irie tycker om att titta på ljuset. Herr Mitsutsuko förklarar ljusets mekanismer för Irie och säger att ljuset är som Berseuse, ett pianostycke av Chopin. Irie håller under en tid på att tappa kontrollen över sitt liv. Hon stiger sällan ur sängen, åtar sig färre korrektur, dricker, kan inte skilja den blå gryningshimlen från skymningshimlen och laddar inte telefonen. En gammal skolkamrat, Noriko, designer, är gift, har fått två barn och blivit tjock. Makarna är otrogna var och en på sitt håll. Noriko saknar sitt ekonomiska oberoende. Den krassa yrkeskvinnan Hijiri tycker att män är till för att roa sig med. Irie ser och reflekterar. Irie ger upp tanken på Mitsusuka som hon kommit att fästa sig vid när han inte firat hennes födelsedag på ett par år. Alla nattens älskare är en finstämd roman om olika slags ensamhet; om vilsenhet i tillvaron om betydelsen av att ha åtminstone en envis vän. Irie blir av med sin tygväska och hon får vid ett par tillfällen skällsord kastade efter sig. Det är ovanligt ojapanskt, men det förekommer naturligtvis även om det är sällsynt.

Titel: Alla nattens älskare

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Vibeke Emong

Förlag: Tranan

Tryckår: 2024

Antal sidor: 257

En smakebit på søndag v. 23 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås. Min smakebit kommer fårn Alla nattens älskare av Mieko Kawakami s. 13

" När jag fortsatte att inte prata med någon hörde jag hur de andra vid minsta lilla tillfälle viskade om mig. Flera kolleger använde en intern jargong som de inte trodde att jag skulle lägga märke till och skämtade om mig och och skrattade åt mig mitt framför näsan på mig. När den stämningen väl hade upprättats blev nästa steg att de ställde mig en massa direkta frågor som inte hade med arbetet att göra. Ska du inte gifta dig? Varför ska du inte det? Vad gör du när du är ledig? När jag svarade att jag var hemma hummade de nickande och skrattade och frågade var jag gjorde av pengarna jag tjänade. Sedan följde den ena frågan på den andra. Jag blev tyst för jag visste inte vad jag skulle svara, och tjejerna runt omkring som hade lyssnat på oss med blickarna hela tiden fästa på sina datorer knep ihop läpparna och skrattade i mjugg."

Fler smakebitar HÄR

Bröst & ägg. En sommarberättelse

Bröst & ägg av Mieko Kawakami liknar inget jag läst tidigare. Undertitel: En sommarberättelse. Och det är inte svårt att förstå att romanen väckt uppståndelse i hemlandet Japan. Berättelsen tilldrar sig i Tokyo och Osaka och handlar om kvinnor i olika åldrar och livssituationer. Huvudpersoner är Makiko, 39, värdinna på en bar; hennes syster Natsuko, 30, bokhandelsbiträde med författarambitioner som också är den som berättar och som bor i Tokyo; Midoriko, 12, dotter till Makiko. För tillfället talar inte Midoriko med sin mor. Hon skriver dagbok och oroar sig över att hon börjar få bröst, mens och hur barn blir till. Modern å sin sida tänker sig bröstförstoring något hon knappast har råd med. De lever i en värld som är männens. Kvinnorna är ofta ensamstående mödrar. Männen/papporna lyser med sin frånvaro. Kvinnorna upplever att de har det bättre utan dem. Nativiteten i Japan sjunker. Natsuko och hennes vänner diskuterar ofta barn eller inte barn. Sex kostar mer än det smakar. Bättre med assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor får inte adoptera. IVF är förbehållet par. Natsuko börjar längta efter ett barn. Hon kan inte riktigt reda ut varför. Men hon vill möta sitt barn. Ouda, en donator med gott självförtroende, försäljarsvada och ovanligt hög spermiekoncentration i sin säd, erbjuder sina tjänster. Natsuko finner honom motbjudande och självbelåten. Donatorsbarnens rätt till sitt ursprung diskuteras mycket. Natsuko läser en bok där donatorsbarn intervjuats. Detta är ett egoistiskt vågspel och inte alls för barnets skull. Romanen tilldrar sig mellan 2008 och 2019. Det är en modern författare som skriver om ett modernt Japan. Mieko Kawakami började som popsångerska, bloggare och poet och kallas nu "en ikon för den yngre generationen" och har vunnit en rad priser. Naturligtvis chockerade hon det konservativa Japan, men nu översätts hon världen över. Bröd & ägg är mycket lättläst om än väldigt ordrik. Författaren vill inte kallas feminist, men visst är romanen feministisk. Mieko Kawakami har läxat upp Haruki Murakami för hans unkna kvinnosyn. En känner igen så mycket som är typiskt för Japan. De allmänna badhusen, karaoke, julskyltningen som börjar vid Halloween, jultårtorna, punktliga tåg, trånga utrymmen, Yamanote line, Shinkansen, izakayaställen och köerna framför varje tågdörr. Jag läser gärna mera från Mieko Kawakamis penna. Det finns inte heller någon anledning att klaga på Yukiko Dukes översättning rån japanskan.

Titel: Bröst & ägg. En sommarberättelse

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Yukiko Duke

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

Antal sidor: 519

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

Before the coffee gets cold

På en liten bakgata i Tokyo ligger ett 100 år gammalt café, Funiculi Funicula. Från trottoaren får en gå ner en trappa, öppna en hög trädörr och skjuta undan ett draperi för att komma in i den fönsterlösa lokalen. På väggarna sitter tre klockor som alla visar olika tid. Vid ett bord sitter en vitklädd dam och läser en roman. Det är inget vanligt kafé och ingen vanlig dam. Enligt legenden finns det här möjlighet att göra tidsresor och träffa någon person ur sitt förflutna under förutsättning att vederbörande tidigare besökt kaféet. Dessa tidsresor kan endast göras ifrån bordet och stolen där damen sitter. En gång om dagen går hon på toaletten och då kan andra personer passa på. Det finns en rad regler som måste åtföljas. Till exempel har en endast så lång tid på sig som det tar att dricka en kopp kaffe innan det blir kallt. I Before the Coffee gets cold av Toshikazu Kawaguchi tar fyra personer vara på chansen att möta en ung man som lämnat sin förvånade flickvän, en äldre kvinna möter sin make från tiden innan han drabbades av Alzheimer, två systrar möts och en mor möter dottern hon försummat under hela livet. Alla verkar vara ensamma och sorgsna. Tidsresorna kan inte ändra något varken i det närvarande eller framtiden. Men mötena avlastar ändå. Stämningen är förtätad. Språket är enkelt och rent. En känner sig närvarande i det lilla, oansenliga, märkvärdiga kaféet. Jag ska gärna läsa de följande delarna i serien Tales from the Café och Before your Memory fades. Tiden och minnet är intressanta ämnen.

Titel: Before the Coffee gets cold

Författare: Toshikazu Kawaguchi

Översättare: Geoffrey Trousselot

Förlag: Picador

Tryckår: 2019

Antal sidor: 212

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott var en för mig okänd roman av Haruki Murakami. Det är en märklig bok som växer efter att läsningen är över. Det är så mycket en går och funderar över. Efter mörkrets inbrott är fylld av dubbelheter av olika slag; de två systrarna Eri, som är äldst och för det mesta sover "hennes medvetande har dragit sig tillbaka", och Mari som sitter på olika kaféer i Tokyo nattetid och läser. Någonstans har systrarna förlorat närheten. Den västinfluerade jazztrombonisten Takahashi tar kontakt med Mari och för honom kan Mari berätta om sin saknad efter systern. Hans valspråk är: Promenera långsamt, drick mycket vatten. Den vänlige Takahashi har sin "dubbelgångare" i den kalle, korrekte, välklädde kontoristen herr Shirakawa som är en ulv i fårakläder; en dubbelnatur i sig själv. Kärlekshotellet Alphaville drivs av Kaoru, en före detta brottare. På Alphaville blir en ung prostituerad misshandlad av en okänd förövare. Hon kommer från Manchuriet och har blivit såld från Kina till Japan. Mari, som talar kinesiska, blir tillkallad som tolk. Kvinnors villkor belyses på olika sätt. Berättaren gör gemensam sak med läsaren. "Vi förvandlar oss till en observationspunkt... som tar formen av en kamera." - " En imaginär kamera är vår observationspunkt."  De yttre förutsättningarna beskrivs ganska detaljerat. Resten får läsaren fylla i själv. Efter mörkrets inbrott är en filmisk roman som tilldrar sig i Tokyo under en natt 23.56 - 06.52. Som så ofta hos Murakami förekommer åtskilliga musikaliska referenser. Och katter. Läsaren glider ut och in i verkligheter, tid och rum. Humor blänker till då och då. Andra gånger sticker det till av samhällskritik. Visst är detta Haruki Murakami och som sådant intressant och läsvärt. Men inte når Efter mörkrets inbrott Kafka på strandens höjder.

Titel: Efter mörkrets inbrott

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2019

Antal sidor: 236

Somliga tycker om nässlor

Författaren Junichiro Tanazaki, 1886 - 1965, levde samtidigt som Sushei Tokuda, och han var också mycket framgångsrik under sin samtid. Men medan Tokuda blivit alldeles oförtjänt borglömd lever Tanazaki kvar genom att han till exempel får en rejäl artikel i Alex författarlexikon som en kommer åt genom biblioteken. Ganska orättvist, tycker jag, som nu läst båda. Somliga tycker om nässlor ( Tアデクむし ; Tade ku mushi) av Junichiro Tanizaki kom ut 1929. Den handlar om det äkta paret Kaname och Misako som inte lever samman som man och hustru. De är helt enkelt inte attraherade av varandra. Med makens godkännande skaffar sig Misako en älskare, Aso. Själv söker han tröst hos eurasiskan Louise.  Sonen, Hiroshi, 10 år anar ugglor i mossen. Gode vännen Takanatsu försöker påskynda processen eftersom båda kontrahenterna tycks ha bestämt sig för att skiljas. Men Misakos far, som står som representant för traditionen, blir bestört över parets beslut. Han är förtjust i sin svärson och de har mycket trevligt tillsammans. Den gamle, som svärfar kallas; han är ju i 60 - årsåldern!, tar hand om saken på sitt sätt. Somliga tycker om nässlor handlar mycket om tradition och modernitet; om Kyoto kontra Tokio (som det stavs i den här boken) och om dockteater. Kaname, Misako och dem gamle och dennes 30 år yngre mätress, O-hisa, åker till Osaka för att se berömda dockteaterföreställningar. Osaka benämns för övrigt av de mera sofistikerade tokioborna som en köpmansstad. O - hisa är den gamles allt-i-allo. Hennes leende "avslöjade ett av Kyoto - skönhetens traditionella behag, de vanskötta tänderna." Misako avskyr O - hisan och hennes tänder. Under teaterföreställningarna, som kunde vara från klockan tio på morgonen till klockan elva på kvällen, äter folk medhavd mat ur traditionella lackaskar; det pratas, dricks och barnen stojar. Jag tycker om människorna i den här romanen. De resonerar och diskuterar och tar inte lättvindigt på livet. Kaname oroar sig till och med för att Aso eventuellt inte är seriös! Förhållandet barn/föräldrar kan jag kanske sätta ett litet frågetecken för. Inte för att det skulle vara fel på skildringen utan mera på generationernas syn på varandra. Som alltid är det mycket intressant att få veta mycket om förhållandena i samhället. Jag fortsätter en stund till med det här författarskapet.

Titel: Somliga tycker om nässlor
Författare: Junichiro Tanizaki
Översättare (från engelska): Nils Fredricson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 1955 
Antal sidor: 196

Mikrokosmos

Mikrokosmos är en märklig bok. Den handlar om den 60 - årige författaren Kinpei och geishan Ginko (Silverbarn. Den verkliga förebilden hette Kobayashi Masako, f. 1904) som sitter på en servering i Ginza i centrala Tokyo och minns tider som flytt. Tokuda Shusei vill skriva om det vanliga folket, bland annat i professionen (läs: prostitutionen) utan förskönande omskrivningar. Censuren tycker inte att han skriver tillräckligt ideologiskt och patriotiskt. Tokuda svarar genom att lägga ner sin penna. Romanen slutar med ett kommatecken. Men eftersom det handlar om verkliga personer får vi i alla fall veta hur det går. Författaren hade planerat åtminstone hundra sidor ytterligare. Mikrokosmos är en faktaspäckad roman. En får veta mycket om geishors liv, hur levnadsvillkoren är och vilka regler som gäller. En får veta om alla resor, husbyten, ekonomiska överenskommelser och vilka yrkesgrupper som finns i samhället. Möblering, maträtter, redskap och utseenden beskrivs. Kvinnosynen är under all kritik med våra mått mätt. Flickor som ännu inte nått tonåren är de som värderas högst. Redan en artonåring kan synas för gammal. Men i verkligheten tycks det inte gälla riktigt ändå. Populära geishor kan vara betydligt äldre. Intressanta är relationerna mellan geishorna och deras madamer eller "fäder". Ginko har varit en tredje klassens geisha vilket betyder att hon arbetat i förorterna. Varje geisha bör skaffa sig en man som månar särskilt om henne; ger henne fickpengar, gåvor och eventuellt köper henne ett hus. Ibland leder förbindelsen till äktenskap. Andra gånger är mannen gift och hustrun väl förtrogen med makens förehavanden. Mycket västerländskt har nu tagit sig in på många områden och samsas med ålderdomliga japanska företeelser som geishasystemet. I Tokyo märks det västerländska tydligast. Författaren Kinpeis tänker också över sitt liv. Översättaren Hans - Göran Ankarcrona läser utmärkt på ett sätt som passar texten. En del gånger har han uttryck som jag tycker är diskutabla. Kan något slutta uppför? Kan en sätta sig raklång? Nattamat, smatt, frissor, knäppgök? Det är petitesser men i alla fall. Tokuda Shusei är en väldigt intressant författare. Han är lågmäld och saklig och på japaners vis förtjust i naturen. Då och då skymtar medkänsla med kvinnor - geishor eller inte - och deras liv och umbäranden. Romantrilogin ägnas hustrun, älskarinnan och geishan.

Titel: Mikrokosmos
Författare: Tokuda Shusei
Översättare: Hans - Göran Ankarkrona
Förlag: Vestigo AB
Tryckår: 2015
Antal sidor: 335

Förklädd

I Förklädd skildrar Shusei Tokuda sitt treåriga förhållande med den unga Junko Yamada som till varje pris vill bli författare. Hennes stora förebild är franska Colette. I romanen, som Tokuda skriver tio år senare kallas hon Yoko och den äldre, framgångsrike författaren Yozo. Hon har ett havererat äktenskap bakom sig och tre barn som hon lämnat bort. Yozo blir snart hennes lydiga redskap. Hela romanen andas en yttre och inre oro. Yoko åker iväg utan att meddela sig med Yozo och han blir orolig och svartsjuk. De far omkring och bor på olika ställen för kortare eller längre tid, de äter på fina restauranger, de åker taxi oavbrutet. Yoko träffar ständigt nya män - och gamla bekantskaper - och Yozo är svartsjuk och lider. Yoko förvånar sig över Yozos blinda passion. Yozo läser den japanska översättningen av En dåres försvarstal och franska naturalister. Han är den stillsamme iakttagaren av mänskligt beteende. Deras förhållande väcker uppseende i omgivningen och de figurerar i tidningsspalterna. De ingår ett skenäktenskap för att gjuta olja på vågorna. Måltider, kläder och tyger noteras, vilket är mycket intressant. Det västerländska börjar göra insteg. Damen vid floden, Sayama Sayoko, är en äldre geisha med egen inrättning. Hon blir Yozos förtrogna. Nya konstklubben och arbetarförfattarna är konkurrerande rörelse. Yozo hamnar mitt emellan. Mögel - Tokudas första bok i serien handlade om frun. Förklädd handlar om älskarinnan. Den gamle mannen med det svaga hjärtat får uppleva att en ung poet uppvaktar "hans" Yoko och hon agerar som om Yozo vore hennes pappa. Ett riktigt slitigt förhållande för ett svagt hjärta och ibland tänker Yozo att det skulle vara skönt att vara av med Yoko och att få lite lugn och ro. Jag tyckte mycket om den här boken också inte minst för det kulturhistoriska och för Yozos passion som faktiskt gör den intellektuelle, framgångsrike författaren i det närmaste dum. Är denna besatthet kärlek?

Mögel

Tokuda Shūsei, pseudonym för Tokuda Sueo,
föddes i Kanazawa 1871 el. 72 och dog 1943 i Tokyo dit han hade flyttat vid 22 års ålder. Hans familj var av samurajsläkt och Shusei Tokuda var tredje sonen av sex barn. Skolan var inte hans förtjusning, men på andra vägar lärde han sig engelska, vilket var lika ovanligt som användbart. 1894 beger han sig till Tokyo och kommer in i en grupp unga författare där hans litteräre mentor, Ozaki Koyo kallas M ... sensei i romanen Mögel. Ozaki Koyo skriver i en romantisk stil som inte passade Shusei Tokuda. Efter rysk - japanska kriget 1904 - 1905 blev den litterära stilen mera realistisk vilket passade Tokuda precis. Hans romaner handlar om den vanliga människans enkla liv och han skriver knapphändigt, skarpsinnigt och osentimentalt. 1904 gifter han sig med Hama. Detta äktenskap skildras i romanen Mögel som kom ut 1911. (Footprints från 1910 skildrar hustruns torftiga liv innan hon mötte sin man.) I Mögel möts en av författaren Sasamura, som är i trettioårsåldern. Hustrun, o- Gin, är nio år yngre och dotter till Sasamuras hushållerska. Han är av samurajsläkt, utbildad och framgångsrik författare och översättare. o- Gin är från Nagano, av enkelt ursprung, outbildad och analfabet i stort sett. När sonen annonserar sin ankomst tycker Sasamura att det är dags för giftermål. o- Gin är glad, arbetsvillig, tålig och styr utvecklingen i Mögel. Hon älskar inte Sasamura mera än han älskar henne, men äktenskapet fungerar av praktiska skäl. Folk kommer och går; flyttar in och flyttar ut. Släkt måste det ju finnas plats för. Vardagen är ganska jämngrå. Här händer inga dramatiska saker varken positiva eller negativa. Sasamura är för det mesta ganska surmulen men då och då lyssnar han på hustrun. Han oroar sig när det är dags för o - Gin att föda. När sonen blir sjuk har han två dedikerade föräldrar som sitter vid hans säng på sjukhuset. o - Gin har en intuitiv förståelse för Sasamuras tillstånd och lyckas ofta att få honom på bättre humör. Andra gånger diskuterar de skilsmässa - helt osentimentalt. Shusei Tokuda har ett fantastiskt sätt att skildra sina människor i deras vardag. Han är osentimental, realistisk och skarpsinnig. Stilen är knapphändig och osmyckad men mycket effektiv. Mögel är en självbiografisk roman som fortsätts av Förklädd och Mikrokosmos. Jag ser mycket fram emot att läsa dem.

Titel: Mögel
Författare: Shusei Tokagu
Översättare: Hans - Göran Ankarcrona
Förlag: Vestigo AB
Tryckår: 2018
Antal sidor: 225

 

En smakebit på søndag

"Fina små snöflingor föll stilla i skymningsmörkret. Mannen steg ur bilen på ben som inte riktigt ville lyda. En kriminaltekniker i polisjacka väntade på paret utanför ingången till polisstationen och följde med dem in. De gick förbi rummet där jourhavande poliser satt och arbetade, fortsatte längs en mörk korridor och kom ut på polisernas parkeringsplats genom en bakdörr. Bårhuset stod ensamt längst bort på området. Det var en liten fönsterlös barack. Det dova brummandet av en utsugsfläkt tydde på att det förvarades en kropp därinne.. Kriminalteknikern låste upp och ställde sig vid sidan av dörren.  Han visade med en diskret gest att han tänkte vänta utanför. Jag glömde att be. Yoshinobu tryckte upp dörren. Gångjärnen gnisslade. Kresolen stack i ögon och näsa. Minako höll hårt i hans armbåge. Han kunde känna fingertopparna gräva sig in genom rocktyget." 
Från sidan 5 i 64 av Hideo Yokoyama i översättning av Yukiko Duke.

Läsutmaningen En smakebit på søndag sköts idag av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Enda regeln: No spoilers! Fler smakebitar HÄR

Kugghjul

Ryunosuke Akutagawa brukar kallas novellens fader. Han tog sitt liv 35 år gammal 1927. Novellen Kugghjul skrev han några dagar innan. Novellen präglas av mardrömmar, oro och en känsla av att någon/något vill författaren i berättelsen illa. Han har svårt att sova, finner hotellkorridoren och hotellrummet skrämmande. Däremellan skriver han som besatt med fördragna gardiner.  Han söker ofta skydd på kaféer med böcker av andra författare som sällskap. Han tycker sig se mytologiska djur; någon gång tycker han sig möta Strindberg. 
Akutagawa lyckas väl med att överföra sin oro och sin mardrömstillvaro till läsaren. Kugghjulen uppträder under författarens högra övre ögonlock. Sedan kommer svår huvudvärk. Natsume Suseki, som skrev Kokoro,  var en av hans förebilder. Haruki Murakami är en av dem som ser Akutagawa som en förebild. Japans mest prestigefyllda litterära priser, Akutagawapriset, har fått sitt namn av författaren. Kugghjul tilldrar sig i och omkring Tokyo och ingår i Novellix paket Storstäder i fokus. Novellen är översatt av Vibeke Emond och det är första gången något av Akutagawe översatts till svenska, trots att han annars är mycket översatt.
Novellen passar in på nr 31 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där det sker något övernaturligt.

En smakebit på søndag,

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. Utan spoilers förstås!

"Vid matdags om kvällarna var det alltid fullt på Shiseido i Ginza både däruppe och därnere. Ginko och Kinpei satt en stund i en hörnsoffa en trappa upp och väntade på att det skulle bli ledigt och när de efter ett tag lyckats få ett fönsterbord in till höger beställde de en av restaurangens lite finare standardrätter för det ville Ginko. Det var när han träffade Ginko som Kinpei vant sig vid att gå på folkliga restauranger i Asakusa - redan längesedan nu - men på dagdrivartiden hade det också hänt att dansvännerna dragit med honom på smågatskyffen nere på stan där de drack och åt varmt småplock ur gryta, friterat fläsk och annat smått och gott till fram på småtimmarna och därför var han numera inte direkt emot att låta sig övertalas av Ginko efter bion att gå på en sådan restaurang som hade varuprover i entrén. Tvärt om hade han börjat finna nöje i att bekanta sig med den folkliga smaken."  Från sidan 11 i Mikrokosmos av Tokuda Shusei. (Ginko är förortsgeisha och Kinpei författare.) Fler smakebitar HÄR

Stalltips

Uma wo uru onna

Matsumoto Seicho (1909 - 1992) var en berömd japansk författare av kriminallitteratur. Kvinnan som sålde hästar (1977) är det första som översatts till svenska. Hoppas att det kommer flera titlar. Romanen tar sin början i en taxi som passerar en rad parkeringsfickor, s. k. nödparkeringar. Passageraren funderar över varför det är så gott om nödparkerade bilar. Därefter flyttar en in i en bil som söker efter en ledig parkeringsficka och som till slut får tränga sig in framför en redan parkerad bil. Därefter tar själva berättelsen fart. I slutet av romanen återvänder en till den där mystiska först parkerade bilen. Det är alltså en ramberättelse omkring historien om den alldagliga Hashino Hanae som arbetar som vd - sekreterare på textilföretaget Nitto & Co i Tokyo. Hon är över trettio och inte gift och räknar aldrig med att bli det heller. Hennes chef har försökt gifta bort henne

men alltid misslyckats. Hashino Hanae arbetar på sin pensionsförsäkring. Hon lånar ut pengar åt arbetskamrater mot ränta. Dessutom lämnar hon ut anonyma stalltips åt folk som punktligt betalar en månadskostnad. Det verksamheten bedriver hon under taget namn. Hashino Hanae unnar sig ingenting. Hon äter spartanskt, köper kläderna på rea och äger inga smycken. Det är nu Hatta Eikichi uppenbarar sig och han innebär bara problem. Kvinnan som sålde hästar är en effektivt berättad historia där spänningen stiger fram till det abrupta slutet. Det är som om författaren vill säga till läsaren att nu har jag gjort mitt. Nu är det er tur. Matsumoto Seicho berättar inget i onödan. Hans - Göran Ankarcrona har översatt. Förlaget är Vestigo AB 2017.
Ugglan&Bokens läsutmaning Månadens språk: Japanska

Andra dagen i Tokyo

Lånad bild

The golden flame,  designad av den franske designern, Philippe Stark, heter  Den gyllene flamman men kallas i folkmun “Golden Turd” eller  “Poo Building”. Den här vyn passerar vi varje dag på väg till eller ifrån vårt spartanska boende. Vi trodde att den stiliga byggnaden åtminstone rymde ett konstmuseum, men det visade sig vara Asahi Beer Tower från 1989.
Vi har ockå besökt Ghibli Museum i Mitaka nordväst om Tokyo. Guideboken berättade att det var ett litet äventyr i sig att ta sig dit. Och det var bara förnamnet. Vi har åkt, åkt fel, frågat, bytt perronger, sprungit ut och in ur

Lånad bild

biljettspärrar, frågat igen, hoppat på, hoppat av och så vidare i ett par timmar. Sista biten till museet åkte vi i en överfull buss, men  sedan var vi äntligen där och blev behälsade utav en biljettkontrollör, som tyckte att vi hade åkt väldigt långt och att han tänkte åka till Sverige. Vi förklarade honom vara mycket välkommen. Sedan gick vi in och klappade på kattbussen och tittade på den fina inredningen och de intressanta bilderna och såg en liten fin film om vattenspindeln Monmon, 水グモもんもん, från 2006. Jag hade

Lånad bild

önskat att jag varit riktigt inläst på Ghiblifilmerna. All information är på japanska. Vi köpte i alla fall engelska guideböcker i shopen. Upplägget på Ghiblimuseet påminde till vissa delar om Junibacken. 
Regnet har öst ner från en jämngrå himmel hela dagen. Temperaturen: ca 10 grader. Trötta, våta och lagom frusna köpte vi en burk vars innehåll skramlade som små stenkulor och en burk med något som såg ut som broccoli i tomatsås. Vi hällde hett vatten på stenkulorna och mikrade tomatsåsen och fick en värmande kvällsmat. Det öser fortfarande ner. Vi gör en tidig kväll. Morgondagens äventyr är planerade i detalj. Hoppas att verkligheten stämmer med kartan.

Tokyo - Asakusa

Framme! Det tog tid! Köer för Railpasset, strejkande Suica - kort, ombyggnad på stationerna, vägbeskrivning utan gatuangivelser. Till slut hittade vi en tjänstvillig postman som sa: " Vi kan gå tillsammans!" Sedan körde han iväg i rask fart på sin moped och vi joggade efter med resväskor och handbagage. Och så pekade han på världens minsta dörr i en vägg och efter en stund var vi inknappade på Konoha house där vi hyrt rum genom Airbnb. 
Här är varmt, ca 21 grader dagtid, och blir svalare på kvällen men knappast de 8 - 10 grader  det talas om i väderprognoserna. Kvällspromenaden gick till Tokyo Skytree som ligger alldeles i närheten. Till vänster ses den chika färsättningen (iki) som används används dagtid alternerande med den stiligare till höger (miyabi). Klockan är nu 21 och det blir bums i säng. Flygturen bjöd knappast på någon sömn och vi har sannerligen inte vilat sedan vi kom.

Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

Japansk företagskultur i romanform

Amélie i Underkastelsens sötma av författaren Amélie Nothomb har fått en ettårig tjänst på det stora japanska företaget Yumimoto i Tokyo. Hon talar flytande japanska och franska eftersom hon härstammar från Belgien. Ingenting som hon gör blir rätt. Det börjar med en gång. Hon anmäler sig inte i receptionen. Ganska snabbt får hon lära sig att företaget är helt hierarkiskt organiserat. Allt går igenom närmast högre chef. Inget tänkande utanför boxen; inga direktiv för hur hon ska utföra sina arbetsuppgifter. Att lista ut det ingår i arbetsuppgiften. Amélies närmaste chef är en underskön kvinna som heter Fubuki. Hon är den enda kvinnan på företaget som nått chefsställning. Men - hon är tjugonio år och ogift vilket är rena skammen. Amélie försöker koppla ihop henne med en trevlig holländare, men det visar sig vara helt otänkbart. Han svettas! Tveka inte i valet mellan självmord och svettningar!  Självmord är något hedersamt, men endast en västerlänning kan tillåta sig att svettas. Amélie går från den ena arbetsuppgiften till den andra och misslyckas i tur och ordning med dem. Hon börjar med ochakumi, dvs att koka té till alla; kopiera, sortera papper i pärmar, kontrollera reseräkningar och så vidare. Allt blir fel. Chefer på olika avdelningar levererar fasansfulla utskällningar. Till slut hamnar Amélie som toalettstäderska på 44:e våningen. Hon accepterar allt oftast med ett leende. Amélie konstaterar att japaner kräver att främlingar till punkt och pricka rättar sig efter japanska sedvänjor medan de inte alls tycker sig behöva visa hänsyn till främmande kulturer. Underkastelsens sötma är självupplevd om jag förstår saken rätt. Det är också författaren som pryder omslaget. Amélie Nothomb berättar humoristiskt och satiriskt. Ganska ofta skrattar jag. Lika ofta blir jag riktigt upprörd och undrar: Stämmer verkligen detta? Men tyvärr är nog affärsklimatet inte det roligaste. Öst och väst har kanske lite svårt med kommunikationen och respektive kulturer.

Twinkle, twinkle

Författaren Kaori Ekuni föddes 1964 i Setagaya, en välbärgad innerstadskommun i Tokyo. Hennes far var haikudiktare och essäist. Kaori Ekuni har skrivit många romaner som översatts till ett flertal språk och i Japan kallas hon "the female Murakami". Det verkar som om Twinkle twinkle är den ena av hennes titlar som finns på svenska, konstigt nog. Den är översatt (från engelska) av Cecilia Berglund, Bazar förlag, 2006.
Vid ett första påseende verkar boken nog så enkel. Lättläst är den också. Men när en börjar tänka efter så rör det sig om djupa mänskliga känslor och relationer. Och om kärlek, olika slag av kärlek. När vi först möter det unga paret Shoko och Matsuki har de varit gifta i tio dagar. De delar en liten lägenhet med den lila mannen på en akvarellmålning av Cezanne och en jättepalmlilja som de fått av Mutsukis vän och älskare, Kon, i bröllopsgåva. Shoko sjunger för den lila mannen och är noga med att jättepalmliljan får socker i sitt te. Mutsuki är läkare och homosexuell. Shoko är översättare. Hennes arbete i hushållet sträcker sig inte mycket längre än att hon stryker sängen åt maken för att lakanen inte ska vara för kalla när han lägger sig. Shoko är psykiskt labil och dricker för mycket. De har gift sig med varandra för att slippa föräldrarnas tjat om äktenskap. Istället vidtar nu respektive föräldrars tjat om barn. Eftersom äktenskapet är s. k. vitt blir det ju inget av med den saken. Mutsuki är lika omutligt ärlig som Shiko är beredd att vara oärlig för husfridens skull. Generationerna kolliderar med varandra och  traditionerna med det moderna. Mutsuki förvånar sig över vänskapen mellan hustrun och Kon. Shoko blir osams med sin bästa väninna för att hon försöker sammanföra Shoko med dennas tidigare pojkvän. På Mutsukis uppdrag. Alla vill varandra väl, men det tar sig lite egendomliga former och uppfattas inte alls som det var tänkt. Shoko och Mutsuki berättar vartannat kapitel. Av staden Tokyo märks inte så mycket. Twinkle twinkle slutar med att Mutsuki och Shoko firar att de varit gifta i ett år och Shoko har en överraskning som heter duga åt sin man... Omslagsbilden är genial.

Kaosutmaning 2016

Första novellen avprickad!

Nu har jag läst (om) en novell ur den japanske Nobel-pristagaren Kanzaburo Oe:s novellsamling Det visa regnträdet, som kom på svenska 1996. Planetens övergivna barn är titeln på novellen som hade platsat på flera ställen i Ugglan & Bokens roliga läsutmaning Läs en novell. Men jag väljer att pricka av nr 25: Läs en novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt. Planetens övergivna barn tilldrar sig i Tokyo och man går på konsert i närheten av stationen i Tokyos förstad Ikebukoro, som ligger vid Yamanotelinjen. I april bodde jag på Kimi ryokan i Ikebukuro alldeles i närheten av stationen. Novellen är självbiografisk och handlar om den utvecklingsstörde sonen Hikari, kallad Ior, vars handikapp naturligtvis påverkar hela familjen bestående av mor, far och två syskon; en äldre syster och en yngre bror. Fadern har lätt att råka i humörmässiga svackor, "kriser", medan modern och dottern är mera av typen "Jävla skit! Jävla skit! Vi får väl stå på oss och marschera framåt även om framtiden är kolsvart!" Den hållningen möter även hos andra mödrar till handikappade barn. Ior utvecklar dock en säregen begåvning för kompisition. När fadern får en ny kris och är i behov av miljöombyte åker han och modern till Kalifornien och lämnar Ior i syskonens vårdnad. Ior komponerar ett stycke med den sorgsna titeln Övergivet barn. Så småningom visar det sig att titeln inte är så entydig. Planetens övergivna barn är en mycket levande novell. En får ta del av familjens och i viss mån släktens liv. Berättarperspektivet är Mas, dotterns och en kan inte undgå att reflektera över skillnaderna mellan söner och döttrar. Översättningen är gjord av Eiko och Yukiko Duka. Oe fick Nobel - priset 1994.