Tranorna flyger söderut

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén, född 1988, måste sägas vara en ovanlig debut. Författaren, doktorand i sociologi, forskar om manlighet och känslor på den norrländska landsbygden. Hennes protagonist är Bo, 89, som lever ensam i sin lägenhet så när som på jämthunden Sixten. Hemtjänsten besöker honom allt oftare. Hustrun, Fredrika, har fått flytta till Brunkullagården i Östersund efter det att hon blivit höggradigt dement. Bo saknar henne mycket och har en av hennes sjalar i en burk för att bevara doften av henne. Ingrid är hans favorit bland hemtjänstpersonalen. Hon har verkligt god hand med honom och är mycket inkännande. Sonen Hans har Bo ingen vidare kontakt med. Men barnbarnet Ellinor är hans lilla humla. Bo ligger och funderar mycket på "gubben" vilket är hans egen ilskne och hårdhänte far. Modern var det något helt annat med. Lisa Ridzén förmedlar Bos känslor av maktlöshet, hjälplöshet, glömska, yrsel och förlorad värdighet på ett övertygande sätt. Han känner tydligt att det inte är han som har makten över sitt eget liv. När hans och Sixtens favoritsovsoffa avyttras för att bereda plats för en anpassad säng blir de förtvivlade båda två. Och när Hans tar sig för att fatta beslut om Sixten tiger Bo och vägrar se på Hans. När så bästa vännen Ture plötsligt inte svarar i telefonen längre vill inte Bo vara med mera. Ture var hans ventil. Bos hela liv passerar revy. Sölöst gliser han mellan då och nu. Hemtjänstpersonalens loggbok varvas med Bos egna tankar. Tidsmässigt omfattar romanen ungefär fem månader; från den 18 maj till och med fredagen den 13 oktober. Lisa Ridzén har haft tillgång till sin farfars hemtjänstanteckningar och hennes som forskning har naturligtvis spelat stor roll. Visst går det att hitta angreppspunkter i den här romanen, men jag tycker inte att de ska skymma det viktiga med boken. Empatin med den åldrade människan som gör den ena förlusten efter den andra värmer även läsaren. Hemtjänstpersonalens viktiga uppgift framgår tydligt. Jag tycker att att Tranorna flyger söderut borde kunna användas i utbildning av olika slag, till exempel som utgångspunkt för diskussioner. Romanen är välskriven och väldigt lätt att läsa. Den har ett driv som gör den till en bladvändare. Och Bo lever kvar efter avslutad läsning.

Titel: Tranorna flyger söderut

Författare: Lisa Ridzén

Förlag: Forum

Tryckår: 2024

Antal sidor: 361

Alla andra dagar

Merete Mazzarella är alltid intressant att läsa. Även när man inte tycker som hon. Hon är otroligt beläst och har en avundsvärd förmåga att formulera sig. Och hon är humoristisk, ironisk och ibland rent av lite elak. Och tyckmycken. Den nya boken heter Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet.
Jag ställer mig lite frågande till den titeln. Den fungerar, men inte så mycket mer. Kanske syftar den bara på henne själv och sambon. Eller är det kanske jag som är lite korkad.
Merete Mazzarella resonerar om arbete, kärlek, vänskap, svek, åldrande, skrivande och resande.
Mottot har hon lånat av Marilyn Monroe: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Vilket skulle kunna diskuteras.
Merete Mazzarella känner skuld över att hon sviker sin 84-årige äkta man på Geijersgatan i Uppsala till förmån för den nya kärleken på Fänrik Ståhls väg i Helsingfors.
Vid 64 bryter hon upp, säljer föräldrahemmet (aldrig var våningen så vacker som när den blev tömd på möbler) och flyttar ihop med den filosofiprofessor från Åbo som hon träffat av och till i arbete under många år utan att de för den skull haft något kärleksförhållande. Merete Mazzarella är inte rädd av sig. (Och det vet vi ju sedan hon skrev sin omdebatterade farmors/svärmorsbok När vi spelade Afrikas stjärna.)
2010 kom den första pensionärsboken Resa med rabatt. Om konsten att vara
pensionär. Undertiteln borde ha varit Om konsten att bli pensionär.

Boken slutar med Jan Stenmarks bild av paret som sitter på en kal klippa och stirrar ut över havet.
"En dag ska vi alla dö", säger den ene.
"Men alla andra dagar ska vi inte det", säger den andre.

Uppiggande! Läs den!

Det är ingen synd
Att krypa ur sitt skinn
Och dansa omkring
I bara skelettet

Med dessa ord av Edgar Leslie inleder Diana Athill, "den litterära scenens grand old lady i England" sin bok
Någonstans vid vägens slut. Tankar om den fjärde åldern.
Denna 89-åriga dam har skrivit ännu en memoar efter att ha debuterat som författare vid 80. Häpet konstaterade hon då att hon var väldigt road av att skriva. Då hade hon lagt klädsömnad och trädgårdsskötsel och diverse andra aktiviteter bakom sig. Sexliberal, ateist, ingen gång gift; någon gång invecklad i någon sorts hustruskap, inga barn. Men vid 43 års ålder var hon gravid i fyra månader tills hon fick missfall. Det var den lyckligaste tiden i livet, minns hon. Klarsynt och osentimentalt konstaterar hon att det hon möjligtvis kan ångra är fegheten, lättjan och den kalla kärnan. Nyktert inser hon att döden väntar runt hörnet men hon hoppas i alla fall att hon får leva en stund till. Döden skrämmer inte Diana Athill. Snarare döendet.

Edgar Leslies uppsluppna rader skulle jag kunna tänka mig på gravstenen.

Bodil Jönsson om att åldras

Cecilia Torudds alternativa ålderstrappa från 2005 finns med i Bodil Jönssons bok om åldrande, När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid. Brombergs förlag. 2011,
Klokt, pedagogiskt och finurligt reder hon ut begreppen och förklarar genom att exemplifiera.
Född 1942 blev hon professor emerita 2009. Hon är förvånad över hur smidigt övergången till ett liv som pensionär gick och hon menar att internet spelat en stor roll.
Hon berättar om när hon skulle beställa pensionärsbiljett på SAS och att hon då måste ringa upp. Det gick inte att beställa på nätet. Som pensionär förväntades hon inte behärska internet.
Bodil Jönsson menar att de äldre går framåt medan samhället släpar efter. Åldrandet har flyttat tio år framåt i tiden. Dagens 75-åring motsvarar gårdagens 65-åring. I sina föreläsningar framhåller hon att man måste lära sig att bli gammal.

En intressant frågeställning: "Var finns den äldrepedagogik som studerar hur äldre människor lär sig och utvecklar sin visdom? Var finns undersökningarna om positiva förändringar i en åldrande hjärna?"
Pensionsåldern verkar vara mer eller mindre huggen i sten, menar hon, medan bakgrunden är bortglömd. Kanske dags att fundera över saken? Också.
Klaus Rifbjerg citeras flera gånger: " Livet är ett konstverk som kräver största uppmärksamhet." I det sammanhanget tar hon också upp tidens rädsla för allvar
Bodil Jönssons tänkvärda och positiva bok innehåller många roliga och träffsäkra illustrationer av Jan Stenmark.

I näringslivsdelen i SvD 12/5 kunde man läsa en artikel där Sara Lomberg hävdar att personnumren är boven i den svenska åldersfixeringen och ett hot mot den svenska ekonomin. I USA och England är det förbjudet att fråga om en arbetssökandes ålder vid rekrytering. Och i USA får man inte säga åt någon att sluta arbeta. Sverige har världens friskaste äldre på samma gång som åldersfixeringen är enorm.
Läs hela artikeln: Åldersnojan ett hot mot svensk ekonomi