A Xmas Carol, En historia från norr

Vitaliano Trevisans  A Xmas Carol, En historia från norr, börjar med att en man förvisas ur en kvinnas sovrum till ett rum med en madrass som i övrigt saknar möbler. Gardinerna finns kvar, men dem tar mannen ner. Varje kväll får han en bricka med mat. På dagarna vandrar han planlöst runt i staden som verkar sakna befolkning. I varje fall träffar han ingen eller talar med någon. Han tänker desto mera och ibland dyker en och annan engelsk mening upp. Mannen gillar hamnstäder och tänker på Bremerhaven och Rotterdam och alla de japanska bilar som kommer dit varje år. En kväll får mannen ingen matbricka av kvinnan men däremot ett kuvert med en nyckel och lite pengar i. Han har fått en liten lägenhet med två rum varav köket är det ena. Novellen ekar av någon slags absurd ödslighet. Mannen tycks vara ensam i universum men någon måste han träffa för varje dag köper han två liter mjölk. Det är av en viss betydelse att veta att Trevisan bor i nordöstra Italien där människorna känner sig icke tillhöriga det övriga Italien. Han är född 1960 och något av en kulturell mångsysslare.
Novellen passar in på nr 30 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III, Läs en novell med ett väderstreck i titeln.

Novellen kan också passa in på Månadens språk som är italienska.

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.

Kvinnliga nobelpristagare

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag en läsutmaning, En smakebit på søndag. En behöver bara rätta sig efter en enda regel: No spoilers! Idag vikarierar astridterese

 " Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listeru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ. - Om Bonaria Urrai inte blivit född rik  skulle hon nog gått samma öde till mötes som alla kvinnor som blivit utan man, och hade inte kunnat skaffa sig en själadotter. Som änka efter en man som aldrig gift sig med henne, skulle hon under andra förhållanden kanske ha blivit prostituerad eller möjligen hemvårdarinna eller klosternunna bakom evigt stängda fönsterluckor och svartklädd intill döddagar. Det som berövat henne brudklänning var kriget, även om en och annan i byn hävdade att det inte var sant att Raffaele Zineu hade stupat vid floden Piave: troligare var att han, slug som han var, hade hittat en kvinna där borta och besparat sig resan hem för att förklara. Kanske var det därför som Bonaria Urrai var gammal redan när hon var ung, och ingen natt föreföll Maria så svart som hennes kjol. Men änkor efter levande äkta män var byn full av, det visste kvinnorna som skvallrade och även Bonari Urrai visste det." Från sidorna 7 och 10 i Själamakerskan av sardiska författaren Michela Murgia. Fler smakebitar HÄR

Italiensk prosa

Universitetslektorn i italienska vid Stockholms universitet, Cecilia Schwartz,  skriver i en understreckare om nya kvinnliga författare i Italien. Hon kom att bläddra i en nyutkommen antologi om italiensk prosa under åren 1999 - 2014, La terra della prosa, där trettio författarskap var representerade, men endast fem av dem var kvinnor. Cecilia Schwartz berättar om flera kvinnliga författare, som till och med finns översatta till svenska, till exempel Michaela Murgia och Melania Mazzucco, som borde funnits med i antologin. Silvia Avallone, som skrivit romanerna Stål och Marina Bellezza, är ju mycket känd i Sverige. Elena Ferrantes första roman på svenska, Min fantastiska väninna, kommer på svenska först i mars, men är redan mycket omskriven. Till exempel i en understreckare där hon sägs påminna om Knausgård i sin självbiografiska romantrilogi.
Ett spännande författarskap som Igiaba Scegos tycks vara ganska anonymt över huvud taget. Scego är född i Rom 1974 av somaliska invandrare sägs förnya den italienska litteraturen språkligt "genom att injicera texten med somaliska ord och uttryck."
Läs hela Cecilia Schwartz understreckare HÄR.

Elias Portolu från Nuoro

1903 fick Grazia Deledda (1871 - 1936) sitt stora genombrott med romanen Elias Portolu. En berättelse från Sardinien.
Den första svenska upplagan kom också 1903.
Grazia Deledda fick Nobelpriset 1926 och avhämtade det 1927.
Nu förefaller hon vara väldigt bortglömd och nämns endast med ett fåtal rader i uppslagsböcker och litteraturhistorier.
Jag har läst en svensk utgåva av Elias Portolu i serien Vårt hems Nobelbibliotek i bemyndigad översättning av Ebba Atterbom från 1929. 
(Det ser ut som om Fredrik Böök skrivit förordet.)
Elias Portolu har suttit i fängelse på fastlandet och kommer nu tillbaka till sin familj i Nuoro på Sardinien. Han tas emot med öppna armar. Ingen verkar besvärad av att han suttit i fängelse.
Fadern skryter och skroderar om sina söner. Den tysta och fromma modern håller sig i bakgrunden och lagar mat. Ibland dem som hälsar Elias välkommen hem är brodern Pietro och hans tillkommande, den vackra Maddalena. Kärleken är lika ömsesidig som ögonblicklig. 
Elias får rådet av skogsfilosofen Martinu Monne att genast gå till sin bror och tala om hur det ligger till.
Prästen Porcheddu å sin sida har den bestämda uppfattningen att Elias bör bli präst och att han absolut inte får ge efter för sina känslor. Elias ser till att han tillbringar sin mesta tid ute med fåren på betesmarkerna. Han strider med sig själv; han är djupt olycklig. Elias själ är en krigsskådeplats.
Detta moraliska dilemma, detta triangeldrama som endast två av kontrahenterna är medvetna om, tilldrar sig i en fantastisk miljö av oleanderträd, rosenbuskar, mynta, timjan, korkek, fläderbuskar och mastixträd.
Och månskenet över Sardinien måste vara något extraordinärt.
Grazia Deledda skildrar miljön hon känner så väl på ett fantastiskt sätt och de enkla människorna och deras livsvillkor kärvt och realistiskt; med allvar och respekt. Miljön är alldeles tydlig; tiden mera obestämd men problemet  skuld/ straff är tidlöst och allmänmänskligt.
Jag tyckte mycket om den här romanen.