En smakebit på søndag

Bokens huvudperson Ari sitter och tittar på ett fotografi av sina föräldrar på sidan 28 i släktsagan Fiskarna har inga fötter utav islänningen Jón Kalman Stefánsson. I översättning av John Swedenmark . Weyler förlag.
" Först tittade han nästan enbart på sin mamma, hennes leende, ögonen, blågrå, stora strålande, som om de hade samlat upp allt ljus i världen, sol och stjärnor, månsken och norrsken, den blick som för längesen försvunnit från världen, raderats ut, slocknat, inte fanns till, lika lite som hon själv, hennes tankar, ansiktsminen, den retfulla glimten i ögat, kramarna, hur kunde någonting så stort försvinna utan att världen kapsejsade, utan att jordklotet kom ur kurs, tappade bort sin måne? Ari lyckades glömma, eller uteslöt det, att hans pappa också fanns med på fotografiet, ända tills gnyendet från en ambulans, ett ljud som mest av allt liknade ett rop av besvikelse, skar sönder kvällen utanför, skar itu hans tankar, och då fick han syn på sin pappa, då mindes han honom. Ari såg att de var lyckliga -  och kanske just därför att de var tillsammans. Han lyssnade på när ambulansens vädjan dog bort, kände att den hatiska svartsjukan mot fadern vällde upp och fyllde hela världen. Han betraktade sin far och kände bara hat, rent och klart hat. Såg honom i ögonen och tänkte: Hoppas du dör."
Fler smakebitar finns HÄR

Postrunda med förhinder

Änglarnas sorg av Jón Kalman Stefánsson är en helt fantastisk roman som mestadels handlar om våldsamma snöstormar i bergen, Det blåser iskallt och snön skymmer sikten totalt. Väderstrecken måste man ha internaliserat för att inte störta rakt ut i havet. Man måste också ha ett hum om var det kan finnas ett och annat hus där man åtminstone fick lä även om huset var öde och utkylt. Änglarnas sorg - snöflingorna - handlar till större delen om en vådlig postrunda som Jens och Pojken ska utföra under våldsam snöstorm i bergen. Posthanteringen är av högsta värde för alla inblandade. Pojken går ibland och tänker på några dikter och tappar då bort Jens i snön. Men på något sätt finner de varandra igen. Pojken pratar och Jens vill att det ska vara tyst. Men pojken var den som klarade båtfärden som de började postvandringen med när Jens inte var mycket att räkna med. Pojken växer och mognar. Jens förändras också. Deras gemensamma kamp mot elementen för dem närmare varandra. Människorna de möter i stugorna är fattiga men storslagna och insnöade i mörka rum under lång tid av året, men de delar med sig av det de har. I många av husen finns det böcker. Orden betyder mycket. Människorna lever ett hårt liv i ett strängt klimat, men aldrig skulle de vilja lämna ön. Jón Kalman Stefánsson har ett underbart, poetiskt språk med många fina bilder. Han har också en förmåga att beskriva snöstormarna på olika sätt. Lägg därtill en hel del humor. Änglarnas sorg slutar med en riktig cliffhanger vilket gör att jag kastar mig över sista delen i trilogin, Människohjärtat