Ny radioföljetong idag!

Lärkan av den ungerske författaren Dezső Kosztolányi (1885-1936) var en av de bästa romanerna jag läste under 2015. Den kunde också platsat i Julkalenderbloggstafetten. Författaren är en lysande stilist och en medkännande ironiker. Som sådan är Kosztolányi också en stor förebild för Péter Esterházy, en annan stor, nutida ungersk författare, som skrivit ett förord till Lärkan. Boken är nyöversatt av Maria Ortman. Johan Rabaeus, en av  Sveriges mest välkända och älskade skådespelare, anställd på Dramaten sedan 1984, är uppläsare.
Läs vad jag tyckte om Lärkan HÄR

Ungerskt mästerverk

1924 kom den ungerske författaren Dezsö Kosztolánys bok Lärkan ut.
I en liten ungersk stad bor Antonia och Akos Vajkay med sin dotter Lärkan. Föräldrarna är 57 och 59 år och Lärkan är 35. Hon är ful och ogift och saknar charm. Hon sköter om sina föräldrar med kvävande omsorger och de i sin tur fladdrar omkring henne med överdriven ängslan. De lever ett enformigt, stillsamt liv lite vid sidan av de andra människorna i staden. Året är 1899. Man talar om Dreyfusaffären och går till stationen för att se på folk som reser och anländer. Så händer det sig att Lärkan ska åka och hälsa på släktingar på slätten. Stort elände! Hur ska de klara sig utan varandra i en hel vecka? När Lärkan gett sig iväg går föräldrarna ut och äter, de går på teater, Antonia hälsar på väninnor och Akos träffar pantrarna, ett sällskap gamla pojkar, som träffas, spelar kort, äter , dricker och hittar på dumheter frampå småtimmarna. Akos får egentligen inte dricka och röka cigarrer för sin läkare, men det gör han nu. Antonia köper en krokodilskinnsväska till teaterbesöket. Kort sagt: De roar sig kungligt. När Lärkan är på väg hem städar föräldrarna undan alla spår av sina utsvävningar och gör sig beredda att återta sina roller. Lärkan har en duva i en bur med sig hem. Hon har tillbringat tiden på landet med att längta hem. Nu ska hon ta itu med matlagningen så att föräldrarna slipper gå ut och äta. Här ligger mycket under ytan som aldrig blir uttalat. Författaren är en god psykolog och han är duktig på metaforer. Han beskriver ofta omsorgsfullt hur människor ser ut och då är han brutalt uppriktig. Det som ofta beskrivs väldigt ingående är också måltiderna. Akos beställer till exempel i sitt lössläppta tillstånd gulaschsoppa som sugs upp till minsta droppen med bröd. Efter det blir det kalvbringa och vaniljnudlar. Allt sköljs ner med öl och måltiden avrundas med emmenthaler och ett par äpplen.
Med förord av Péter Ezterházy
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn

Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning