Hon har flyttat hemifrån - igen - och nu ska hon läsa danska på universitetet i Köpenhamn. Glumsø ligger på bekvämt tågavstånd från Köpenhamn och hon bor alldeles invid stationen.
Men inte blir det så mycket med danskan. (Det gick inte så bra för Helle Helle heller när hon skulle läsa litteraturvetenskap.) Jodå. Dorte åker till staden, men driver mest omkring) Inte blir det heller så mycket med Dortes nya boende. Kylskåpet är tomt och Dorte sover dåligt. Det är grå vardag i hela romanen. Även när hon liksom av en tillfällighet inleder förhållanden med några unga män hon råkar träffa.
Det händer ingenting egentligen i romanen. Dorte registrerar sin omvärld. Men hur mår hon? Vad känner hon? Ibland tycker jag att resväskan är det viktigaste i hennes liv. Föräldrarna finns, men känns mest som konturlösa grå skuggor i täckjackor. Och det säger en del.
Hon har en faster som är 43 år och har en smørrebrødsbutik. Hon heter också Dorte och har också lite svårt med orienteringen i tillvaron.
Men för Dorte d. y. är hon en tillgång. Och vice versa
Helle Helle har sin isbergsteknik à la Hemingway och den fungerar utmärkt i Detta borde skrivas i presens. Under ytan på de korta meningarna och det enkla språket jäser det. Man får se upp med undertexten så att man inte missar något viktigt.
Helle Helle har gått Danmarks författarskola. Det var där grunden lades för hennes minimalism.
Hon debuterade 2003 med Ett exempel på liv och sedan har det kommit flera romaner och novellsamlingar.
Hon har fått priser och utmärkelser och uppbär ett livslångt författarstipendium.
Jag läste Detta borde skrivas i presens med stigande intresse.
Till slut var det spännande!
Inlägg
