Min fantastiska väninna

Äntligen har jag också läst Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Och vi har diskuterat romanen i bokcirkeln. Meningarna var väldigt delade. De flesta tyckte relativt bra om den. Någon tyckte väldigt bra om den, men flera tyckte att den var riktigt dålig och att språket var skräp. 
Vi var fjorton stycken i gruppen varav fyra män. Det de flesta gillade var miljö- och tidsskildringen. Jag tyckte att skildringen av den tidiga ungdomstiden var bra och den sega vänskapen flickorna Elena Greco och Lila Cerullo emellan är trovärdig. Men det var det inte alla som tyckte. En deltagare hade just varit i Neapel sett mängder av brudpar just där brudparet på bilden står. Jag undrar mycket över Lilas plötsliga förvandling ifrån gränsöverskridare till offerlamm; ifrån tanig outvecklad flicka till yppig skönhet. Elenas far hjälper henne så att hon får studera trots moderns ilskna motstånd. Lilas föräldrar är stenhårda på den punkten. Inga studier för Lila. Flickorna lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och Lila skaffar sig inflytande på annat sätt. Ett par cirkeldeltagare hade redan läst vidare; några andra sade sig inte vilja fortsätta med de följande delarna. Men jag tror att en tränger djupare in i de olika personligheterna genom att läsa vidare. Och en vill ju absolut ha svar på gåtan som inleder Min fantastiska väninna. En sak var tretton av fjorton deltagare överens om och det var att vi inte förstod oss på den s. k. Ferrante - febern.

En smakebit på søndag

Påskdag och söndag. Dags för en ny smakebit. Läsutmaningen En smakebit på søndag drivs av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Min smakebit kommer från sidan 13  och prologen till Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. 

"I morse ringde Rino, och jag trodde att han ville ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej. Men det var något helt annat som fick honom att ringa - hans mamma var försvunnen. "Hur länge har hon varit borta?" - "I två veckor." -  "Och du hör av dig först nu?" Jag måste ha låtit hätsk trots att jag varken var arg eller upprörd, bara lite ironisk i tonfallet. Han försökte förklara sig men  lät generad och pratade osammanhängande, blandade napolitanska och italienska. Han sade att han hade varit säker på att hans mamma drev omkring i Neapel som vanligt. "På nätterna också?" - "Du vet ju hur hon är." - "Ja, jag vet, men tycker du att det är normalt att vara borta i två veckor?" - "Ja. Du har inte träffat henne på länge och det har blivit värre. Hon behöver aldrig sova, kommer och går och gör som hon vill." Till slut hade han i alla fall blivit orolig. Han hade frågat alla, varit runt på sjukhusen och till och med gått till polisen. Utan resultat, för hon fanns ingenstans. Vilken god son: en kraftig karl i fyrtioårsåldern som inte hade jobbat en enda dag i hela sitt liv, bara hållit på med skumma affärer och gjort av med pengar. Jag kunde tänka mig hur noggrann han hade varit. Inte ett dugg. Han hade inte mycket i huvudet och i hjärtat fanns inte plats för någon annan än honom själv. "Hon är väl inte hos dig?" frågade han plötsligt." Fler smakebitar HÄR