Driftens väg

Lise Tremblay från Québec  debuterade 1990 med den lilla romanen Hägern. Hennes åttonde roman har titeln Driftens väg (Rang de la Dérive); utgiven på Rámus förlag (den femte som översatts till svenska). Den innehåller berättelser om fem äldre kvinnor som ser tillbaka på sina liv. Alla har de blivit övergivna eller tvingats iväg. Alla har de också någon som gör något eller säger något som får dem att slutligen agera på något sätt. Alla känner skam. De är ensamma om den ovissa framtiden. Någon förbereder sig för att dö; en annan uppsöker kvinnan som hennes man övergav för hennes skull och får ett gott råd som hjälper henne på väg. En kvinna upptäcker att åren gått medan hon utöver sitt arbete ägnat tiden åt en rik och mäktig mans  nycker, sin sjuke far och den handikappade brodern. När fjällen äntligen faller från hennes ögon gör hon något storstilat som får henne att storgråtande åka till Montreal för att söka en lägenhet. Hon gråter över den kvinna hon blivit. Berättelserna handlar om klass, relationer, förhållandet stad/land, förr och nu. De är så skickligt berättade med ett kärvt språk som stämmer väl med de tuffa kvinnoödena. Bokomslag: Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck.

Titel: Driftens väg

Författare: Lise Tremblay

Översättare: Elin Svahn

Förlag: Rámus

Årtal: 2024

Antal sidor: 114

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.