"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".

Biblioteket i P1

Sommarlovet är slut. Kulturradion är tillbaka med BIBLIOTEKET i P1 måndagar kl. 14.03. Repris tisdagar 18.15
Idag handlade det om Aino Trosell och hennes nya roman Hjärtblad. Kulturradions Anna Tullberg besökte henne i hennes hem i Enköping för en intervju.
Louise Epstein samtalade med Theodor Kallifatides i hans skrivarlya på Södermalm om hans nyutgivna självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm. Den har också gått som följetong i Svenska Dagbladet under sommaren.
Båda romanerna är egentligen historiska. Hjärtblad handlar om de kringvandrande, fria dalkullorna som kardade, diskade, skurade och gjorde grovarbeten under slutet av 1800-talet. Aino Trosell tycker att det är dags att synliggöra dem. Detta är hennes tjugonde roman. Hon håller sig till arbetarklassen under förevändning att det är där det spännande händer.
Theodor Kallifatides skildrar i Det gångna är inte en dröm ett stycke av Greklands moderna historia. Hans far utpekades som kommunist för nazisterna och måste fly från sin hemby. Hans son är intresserad av att minnas. Men han menar också att försoning är möjlig. Så när han fick en inbjudan till hembyn i Grekland beslöt han trots allt att åka dit.
Under femtio år har han bott i Stockholm, men är fortfarande en främling. Det är han också i Aten. Skrivandet är hans verkliga hemland och det har blivit många romaner sedan debuten 1969.