Visar inlägg med etikett White Heat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett White Heat. Visa alla inlägg

torsdag 30 augusti 2012

Ett fall för Edie Kiglatuk


Avsmältningen i Arktis går allt fortare sades det i Vetenskapsradion idag.
Det nämns också i Där ingen har gått (White Heat) av Melanie McGrath, en mycket spännande roman som tilldrar sig i Arktis och med Edie Kiglatuk, halvinuit, jägare och vildmarksguide, som huvudperson.
Hon har som så många andra i dessa områden problem med spriten, men hon har lärt sig hantera sitt missbruk. Drogproblem, spelberoende, ensamhet, leda och tidiga graviditeter är vanliga problem på de här breddgraderna.


Edie Kiglatuk  är liten till växten, 33 år och frånskild. Hon är djärv och ibland dumdristig. Hon känner - och älskar  - sitt hårda landskap; hon vet hur packisen fungerar; hon kan sina isbjörnar och slädhundar. 
Hon kör hundsläde när hon behöver ta sig fram tyst och säkert. 
Annars blir det skoter.
Melanie McGrath har bott i kanadensiska Arktis och det märks tydligt i Där ingen har gått som är hennes första roman. Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter.
Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa?
Edies egen björnhund Bonehead är ett troget stöd i tillvaron. 
Och stöd behöver hon vad hon än anser om den saken.
En man blir skjuten under en expedition som leds av Edie. Det är konstigt, men ingen blir särskilt upprörd egentligen. Inuiterna hyser ett djupt misstroende mot  käcka äventyrsturister, forskare och oljeletare.
När Edies egen älskade styvson Joe  dör vill somliga kalla det självmord, men Edie tror inte på det. Fler får sätta livet till och en gammal enstöring försvinner.
Mysterierna tätnar. Många varnar Edie för att fortsätta, men när hon sätter den sidan till är hon som en iller. Så småningom ser hon sammanhangen och tvekar naturligtvis inte att agera. 

Jag valde bilden på  originalomslaget för den passar bra ihop med innehållet.
Det kommer en serie böcker om Edie Kiglatuk och det ser jag fram emot.