Helgfrågan. v. 36

Mia på bloggen Mias bokhörna: Dagens fråga kommer från Anna Maja: Den mest sorgsna boken du vet?

Bonusfråga (ställd av mig): Stress påverkar oss olika, själv blir min hjärna som kokta makaroner. Men hur påverkar det dig? Läser du då och i så fall vad?

En av de sorgligaste böcker jag läst är Ladivine av Marie Ndiaye. Den grep mig alldeles otroligt. Den handlar om en ensamstående mor, Ladivine Salle, invandrad till Frankrike ifrån Senegal med dotter Malinka som är hennes allt och ska ha det bästa av allt. Modern är städerska och dottern skäms över henne redan i skolan. Dottern flyttar hemifrån så snart hon kan, byter namn till Clarisse, gifter sig och får barn, men nämner aldrig att för maken att han har en svärmor och barnen får inte veta något om sin  mormor. Då och då besöker dottern för skams skull sin mor i smyg. Modern blir allt ensammare. Hennes enda sällskap är de små porslinsfigurerna på spiselkransen. Jag lider med såväl mor som dotter. Men mest med mor.

Bonusfrågan: Stress påverkar väl oss alla. Jag blir tom i hjärnan och kan inte tänka en redig tanke. Men så tar jag mig i kragen och frågar mig: Vad spelar det för roll om 100 år? för att få lite proportioner på saker och ting. Svaret på den frågan blir alltid: Ingen roll alls! Och jag läser något väldigt lättläst; deckare eller feel - good. En bra TV - serie fungerar också

Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur