Tredje delen, Guds pil (The Arrow of God) förväntas komma ut under 2015.
Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur. Individen mot kollektivet, alltså. När han nu återvänder till Nigeria tas han emot som en celebritet. Fadern, som är kristen, kolliderar ofta med klanens traditioner. Modern, med vilken Obi alltid haft en speciell relation, har åldrats mycket och är sjuk. Obi finner Nigeria mycket förändrat och han känner inte riktigt igen sig. Korruptionen är utbredd; mutsystemet är helt vedertaget. Ryktet har slutligen nått Obis föräldrar att han har en flickvän, som kommer från en utstött familj. Där är det slut med faderns religiositet och modern gör en kraftansträngning och hotar med självmord. Som om inte detta vore nog får Obi dessutom ekonomiska problem och hamnar i en malström av olyckliga händelser. Moderniteten möter traditionen. Modern klagar över att hon har åtta barn och att sju av dem redan lämnat hemmet i jakten på pengar. Redan i Allt går sönder kryddade Achebe sin berättelse med kärnfulla ordstäv och folkliga liknelser och det fortsätter han med i Inte längre hemma. Obis språk och kultur är igbo och han upptäcker under vistelsen i London vad Nigeria verkligen betyder för honom. Inte längre hemma är en fantastisk skildring av ett land i förändring. Romanen tilldrar sig på 1950 - talet; Nigeria blir självständigt 1960 - och man har redan börjat förbereda sig för självstyre. Man flyter snabbt genom bokens 224 lättlästa sidor av intresse för tiden, platsen och Obis öde. Chimamanda Ngozi Adicie räknas som Achebes arvtagare. Allt går sönder nämns också i Americanah. Både Achebe och Adichie referar till Hjärtpunkten av Graham Greene. Naturligtvis måste den ju läggas till läslistan.
Inlägg
