Kaptenen och Ann Barbara

"Heden liknar ingen annan plats. Där finns himlen och den platta jorden. Där finns ödemark och tomhet." Och så vidare. Beskrivningen av heden, som faktiskt är huvudkaraktären i den här boken, påminner osökt om den engelske författaren Thomas Hardys hed i romanen som fått titeln Heden. Ida Jessens nya roman, Kaptenen och Barbara, handlar om hedlandskapet i södra Jylland, som på kungens, Fredrik V,  och Räntekammarens uttryckliga önskemål ska odlas upp och göras beboelig för människor från Tyskland. Ingen vet vem som äger heden. Den är någons, och den är ingens. Ingens är det namn som gäller på heden. Det ska finnas uråldriga dokument som talar om gränslinjer och besittningsrätt, men ingen vet var de finns. Bönder och jordägare bor i utkanten av heden. En vacker dag kommer tyske kaptenen i von Scholtens geworbne Infanterie, Ludwig van Kahlen, farande med häst och vagn, iförd röd uniform, trekantig hatt och med gul sidengördel om livet. Han har läst odlingstidskrifter och är full av planer och energi. Han ska vara hedutvecklare, vetenskapsman och lantmätare och odla upp den magra jorden till kungens ära. Ljungen, som vajar manshög, ska tvingas undan och användas till annat, som att stoppa madrasserna med. Kaptenen sliter morgon, middag och kväll. Alla arbetare han lyckas skaffa rymmer förr eller senare. Ingen orkar med hans tempo. Året är 1754 och kaptenen är 54 år. Ida Jessen har skrivit en riktig bladvändare. Romanen är tätare än hennes tidigare romaner. Detta är mer av bred episk berättelse. Somliga av karaktärerna har verkliga förebilder. Tiden är intressant. En undrar mycket över den totalt osynlige kungen och den lika gåtfulla som osynliga Räntekammaren. Jag gillar mycket beskrivningen av heden och av människorna, till exempel Kahlens trätobroder amtmannen Trappaud, kaplanen Søren Thestrup som är kaptenens verklige vän och den genomruttne Schinkel på Hald. Och naturligtvis Ann Barbara, som är Guds gåva till kaptenen. Här finns också massor av kulturhistoria och en hel del spännande ord. Kort sagt en roman helt i min smak.

Titel: Kaptenen och Ann Barbara

Författare: Ida Jessen

Översättare: Ninni Holmqvist

Förlag: Historiska Media'

Tryckår: 2021

Antal sidor: 430

 

Till fröken Anna Charlotta von Stapelmohr 

Jag, en Pindi verkgesäll,
som bland gudens barn arbetar,
efter denna vers nu letar:
Mamsell Ulla, märk, mamsell ...
Alla Pindi tjänarinnor
var och en nyfiken tror,
att min vers ibland gudinnor
finns hos fröken Stapelmohr.  

av Carl Michael Bellman 1773

Pindi syftar troligen på den grekiske poeten Pindaros, en av de nio lyrikerna under antiken. Anna Charlotta von Stapelmohr är huvudperson i Carina Burmans nyutkomna roman God natt Madame.

Den konserverade änkan

När unga Sara, gelbgjutarmästar Carl Thunvings föräldralösa dotter, gifts bort med möbelkonstnären Georg Haupt, flyttar läsaren med in i det hauptska hushållet där det förutom tre moderlösa döttrar även finns den stumma pigan Klara, Maarja som lagar maten och svär på finska samt den lösaktiga Britta som sällan är där hon borde vara. Vid middagstid sätter sig också gesäller och lärlingar till bords. Skråväsendet har en stark ställning vid den här tiden, det vill säga slutet av 1790 - talet. Gesällerna står i kö för att få göra sina mästarprov. När Georg Haupt dör planerar verksgesällen Petter Kyhlberg att han ska överta såväl verkstad som änka. Han har skrået i ryggen. Åldersskillnaden och resonemanget till trots blev Sara och Georg lyckliga i sitt äktenskap. I takt med att Sara blivit  varm i kläderna har hon också vuxit med sina uppgifter. Barnaskaran har växt och nu får hon ansvar för verkstaden också. Som änka har hon blivit myndig vilket inte hennes väninna, Maja - Lisa,  som driver ett kaffehus, är. Hon har ansökt om att få bli det men fick avslag. Hon har ett och annat att lära Sara. " Det är kunderna därute som styr vad du gör", säger hon. Sara behöver värva kunder till möbelverkstaden. Kvinnorna i romanen Den konserverade änkan av Hélène Gullberg, intendent vid Kungliga slottet, är föremål för författarens speciella intresse. Gustav III:s danska drottning Sofia Magdalena bör naturligtvis snarast föda en son. Latrintömmerskorna är kvinnor som misskött sig på något sätt. Pigorna har sin underordnade ställning i huset. Döttrarna i huset förstår att de aldrig kan få samma värde som en son, som kunde övertagit verkstaden. Entreprenören Maja - Lisa är en frejdig pionjär som gärna delar med sig av sina erfarenheter. Sara får uppleva en hel del sorger och prövningar, men hon härdar ut. Den konserverade änkan, Hélène Gullbergs romandebut, är oavlåtligt intressant läsning. Det finns  livfullhet i språket och energi i persongalleriet. Författarens eget engagemang och hennes gedigna kunskaper är uppenbara. Alla personerna har existerat och platserna är autentiska. Detta är en stockholmsroman som berättar mycket om sitt samhälle. Den förenar historia, kulturhistoria och personhistoria med fiktion. Jag har roat mig ordentligt med alla gamla ord och yrkesbenämningar. Och jag hade en liten fundering; kommer det en fortsättning?

Titel: Den konserverade änkan

Författare: Hélène Gullberg

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2020

Antal sidor: 351

Pottungen

Pottungen är andra delen i Anna Laestadius Larssons trilogi som avslutas med Räfhonan. Första delen, Barnbruden, omfattade åren 1774 - 1778. Pottungen börjar 1792.  Gustav III ligger död på slottet och hans bror, hertig Karl, skall vara regent tills Gustav IV uppnått myndighetsålder. Pottungen, som egentligen heter Johanna, har upplevt mycket sedan slutet av Barnbruden. Hon har kvar sitt vackra röda hår och hon är numera ensamstående mor till sonen Nils. För hans skull är hon beredd till det mesta. Kopplerskan Liljan försöker få henne att sälja sin kropp. Och hon är nakenmodell åt den första kvinnliga yrkeskonstnären, Ulrica Pasch. Det är inte lätt att hitta försörjning, men Johanna får tjänst hos fru Boman på värdshuset Halta Baggen. Här är vi långt ifrån hovlivet i Barnbruden, men för kvinnorna är problemen ungefär desamma. De saknar både frihet och makt. Pottungen är betydligt intressantare än Barnbruden, tycker jag. I Pottungen möter en enkla människor som kämpar för sina liv. Stockholm känns mera levande i och med att en rör sig på gatorna med den arbetande befolkningen. Barnadödligheten är hög och Stockholm är en riktigt smutsig stad. Johanna är driftig och uppfinningsrik och lyckas så småningom skaffa sig en egen rörelse. Hon träffar en adelsman, Filip Munter, som är läkare och journalist. Han hjälper henne och Nils. Till slut lyckas han få henne att gifta sig med honom. Det behövs inte så mycken fantasi för att räkna ut hur det blir med det äktenskapet. I Pottungen figurerar en hel del kända personer i tiden, som till exempel Gustaf Adolf Reuterholm, hertig Karls förtrogne; författarna Thomas Thorild, Gustaf Fredrik Gyllenborg, Johan Henric Kellgren, Anna Maria Lenngren, Malla Silfverstolpe och engelska Mary Wollstonecraft som skrev Till försvar för kvinnans rättigheter. Hertig Karls hustru Charlotta finns också med i Pottungen liksom väninnan Sophie von Fersen, numera änkegrevinnan Piper. Nu till Räfhonan, tredje delen i serien. Kurtisanen, 2019, sägs vara en fristående fortsättning på trilogin. Den tilldrar sig också på sent 1700 -tal.

Barnbruden

Barnbruden, det vill säga tyska Hedvig Elisabeth Charlotta  giftes bort som 15 - åring med Gustav III:s bror hertig Karl. Det blev inget vidare lyckligt äktenskap. Den stackars flickan födde vare sig söner eller döttrar. Modern skriver besvikna brev till henne och hertigen, som är en riktig kvinnokarl, förebrår henne. I Anna Laestadius Larssons historiska roman Barnbruden möter en hovet och en mängd adliga personer som alla följer kungen nycker och infall. Det festas, spelas teater, leks, intrigeras och pengarna rullar. Ingen gör något vettigt eller har några ambitioner att göra det heller. De får sina håruppsättningar pudrade så det ryker om det; stryker blypasta över ansikte, hals och bröst och röd cinnober på läppar och kinder. Charlotta tycker att hon ser förfärlig ut.  Charlottes bästa väninna är Sophie von Fersen, syster till Axel och Fabian von Fersen. Hon är djupt förälskad i prins Fredrik, bror till kungen och hertig Karl. Men familjen Fersen kräver ett äktenskap med en greve Adolf Piper. Charlotta är förtvivlad över förlusten av väninnan, men beslutar sig för att ägna sig åt att ta hand om Pottungen, som sällskapat henne under nätter när hon varit mörkrädd. Kvinnorna har det över huvud taget inte lätt i det här samhället. De är helt underställda sina fäder och äkta män. Döttrar är mera en belastning medan sönerna får åka på bildningsresor. Men kvinnorna finner ändå vägar att stötta varandra. Författaren kan mycket vad det gäller svensk historia i allmänhet och Stockholms historia i synnerhet; seder och bruk under 1700 - talet; möbler, kläder, tapeter och så vidare. Barnbruden är mycket lättläst, bitvis spännande, men en blir liksom lite trött på det innehållslösa livet, falskheten och de evinnerliga intrigerna. Jag ville gärna tro att det fanns redliga människor även i de högre samhällslagren och att det uträttades ett visst arbete. Tids- och miljöskildringen är bra men det brister i personskildringen. Men jag kommer att läsa Pottungen, som är nästa del i serien. Jag vill veta hur det går för den lilla, rödhåriga fader- och lösa flickan.

Pågående radioföljetong

Just nu pågår en utmärkt radioföljetong som jag missade början på och nu tar igen. Den danska författarinnan Dorrit Willumsens roman, Marie, om Marie Tussaud läses i P1 av skådespelaren Anna Persson. Anna Maria Grosholtzs mor blev änka vid 17 års ålder. Hon och hennes dotter flyttade från Bern till Paris där modern blev hushållerska åt  läkaren Philippe Curtius. Han blev som en farbror för Marie och hon lärde sig konsten att skapa figurer i vax av honom. Curtius skapade vaxfigurer i anatomiskt syfte. Marie (1761 - 1850) hann bli både känd och rik under sin levnad. Hon var skickligt i sitt yrke och som affärskvinna. Anna Persson gör rättvisa åt den livfulla skildringen av livet i Paris. Berättelsen är fylld av dofter och färger och iakttagelser av människor; deras utseende och beteende. Marie umgicks med människor ur skilda samhällsskikt. Hon var väl förtrogen med hovlivet och kände både Voltaire, Robespierre och Napoleon I. Någon gång höll hon på att råka illa ut själv under franska revolutionen. Voltaire var för övrigt den första hon skulpterade. Hennes största och mest berömda vaxkabinett finns i London, men det finns även filialer lite runt om i  värl