Husfrun

I Husfrun, andra delen av Sigrid Undsets romantrilogi om Kristin Lavransdotter, möter en den unga husfrun som kommer till makens gods Husaby för att där ta hand om den eftersatta skötseln av gården. Hennes charmerande man är inte speciellt intresserad av sina ägor. Hans håg står till äventyren på havet. Kristin föder skamset deras förste son, Nikolaus, endast sex månader efter vigseln där hon burit krona på sitt utslagna hår. Kristin är väl medveten om att hon dragit vanära över sin familj och särskilt sin far, Lavrans. I hela sitt liv ångrar hon denna ungdomssynd, trots att hon kommer att föda Erlend ytterligare sju söner till och växa och mogna till en duglig och älskad husfru. Alla hyser respekt för fru Kristin. Alla älskar hennes charmerande man. Ingen kan låta bli, knappt ens hans fiender. Kristins liv blir fyllt av arbete, sorger och en del glädje. Förhållandet till mannen genomgår diverse kriser. Han är häftig och uppbrusande medan hon håller huvudet kallt och retar gallfeber på honom med sina lugna ord. De är verkligen helt olika i kynnet. Så som också hennes far Lavrans och Ragnfrid, Kristins mor, var olika. Det hjälper inte att ha valt varandra av kärlek. Kristin sätter sina söner i främsta rummet; Erlend blir rastlös och längtar bort från barnskrik och vardagsbekymmer. Kristins fromhet tilltar. Erlend väljer en annan väg och blandar sig i rikspolitiken. Kung Magnus härskar över både Norge och Sverige, men Erlend och en grupp andra tycker att han favoriserar Sverige. Vore det inte bättre att han tillsatte halvbrodern Håkon som hjälpkung i Norge? Erlend är oförsiktig och fängslas. Kristin åker till Oslo för att vara i närheten av Erlend som sitter på Akershus. Kristins och Erlends kärlek är slitstark. Erlend tiger om vilka hans meningsfränder är trots att han till och med torteras. Jag gillar allt med den här romanen; tids- miljö - och karaktärsskildring. Känslan av närvaro infinner sig direkt och en engagerar sig i familjens liv och öde. Återstår sista delen: Korset

En smakebit på søndag

"Kristin hade inte sett sitt hem sedan den dag hon red bort därifrån som brud - det var nu åtta vintrar sedan. Nu  kom hon tillbaka i stort följe - med sin husbonde, Margret ( makens dotter), fem söner, barnpigor, tärnor, svenner och hästar med resgods. Lavrans hade ridit ut emot dem; de möttes på Dovre. Kristin hade inte lika nära till gråten som i sin ungdom, men när hon såg sin far rida fram mot sig fylldes hennes ögon av tårar. Hon höll in sin häst, gled ner ur sadeln och sprang emot honom, och när de möttes grep hon hans hand och kysste den ödmjukt. Lavrans hoppade genast av hästen och lyfte upp sin dotter i famnen. Så räckte han handen till Erlend som hade gjort som de andra och nu kom emot sin svärfar till fots och med vördnadsfull hälsning." Från sidan 266 i Kristin Lavransdotter. Husfrun av Sigrid Undset. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra verkligheten håller i läsutmaningen En smakebit på søndag där vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. En enda regel finns det: No spoilers! Fler smakebitar HÄR