skip to main |
skip to sidebar
Madeleines hem (1916) är sjätte delen av Mathilda Mallings berättelser om familjerna Skytte och Stjerne någonstans i nordöstra Skåne. Kristianstad är närmaste stad. Tidsmässigt rör vi oss på 1870 - talet. Kung Karl XV är sjuklig. Hans drottning Lovisa har dött och det tog honom hårt.
I förra delen, Madeleine Stjerne ingick Madeleine äktenskap med den 22 år äldre strame änklingen Robert Seizinger på Arildstorp och blev styvmor till hans dotter Alice. Madeleines hem är en ironisk titel. Madeleine finner sig inte tillrätta i sitt nya hem med den handlingskraftiga mamsell Lovisa, den högdragna styvdottern eller för den delen den stele maken.
Ett möte i Paris i slutet av förra delen fick Madeleine att inse sitt ödesdigra misstag. Hon gör dock vad hon måste göra, nämligen åka hem och vara maka och mor. Hon har gjort sin plikt och fött en son, Eddie, som nu är tio år. Madeleine för en tynande tillvaro. Bokstavligen och bildligen. Det ser alla.
Som vanligt i Mathilda Mallings romaner tar relationerna stor plats. Kvinnor i olika livssituationer är huvudpersoner. Förmögenhet och namn har stor betydelse. De äldre kvinnorna ser som sin plikt att "placera" de unga flickorna och få dem att göra förmånliga partier. I all välmening fast det kan bli så fel. Men kvinnor utan egen förmögenhet måste tänka på sin försörjning. Det gäller för övrigt män också. Har vi hört det förut? Ja, det har vi. Hos Jane Austen. Kvinnorna/flickorna stickar, virkar, syr och stickar täcken. En del av de yngre drömmer om att leva fria, oberoende liv utan äktenskap och barn och kanske rent av skaffa sig ett yrke. Madeleine Stjerne känner sig fångad i en fälla och gör utbrytningsförsök; medveten om de konsekvenser det kan få för henne och sonen. Jag hoppas satt hon dyker upp igen i någon av de fyra romaner som återstår i serien om Skyttes och Stjernes.
Albert Bonniers förlag.
Efter en första stapplande inledning på ett par sidor vet man hur det går (eller?) i Hustrun av A. S. A. Harrison. Något skaver. Men bara en stund. Ganska snart är man fast i den förrädiska skildringen av Jodis och Todds samboskap sedan tjugo år tillbaka. Det är så välordnat. Jodi är så tjusig. Hon gillar den fina lägenheten på tjugosjunde våningen; hon älskar att komponera och laga middagar åt Todd, som är i byggnadsbranschen. Jodi är psykoteurapeut och har en bekväm liten skara av utvalda patienter. Dessutom hinner hon med gymet och diverse kurser i blomsterarrangemang och dylikt. Jodi är mycket förtjust i sina vardagsrutiner som är mycket förknippade med Todds välbefinnande. Jodi och Todd har ganska olika bakgrund. Jodi har universitetsexamen medan Todd hoppade över studierna för praktiskt arbete. Han har dock lyckats ganska väl.
Men så sakteliga smyger sig en obehaglig känsla på läsaren. Kanske är det inte så helt ändå mellan Jodi och Todd? Den första passionen är naturligtvis ett minne blott men därutöver?. Båda är duktiga på att spela ett spel och leka civiliserade vuxna människor medan det pyr och jäser på insidan. Jodi har ett starkt vapen och det är tystnad och förträngning.
Visst vet Jodi att Todd har affärer vid sidan av? Hans utekvällar med grabbarna är dåliga ursäkter.
Men nu vet båda två att något är annorlunda ; något som kanske ingen utav dem egentligen vill. Unga Natasha är inget mindre än en naturkatastrof. Todd är naturligtvis helt maktlös; han har ju hjärnan i byxorna som någon uttrycker det.
Natasha är mycket målmedveten och går fram som en egoistisk ångvält.
Todd vågar inte tala klarspråk med Jodi som dock får information av Natasha och hennes far. Tillvaron rämnar - särskilt för den strukturerade Jodi efter hand som hon inser vidden av det hela. "Hjälpen" kommer från oväntat håll...
A.S.A. Harrison har skrivit sin första och sista roman. Hon dog 2013 under arbetet med en ny psykologisk roman. Hustrun är oavlåtligt spännande och överraskande. Jag blev orolig för upplösningen en stund, men det behövdes inte. Den var oförutsägbar. Egentligen är Hustrun en litterär gestaltning av den österrikiske psykologen Alfred Adlers teorier om barndomens betydelse och av mindervärdeskomplex, aggressioner och maktbegär i människors liv. Något som inte gör det hela sämre. Hustrun är verkligen en psykologisk roman, en relationsroman och en thriller. Hustrun kommer att filmatiseras. Nicole Kidman blir en utmärkt Jodi Gilbert.
Översättningen, som är gjord av Cecilia Falk, är inte helt u.a. Korrekturläsning?
Massolit förlag 2014
Kaosutmaning 2.0
Jag har läst några böcker av Bengt Ohlsson tidigare och den jag tyckte bäst om var Gregorius.
Nu har jag läst den senaste, Swing, också. Den har roat mig mycket. Jag tror att den har roat Bengt Olsson också! Bengt Ohlsson borrar sig ner i kapillärerna på sina båda huvudpersoner, Hanna och Åke. De får vartannat kapitel.Hanna och Åke är medelålders med ett barn. De har bra arbeten och bor bra. Hanna är mera utåtriktad och vill göra nya saker, men Åke är ganska negativ och icke förändringsbenägen. Hanna har ett sätt att handskas med det så det går ganska bra. Hannas väninna, Camilla, berättar om att det finns en swingerclub i stan som hon och hennes tröge man besökt. Hanna nämner det för Åke som är tveksam. Antingen gör de det tillsammans eller avstår de. Första kvällen händer inte mycket mera än att Åke ser sin Hanna uppvaktas av den köttige, ludne Robert. Roberts tjusiga hustru Monica kastar liderliga blickar på Åke. De har en omtumlande upplevelse i var sitt sovrum, men de berättar aldrig för varandra om dem; utan att säga så mycket om saken är de överens om att detta inte är något för dem. Bengt Ohlsson har gjort en undersökning av vad som kan hända i ett förhållande där den erotiska laddningen är borta. Författaren är milt överseende och stillsamt humoristisk.
Jag gillar verkligen språket och det dramatiska bildspråket.
Swing blir nästa "snackis", tror jag. Tillsammans med Egenmäktigt förfarande, förstås.
Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie, som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret.
Inlägg
