Ett litterärt banditpar

1880-talet måste ha varit en oerhört intressant tid att leva i. Det rör sig i samhället och det händer saker i litteraturen. Det moderna genombrottet var  till stora delar kvinnornas. De kräver rösträtt, rätt till utbildning, rätt till arbete och rätten till sin sexualitet. Både män och kvinnor vänder sig mot tidens hyckleri, dubbelmoral och bigotteri. Det är slut med att kalla syfilis för mässling och låtsas som att prostitution inte finns. I boken Dekadensens kön (Norstedt förlag 2007) skriver Ebba Witt - Brattström om paret 
Ola Hansson/ Laura Marholm. De träffades midsommarafton 1888 hemma hos Georg Brandes. Ola Hansson var en gång  Mathilda Kruses/Stella Kleves vän, men  efter ett avvisat frieri blir han hennes belackare. I novellen Gallblomma tecknar han ett elakt porträtt av henne, bland annat med hjälp av de förtroliga brev de utväxlat. EWB går så lång så att hon säger att det var Ola Hansson som satte stopp för ett av 1880-talets mest innovativa författarskap och att Stella Kleve sedan inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Endast Birgitta Ney har i sin doktorsavhandling Bakom bilderna försökt upprätta Kleves författarskap. EWB påpekar att Ola Hansson lånat en massa av Stella Kleve och att hon jämnat vägen för honom. Nu gick det inte så bra i alla fall. Laura Marholm, som var balttysk dramatiker, översättare, essäist, novellförfattare och recensent hjälpte Ola Hansson på traven i Tyskland. Snart var de ett lika betydande som utmanande par i den litterära världen. Laura Marholm var en konservativ särartsfeminist, intelligent och dominerande, som ömsom förde intellektuella samtal, ömsom stoppade strumpor och lagade mat. Båda intresserade sig för psykologi och neurologi. Freud läste Hansson och Hansson läste Freud. Hanssons och Marholms storhetstid tog ett brått slut i början av 1900 - talet. Båda fick psykiska problem och irrade omkring i Europa. Laura Marholm föddes i Riga 1854 och dog 1928 i Majori i Lettland. Ola Hansson, som var född 1860 i Hönsinge utanför Ystad, dog i Turkiet 1925.
EWB gör en "nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid" står det i baksidestexten. Ebba Witt - Brattström är lika skärpt, välformulerad och lärd som vanligt. Hennes humor och spänstiga berättande gör att hon är både inspirerande och lätt att läsa.
Omslagsbild: Medusa av Arnold Böcklin. 1878

Läs om Ingvar Holms biografi om Ola Hansson HÄR

A Jack of All Trades

De olydigas litteraturhistoria och andra essäer av prof. em. i drama vid Lunds universitet Ingvar Holm  innehåller artiklar som till stora delar varit publicerade på annat håll. Till exempel i Bonniers Allmänna Litteraturhistoria del IV, Från Baudelaire till första världskriget.
Somligt har nu skrivits om, utvidgats och retuscherats inför utgivningen  av 
De olydigas litteraturhistoria. Här finns essäer om författare, konst, teater och läsning; ett par av dem självbiografiska. 
Ingvar Holm målar själv och han har varit dramaturg på Dramaten, teaterkritiker på DN och gästprofessor i Köpenhamn och Köln. Det var också Ingvar Holm som  introducerade ämnet Drama Teater Film i Lund.
Essäerna i De olydigas litteraturhistoria är sorterade under olika rubriker.
Under titlrubriken hittar vi bland annat Claudel och Valéry; Emily Dickinson, Willa Cather och Kate Chopin. 
Yeats, Shaw och Wilde är några som gömmer sig under rubriken Storbrittisk minoritet.
Exempel på olydiga tyskar: Else Lasker - Schüler, Rainer Maria Rilke och Christian Morgenstern.
Ingvar Holms svenska favoriter är Eyvind Johnson , Harry Martinson, 
Fritjof Nilsson Piraten och Elsa Grave. Dessa kände han personligen och här återfinns de under rubriken Litteratörer.
Revolt i kadmium och rosenrött handlar om konstnärer, t. ex. Ulla Viotti, C. O Hultén och Jørgen Nash. Och Karin Sverenius, förstås
Ett avsnitt är analysen av Gullebarns sånger. Ingvar Holm är en av våra främsta kännare av Verner von Heidenstam.
Ingvar Holm älskar havet och segling. Intresset för Afrika - särskilt Algeriet - utvecklades redan i ungdomen. Han älskar tystnaden i öknen. Vad nytt från Afrika? är en av de längre essäerna i boken
"Hans (Ingvar Holms) bok blir en hyllning till humanvetenskaperna och mångfalden" står det på bokomslaget."
Så sant som det är sagt.

Omslagsmålningen är gjord av Ingvar Holms hustru Karin Sverenius : Glad bonde mellan Järrestad och Gladsax. Olja 2004

Rostad gammal kärlek

Under en tid var Ola Hansson och Mathilda Kruse/Stella Kleve goda vänner och åsiktsfränder.
De brevväxlade flitigt och tillhörde båda den lilla kretsen Det unga Skåne som skulle ändra på de litterära traditionerna.
Men brevväxlingen tunnade ut mycket beroende på att Ola Hanssons närmande till Mathilda Kruse avvisades vänligt men bestämt. Ola Hansson var också tämligen arrogant och nonchalant mot alla sina vänner. Han struntade i möten och att besvara brev och inbjudningar.
Ola Hansson tog en gruvlig litterär hämnd i Gallblomma där han beskriver Mathilda Kruse/Stella Kleve som en vacker blomma som inte kan sätta frukt.
Inte konstigt att Mathilda Kruse/Malling inte tålde att höra Ola Hanssons namn.
I Ola Hansson. En studie i åttiotalsromantik av litteraturorprofessorn Ingvar Holm
finns talrika referenser till brevväxlingen.
Tyvärr finns inte Mathilda Kruses brev kvar.

Victoria Benedictsson tillhörde också Det unga Skåne. Det lilla förhoppningsfulla sällskapet träffades första gången i Hörby i Victoria Benedictssons hem. Detta möte beskrivs välvilligt av Mathilda Kruse medan Victoria Benedictsson var avståndstagande. Hon förefaller att - som så många andra - sätta likhetstecken mellan Berta Funcke i romanen med samma namn och dess upphovsman.
Det unga Skåne hade tre möten och sedan imploderade sällskapet. Synd.

1880-talet verkar ha varit en extremt spännande och turbulent tid som man skulle kunna ägna hur mycken tid som helst.