Näktergalen och rosen

Näktergalen och rosen är en liten sorglig novell av Oscar Wilde om idén om den romantiska, djupa kärleken jämfört med den mera krassa och ytliga. Näktergalen offrar sitt liv för sin vackra idé om en stor, allt överskuggande kärlek. Hon gör det dessutom för en annan, den olycklige studenten, som inte har någon ros att ge åt den vackra flickan som lovat dansa med honom natten lång på prinsens bal om han ger henne en röd ros. Studenten gråter och lider. Det finns ingen röd ros i hans trädgård. Näktergalen, som bor i eken,  rörs av hans tårar och frågar den röda rosenbusken vars knoppar frusit under vintern, vad han ska göra för att få en enda ros. Jo, svarar rosenbusken, det finns ett förfärligt sätt. Du kan skapa en röd ros av månstrålarnas musik och ditt eget hjärteblod. Det var dyrt, tyckte näktergalen. Alla vill väl leva sina liv och njuta av det goda i livet. Men när hon fick se den gråtande studenten igen beslutar hon sig för att ge honom rosen. Kärleken är visare än filosofin och är mäktigare än all jordisk makt. Lova att vara en trogen älskare, säger hon åt studenten, som inte förstår någonting. Han förstår bara det som står i böcker.  En cynisk ödla tycker att studenten är löjlig och en fjäril som fladdrar förbi är också oförstående. Näktergalen sjunger en avskedssång för eken som redan sörjer sin vän. Sedan pressar hon sitt bröst mot en törntagg så att det röda blodet droppar ner över en vit ros och när hon når det sista vita inuti rosen sjunger hon ur sitt döende hjärta om kärlek som lever bortom graven. På morgonen ser studenten en röd ros utanför sitt fönster. Han observerar inte ens den lilla döda näktergalen utan tar rosen och ilar iväg för att låta den vackra flickan infria sitt löfte.

 

Eftersom törntaggen är så viktig i  novellen passar den in på nr 34 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III: Läs en novell med något taggigt i titeln