Judas

Judas av Amanda Romare är en fortsättning på hennes debut Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Den första boken lyssnade jag på. Judas har jag läst. Amanda Romare håller själv på att läsa in den. Jag hörde hela tiden hennes speciella andlösa lite hesa röst medan jag läste boken. En känner väl igen henne från debutboken. Gränslösheten är total. Det finns inget som generar. Bjäre - Emil har nu flyttat in i hennes lägenhet och han får stå ut med mycket. Amanda är inte så lite kontrollfreak. Men han tycks tåla det. De har väldigt olika syn på det där med träning och Amanda tycker att han borde gå ner i vikt och skaffa sig något medel som får håret att växa. Hon storknar när han inte kan sjunga en av Elvis låtar. Judas är skriven som någon form av dagbok med rubriker som sköldpaddor, bajskorven, brott och straff, slagsmål, toan, abort 1 - 3. Systern Adina och Brodern Raoul och mamma utgör en stomme av förtrogna som sedan byggs på i gänget Dr Pepper. Alla får veta allt. Det finns inget som är för intimt att debattera i gruppen. Det finns inga do - omskrivningar; det är pang på. Jag får lite hicka ibland och skrattar ofta. Inte så sällan rör Amanda Romare vid något en får fundera vidare på. Men jargongen och problemen verkar egentligen inte höra hemma i 35 - årsåldern. De borde bara passerade. Men det är svårt att inte charmas av Amanda Romare. Hon vill bli mottagen och accepterad. Det finns tydligen en TV - serie som behandlar hennes tvångssyndrom. Jag tycker inte att det har så stor betydelse vad som är självupplevt och vad som är ren fiktion. Emil heter i verkligheten Jens och paret är numera särbo, vilket borde passa dem utmärkt. 

Titel: Judas

Författare: Amanda Romare

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2026

Antal sidor: 265
 

En smakebit på søndag v. 16 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

 "Shmuels ögon tårades lätt, något som gjorde honom generad och till och med skamsen. Han kunde få tårar i ögonen av en kattunge som kanske tappat bort sin mamma och som jamade vid en mur en vinterkväll och gned sig mot hans ben, samtidigt som den vädjande titta på honom. Om det i slutet av någon medioker film om ensamhet och förtvivlan på Edisonbiografen visade sig att den hårdaste personen av alla hade ett hjärta av guld kunde han börja storgråta med hopsnörd strupe. Och om han såg en mager kvinna krama ett barn och snyftande komma ut från Shaare Zedek - sjukhuset började han genast själv gråta. På den tiden var det vanligt att uppfatta gråt som något kvinnor hemföll år. En gråtande man väckte motvilja och till och med avsky, ungefär som en kvinna med skägg. Shmuel skämdes för denna sin svaghet och ansträngde sig för att få bukt med den, men förgäves."

Fler smakebitar HÄR

Veckans kulturfråga v. 16 2025

enligt O: Veckans kulturfråga v. 16: Vad planerar du att läsa i påsk? Lagom svår fråga. Jag tänker läsa Judas av Amos Oz. Känns som ett lämpligt projekt under påsken. Av Oz har jag tidigare läst den självbiografiska, underbara romanen En berättelse om kärlek och mörker och novellsamlingen Vänner emellan. Som påskekrim har jag beställt Generation noll av Stefan Ahnhem; hans sjunde spänningsroman med polisen Fabian Risk i huvudrollen. Det har gått tio år sedan en träffade honom senast i Den sista spiken. På samma gång beställde jag Tokyo Express av Seicho Matsumoto, Japans svar på Agatha Christie. Av honom har jag tidigare läst Kvinnan som sålde hästar.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser - utan spoilers, förstås.

W&W

"Shmuel var en satt och skäggprydd man i tjugofemårsåldern, en blyg och känslig socialist, plågad av astma och benägen att pendla mellan entusiasm och besvikelse. Han hade breda axlar, halsen var kort och tjock och också fingrarna var korta och tjocka, som om de alla saknade en led. Ur varje por i Shmuels ansikte och hals krusade sig sträva hårstrån som påminde om stålull. Skägget fortsatte uppåt tills det smälte samman med det rufsiga håret och nedåt mot det lockiga buskaget på bröstet. Sommar som vinter verkade han på avstånd alltid exalterad och genomblöt av svett Men på nära håll upptäckte man att det istället för en sur svettlukt stod en fin doft av talkpuder omkring honom, och det var en behaglig överraskning."
Från sidan 10 i Judas av Amos Oz