Aruitemo, aruitemo = 歩いても 歩いても

Still walking är en underbar japansk film från 2009 av Hirokazu Kore - eda.  Vi möter en familj bestående av far, pensionerad läkare, mor, dotter med husvagnsförsäljande man, son, som är en besvikelse för sin far eftersom han blivit konservator i stället för läkare. Dessutom har han gift sig med en änka som har ett barn. Vad fadern inte vet är att sonen dessutom är arbetslös. Mor och far bor i Yokohama och nu har alla kommit dit för att högtidlighålla minnet av den äldste sonen som drunknat när han räddade en själmordskandidat till livet. Föräldrarna är så upptagna av sin äldste son att de glömmer den son de fortfarande har i livet. Fadern är en inbunden tvär man medan modern är mera utåtriktad och gladlynt. Jag tycker mig ha mött dem tidigare i olika japanska romaner. Inte helt oväntat är modern kittet i familjen. Barnen har synpunkter på sina föräldrar och vice versa. Filmen är stillsam, vacker och mycket vemodig. En lider med sonen, hejar på modern, fnissar med dottern, sympatiserar med svärdottern och kan inte låta bli att tycka om tvärviggen till far som dessutom är en riktig manschauvinist. Men han kan ju inte bättre, stackarn! Troligen har han varit en fantastisk läkare, en mindre fantastisk make och en kass far.Den här familjen träffas utan att mötas. Och snart är det för sent.

Det andra Heimat

Heimat. Eine deutsche Chronik handlar om den lilla fiktiva byn Schabbach  under hela 1900 - talet, berättad genom lika människors levnadsöden. Den visades i svensk television 2005.  Nu hittade jag Die andere Heimat. Chronik einer Sehnsucht; gjord 2013 av samme Edgar Reitz som gjorde Heimat. Den är ingen direkt fortsättning på Heimat, men en känner igen ett och annat till exempel Schabach. Tidsmässigt tilldrar den sig tidigare än Heimat. Den tar avstamp 1842. Huvudperson är den unge Jakob, son till en smed, som har föga förståelse för sonens läslust. Långsamt, svartvitt, underbart.

When the last Sword is drawn

Kanichiro Yoshimura är en mycket speciell samuraj. Nanbu - samurajen Kanichiro har en hustru som han älskar och två barn som är hans allt. När han inte kan försörja sig och familjen på den lilla lön han får från sin egen klan tar han tjänst hos en mäktigare, nämligen Shinsengumi. Därmed blir han en förrädare. Tokugawashogunatet lider mot sitt slut. Striderna mellan dem som vill tjäna kejsaren och dem som fortfarande håller på shogunen är blodiga.  Allt  Nanbu - smaurajen Kanichiro Yoshimura kan är att göra sin plikt och slåss till sista blodsdroppen. Men han dödar för att själv få leva. Saito är en helt annat slags samuraj. Han lever bara för att ingen dödat honom ännu och han dödar gärna för sitt nöjes skull. Dessa båda samurajer är varandras raka motsatser, men de blir ändå vänner. Kanichiro Yoshimura förändrar alla som möter honom och förr eller senare vinner han deras respekt. Filmen When the last sword is drawn är blodig och grym i många scener men mera vackert filmad och poetisk. Den tilldrar sig till stora delar i Kyoto och bygger till vissa delar på verkliga händelser. Yoyiro Takata heter regissören till filmen som fått många utmärkelser.

Tokugawas emblem

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!

Turinhästen

Den ungerska filmen Turinhästen (regissör: Béla Tarr) inleds av Nietzsches berättelse om kusken som piskade sin utmattade häst. Nietzsche faller gråtande hästen om halsen, går hem och talar inte mer på 10 år.
Sedan vidtar den svartvita filmen där det stormar oavbrutet under sex dagar. Det yttras inte många ord under de två timmar och tjugosex minuter som filmen varar. Det handlar om en äldre man och hans dotter som bor i en enkel stuga på landsbygden. De äter var sin kokt potatis till frukost vid bordet som är gjort av grova plankor. En burdus granne kommer in för att låna en flaska brännvin. Han slår sig ner vid bordet och levererar en ödesmättad profetia rörande framtiden. Allt är förlorat för evigt. Så tvärvägrar den magra hästen att tjänstgöra, trämaskarna tystnar, brunnen sinar, elden försvinner och potatisen får ätas rå. 
Filmen är långsam och ledmotivet lätt hypnotiskt. Jag tycker att det känns som skapelseberättelsen fastän tvärtom. En avveckling. Det är en storslaget enkel dystopi och författaren Lázló Krasznahorkai, som skrivit manus är känd för ha en dyster syn på världen. Hans roman Motståndets melankoli kom på svenska 2014 på Norstedts förlag. Den kom på originalspråket 1989.

Moaning Myrtle, boggartar och hippogriffer

Harry Potter and the Chamber of Secrets. Rekommenderad ålder: 11 år. Ganska otäck på sina ställen. Men vilket stjärnuppbåd! Alan Rickman som professor Severus Snape lärare i trolldryckskonst, Kenneth Branagh och allas vår Maggie Smith som professor Minerva McGonagall, lärare i förvandlingskonst på Hogwarts skola för trollerikonst och elevhemsföreståndare för Gryffindor. Michael Gambon är lysande som professor Albus Dumbledore
Director: Chris Columbus
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Rekommenderad ålder: 7 år. Något mindre otäck och ett lugnare tempo. Vissa scener var riktigt poetiska. Underbart spel av Emma Thompson som professor Sybil Patricia Trelawny som lär ut tasseomanti; Dawn French som The Fat Lady in the Picture och Julie Christie som Madame Pumerto. Vi möter dementorer, boggortar, hippogriffer occh tidsvändare.
Director:Alfonso Cuarón. Men - man missar mycket i filmerna som finns i böckerna. Och Stephen Fry läser suveränt! Del fyra Harry Potter and the Goblet of Fire är en tjock bok som omfattar 636 sidor. CD - boken består av 17 CD. Harry Potter and the Philosopher´s Stone ingick i sommarläsningen och Klassikerutmaningen, men jag hade ju inte tänkt mig att det skulle bli sådana följdverkningar precis! Nu får jag stå mitt kast!

Struensee och kärleken

”Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare.”  Så inleds Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Den belönades med Augustpriset 1999. Struensee vinner först kungens förtroende som hans livmedicus och sedan drottningens kärlek. Drottningen, Caroline Mathilde av Storbritannien, förmäldes som 15 - åring med sin kusin, Kristian VII av Danmark. Ganska snart börjar emellertid Struensee försiktigt sprida de upplysningsidéer han själv gripits av.

I filmen A Royal Affair spelas rollen som den schizofrene    Christian VII helt lysande av Mikkel Boe Følsgaard. AliciaVikander är en absolut strålande Caroline Mathilde. Och MadsMikkelsen som Struensee är ju alltid - just Mads Mikkelsen. Änkedrottningen Juliane Maria (Trine Dyrholm) var styvmor till Kristian VII och arbetade i det fördolda på att få sin egen son Fredrik på tronen. Hon var knappast någon vän till den stackars Caroline Mathilde och hennes barn, Fredrik   och Louise Augusta. 1772 blev Caroline Mathilde förvisad ur landet till Celle i Tyskland. Hon fick aldrig mer återse sina barn. 23 år gammal avled hon evt. av scharlakansfeber.                     

     

Hannah Arendt

Margaretha von Trottas film Hannah Arendt (2012) lovar mer än den håller, tycker jag. Den behandlar egentligen Hanna Arendt, rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och hennes bok Den banala ondskan och stormen omkring den. Vi får veta mycket litet om Hanna Arendts liv före och efter. Intressant i sammanhanget är att hon var filosofen Martin Heideggers favoritlärjunge och älskarinna och att hon efter landsflykten till USA var nära väninna till författaren Mary McCarthy, hon som skrev romanen Gruppen. Heidegger anslöt sig sig till NSDAP strax efter det att Hitler blivit dess ledare. Detta kom naturligtvis också att ligga Hannah Arendt i fatet när hon försökte förklara att Eichmann ingenting annat var än en byråkrat som var oförmögen till eget tänkande. Han gjorde de uppgifter som ålagts honom utan att tänka på konsekvenserna. Eichmann var en nobody som uttryckte sig med kanslispråk, tyckte Hanna Arendt. Många av hennes judiska vänner tog avstånd ifrån henne efter boken. De ansåg att hon försvarade nazismen. En som förstod vad hon menade var däremot hennes andre man, den marxistiske filosofen och poeten Heinrich Blücher, som var Hanna Arendts stora kärlek enligt henne själv i filmen. Hannah Arendt spelas av Barbara Sukowa som jag minns väldigt väl från Berlin Alexanderplatz där hon spelade Mieze. Mary McCarthy spelas av den tjusiga Janet McTeer som också spelar med i filmatiseringen av The Woman in black av Susan Hill.

Next stop: San Francisco

San Francisco. Travel Guide DVD.

Den här DVD:n var riktigt instruktiv och mycket elementär och jordnära för den som besöker San Francisco för första gången.

En ung kvinna, Justine Shapiro, med rejäla skodon och ryggsäck, besöker olika områden i staden under åtta dagar.

Hon tar oss till Golden Gate Park, Haight Ashbury, Mission District, North Beach, Muir Woods, The Castro, Chinatown och Alcatraz. 

Man skulle kunna använda hennes resrutt i stort sett.

Vi har just åtta dagar på oss.

Kanske kommer denna blogg  något i skymundan under ca två veckor. Kanske inte. Det beror lite på uppkoppling och tid. Och orken...

Men - så kul ska det bli!

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

Kompromisslös samuraj

Hur kan man skriva en hel understreckare om Akira Kurosawa på hans 100-årsdag utan att med ett ord omnämna hans absolut bästa film, Vägvisaren???

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/japansk-films-kompromisslosa-samuraj_4463201.svd

Smakprov:

The Laguna revisited

1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.
Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.