Min syster skriver inte dikter
och kommer väl aldrig att börja skriva dikter.
Det har hon efter mamma som inte skrev dikter
och efter pappa som inte heller skrev dikter.
Under min systers tak känner jag mig trygg:
min systers man skulle aldrig i livet skriva dikter.
Och även om det låter maniskt och tjatigt
sysslar ingen i släkten med att skriva dikter.
I min systers lådor fanns inga gamla dikter,
i handväskan inga nyskrivna alster.
Och när min syster bjuder på middag, då vet jag
att det inte är i avsikt att deklamera för mig.
Hennes soppor är superba utan någon baktanke,
och kaffet spills inte ut över någons manus.
I många familjer skriver ingen dikter,
men gör de det är det sällan bara en som gör det.
Stundom forsar poesin genom släktledskaskader,
och det bildar virvlar som hotar sammanhållningen.
Min syster ägnar sig åt hyggligt talad prosa.
Hennes hela författarskap är semestervykorten
med texter som lovar samma sak varje år:
att när hon kommer hem
ska hon berätta
allting,
alltsammans
Ur Dikter 1945 - 2002 av Wislawa Szymborska
Inlägg
