Den som ser

Plötsligt kommer där en del fyra till Herbjørg Wassmos  trilogi om den myndiga Dina Grønelv och hennes familj ifrån Nordland i Norge. Visserligen kallas den en fristående fortsättning, men jag tycker nog att en ska unna sig att läsa de första tre också; Dinas bok, Lyckans son och Karnas arv. I samband med publiceringen av del fyra, Den som ser, passade förlaget Historiska Media på att ge ut de tre första delarna på nytt. Visst går det att ta sig igenom Den som ser utan att ha de tre andra delarna i färskt minne. Herbjørg Wassmo är dessutom generös mot eventuellt nytillkomna läsare. Den som ser är en riktig bladvändare även om en får försöka hänga med vad det gäller alla namn och var de olika karaktärerna befinner sig för tillfället. Scenen växlar mellan Nordland och Köpenhamn. Tidsmässigt befinner vi oss på 1890 - talet. Karnas bok kom ut för tjugo är sedan och efter det gjorde sig de övriga personerna påminta då och då. Herbjørg Wassmo undrade själv hur det gick för dem. I centrum befinner sig Dinas barnbarn, Karna, hennes far Benjamin, hans hustru, Anna, (som inte är Karnas mor) och psykiatrikern Joakim; en ung djärv man med moderna idéer. Karna befinner sig på sinnessjukhus efter att bokstavligen ha varit Dinas språkrör på dennas begravning. Efter den ansträngningen blir hon stum och sedan tillstötte ytterligare komplikationer. De fyra vuxna personerna samlas omkring Karna. Deras inbördes förhållanden är inte av det enkla slaget. Herbjørg Wassmo har en fin psykologisk blick och hon förenklar ingenting. Hon håller ihop berättelsen på ett skickligt sätt. Tidsmarkörerna är många; klasskillnaderna påtagliga liksom bristen på jämlikhet könen emellan. Intrigen är spännande och en lär känna de olika personerna ganska väl. Anna, som fötts med en silversked i munnen, är nog den mest komplicerade av dem. Hon är inte nöjd med att gifta sig och få barn. Hon vill också arbeta även om hennes mor stretar emot. Fadern är däremot behjälplig. Rösträttskvinnorna mullrar i bakgrunden och det är alldeles tydligt att det är saker i görningen. Kvinnorna står i centrum i Wassmos intressanta romanserie. Jag sträckläste denna välskrivna engagerande roman och tänkte dystert på Bibelns ord om fädernas missgärningar som hemsöker nya generationer intill tredje och fjärde led. Dina var visserligen död och begravd. Men hennes liv och gärning hade återverkningar på hennes barn och barnbarn. 

Titel: Den som ser

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2021

Antal sidor: 444

Przewalskis häst

Maja Lundes tredje climate fiction i klimatkvartetten har titeln Przewalkis häst. Den är upplagd i tre delar i olika tidsplan liksom Bina historia. I slutet av 1800 -talet kom överste Przewalski från Mongoliet med kraniet av  vad han trodde var den mongoliska urhästen, taki, som antogs vara utrotad, men som kunde ses på grottmålningar i Frankrike. En rysk zoolog blev eld och lågor och ville hämta hem två takier till St Petersburg. På 1990 - talet planerar en dedicerad veterinär, Karin, att åka till Mongoliet och återinföra urhästen som hon avlat fram på hemmaplan. Karin är en naturkraft som går in för sitt arbete med hull och hår. Hennes tid räcker inte till för Mathias , den son som behöver henne så väl. I tredje delen möter vi Eva och hennes dotter Isa. Tiden är 2064 och platsen är Heiane i Norge. De lever i en våt och grå verklighet; det regnar mer eller mindre hela tiden. Folk har givit sig på vandring på jakt efter mat. Men Eva och Isa lever kvar i ruinerna efter familjens zoologiska trädgård. Där finns inte många djur kvar förutom ett par urhästar. Eva låter hästarna få foder som egentligen var avsett för husdjuren, som människorna är så beroende av. Höet är fuktigt och på gränsen till möglat. Alla insekter som kunde pollinerat växter är borta liksom många andra djurarter. Redan i Binas historia träffade vi ju på fruktträd som pollinerades för hand. Eva arbetar hårt och dottern får stå tillbaka för moderns besatthet. Ensamma mödrar och barn som far illa eller rent av försvinner  är också något som känns igen från Lundes tidigare romaner, Binas historia och Blå. Utrotning av arter - även människan? - är ett viktigt tema i Przewalskis häst, som griper tag i en från första sidan. En försvinner in i boken och läser den som en läser en kuslig äventyrshistoria och en inser snabbt att detta är en dystopi. De haltande relationerna mellan män och kvinnor är också något att fundera över. Jag tyckte mycket om Przewalskis häst, översatt av Lotta Eklund, som även översatt de två tidigare romanerna. Inspirationskällor anges noggrant i slutet av romanen. Nu väntar jag med spänning på den avslutande delen i kvartetten.

Titel: Przewalskis häst

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 496 sidor

Binas historia

Norska Maja Lunde skriver på en klimatkvartett. Binas historia, den första delen, är indelad i tre delar som utspelar sig i var sitt århundrade. 1800 – och 1900 – talen har män som huvudpersoner. 2098 är protagonisten en kinesisk kvinna som lever i en totalitär stat som tagit hennes barn. Hon irrar omkring i ett övergivet och skräpigt Beijing. På sjukhuset finner hon stora avdelningar fulla av äldre människor i olika grader av död och förfall. Ingen ville veta av dem. De är lämnade åt sitt öde. Det finns mycket fakta i boken både om biodling och om de olika miljöerna. Århundradena varvas , men det är inte störande. Här finns många olika far/son – relationer. På 1800 – talet finns en begåvad flicka som i all stillsamhet lämnar  värdefulla bidrag till  faderns forskning utan att få någon officiell erkänsla för det.  Det här är en dystopi, men författaren fogar lite överraskande in lite hopp i slutet. Eller kanske är det min egen tolkning. Andra delen i kvartetten har just kommit ut på svenska. Den heter Blå och handlar om vatten. Översättare är Lotta Eklund. Pocketförlaget 2017.

Nej och åter nej

Wahlström &Widstrand

Jan och Ingrid ska snart fira silverbröllop. De har det bra, säger de ofta till varandra. Särskilt om de jämför med vännerna Marianne och Steinar som inte gör annat än grälar så stickor och strån ryker. Jan och Ingrid har två vuxna söner som fortfarande utnyttjar hemmets faciliteter och dricker vitt vin och äter sushi utan att betala för sig. Ingrid är lektor och Jan arbetar på ett departement. En dag bär det sig inte bättre än att Jan möter Hanne som arbetar på samma ställe som han. Hanne är snart 35. Hon är en orolig själ som ser vännerna stadga sig. Själv har hon försuttit en del chanser av ovidkommande skäl. Jan och Hanne träffas ideligen och sms:ar oavbrutet. De beslutar ofta att de inte ska ses mer, men det håller inte. Till slut måste Ingrid få veta. Jan gråter och förklarar att han inte vill skiljas från Ingrid. Tror jag det! Äta kakan och behålla den. Trygghet och spänning. Men Ingrid följer inte ritningarna. Hon reagerar oväntat. Allt detta kan kan läsas i Nej och åter nej av Nina Lykke, som är professor i genusvetenskap vid universitetet i Linköping. Vägen ligger nu öppen  för Jan och Hanne. Men Hanne saknar omöjligheten och Jan tappar glansen. Ingrid downsizar för att uttrycka det milt. Hon försöker lite halvhjärtat att intressera sig för de män som visar gör närmanden, men det vill sig inte. Människorna i den här romanen har det för bra. De har inget att kämpa för eller emot. Jan önskar sig att något ska stå på spel så att han kan få pröva sina krafter. Vi är inte skapta att hantera all den frihet vi har. Alla kan göra som de vill. Jans medelåldersotrohet är som ett stadium i hans utveckling i likhet med alla andra stadier Den traditionella familjen karikeras. Hanne får ta Sobril för att orka med de obligatoriska familjemiddagarna. Föräldrarna beskrivs som två små rosa grisar som fått en varg i boet. Nina Lykke skildrar skickligt ett överflödssamhälle där människorna varken har mål eller mening med sin färd. Ganska sorgligt, egentligen. I övrigt flyter läsningen friktionsfritt. Nej och åter nej skulle med fördel kunna diskuteras i en läsecirkel, till exempel. Översättningen är gjord av Lotta Eklund.