Snöstorm

Tomas, huvudpersonen, i Augustin Erbas roman Snöstorm, befinner sig på tågresa. Plötsligt står tåget stilla och det luttrade tågresenären vet att det här kommer att ta tid. Tomas beger sig omedelbart iväg mot restaurangvagnen. På väg dit drar någon honom i ärmen och det visar sig vara ingen mindre än hans stora kärlek från ungdomsåren, den vackra kolossalt begåvade Livli. Det är härifrån berättelsen tar sin början. Tomas växte upp i en dysfunktionell familj. Mamma är psykiskt instabil och envisas med att vilja försörja sig som healer.  Pappa vänder ryggen åt allt och alla och emigrerar till USA.  Tomas morbror David, som är mäklare, blir Tomas vårdnadshavare. Han är vänlig och snäll, men Tomas upplever honom som alltför närgången. Tomas har svårt med kroppskontakter och kan inte se folk i ögonen. Tomas älskar matematik och lägger ner hur mycken tid som helst lutad över matteböckerna. Redan som åttaåring har han lovat sig själv att inte bli kär. Det leder inte till något gott. Det har han sett med egna ögon. Han kommer in på KTH och ska läsa teknisk fysik. Det är här han träffar Livli, Joakim, Eva och alla de andra. Tomas har mycket att lära av det levnadsglada gänget. En vet att gänget kommer att splittras. Om inget annat kommer flera att hoppa av. Det blir för svårt. Augustin Erba har egna erfarenheter av studier på KTH. Livli lindar Tomas kring sitt lillfinger. Men vad får han tillbaka? Är det så viktigt, undrar jag? Kanske är det viktigare att älska än att bli älskad? Tomas är ingen företagsam man. Han föredrar att låta andra fatta besluten. Det ligger en stor frihet i att göra som en blir tillsagd, tycker han. Tomas är en duglig medelmåtta. Jag tycker att Snöstorm är välskriven och temperamentslös; alldeles i stil med protagonisten. Och när jag kom på det började jag tycka att Snöstorm inte var så tokig i alla fall även om hans tidigare roman Blodsbunden är mycket bättre.

Julkalenderbloggstafett

Dan före dan. Klockan har slagit 17 och det är min tur att lämna ett bidrag till Julkalenderbloggstafetten 2015 som anordnas av Sofies bokblogg. Och jag begagnar mig av tillfället till att slå ett slag för en riktigt bra bok jag läst 2015 och som jag tycker blivit förbisedd. Blodsbunden av Augustin Erba är en roman på självbiografisk grund. Det är en rörande skildring av en uppväxt i Fisksätra i en lika ovanlig som dysfunktionell familj. Modern är ättling i rakt nedstigande led till kejsaren Frans Josef av Österrike. Fadern är biokemist ifrån Egypten. Modern är katolik och fadern kopt. Ingen känner familjen eller vet något om deras bakgrund. Amadeus, äldste sonen, berättar. Han tvingas tidigt ta ett stort ansvar för två yngre syskon. Och när fadern dör är det han som sköter begravning och bouppteckning. Fadern hade ett våldsamt temperament. Den enda gången han ägnade sonen någon uppmärksamhet var när han gav honom matematiska problem att lösa och örfilade upp honom ordentligt när han miss-

lyckades. Modern led ständigt av migrän och stängde in sig på sitt rum med kalla, våta handdukar på pannan. Den enda som lyser upp av att se Amadeus är hans älskade mormor. Schäfern Felix betyder mycket för barnen som aldrig får några kramar eller andra ömhetsbetygelser av sina föräldrar. Amadeus placeras i Franska skolan och blir snart slagpåse åt alla. Han har lärt sig tidigt att det finns hjälp av olika slag att hämta i böcker. Nu läser han på i Sunzi, Om krigskonsten och inväntar lämpligt tillfälle att oskadliggöra sin värsta plågoande. Blodsbunden berättas på två tidsplan; ett under uppväxten och ett där Amadeus som vuxen brottas med sin egen rädsla för att bilda familj och bli pappa. Tänk, om han blir våldsam som fadern? Det hela berättas stillsamt och med svart humor. Och då och då blir en överrumplad av en mening som bränner som eld och får ögonen att tåras. Amadeus försjunker aldrig i någon självömkan hur eländiga omständigheterna än är. Samhällskritiken ingår organiskt i själva berättelsen. Barnens utsatthet är lika upprörande som deras lojalitet med föräldrarna är häpnadsväckande. Obegripligt att Blodbunden inte ens blev nominerad till Augustpriset! Albert Bonniers förlag.

Tidigare idag kunde en läsa ett inlägg hos Hannah, Draw, read and take photo
Imorgon återkommer Sofies bokblogg och knyter ihop säcken!

Mera Augustin Erba

 
2002 kom boken Uppdrag: pappa där ett antal pappor berättar om sina erfarenheter av att ha barn. En pappa som går in för sitt faderskap på ett speciellt sätt är Augustin Erba. Han slåss för sin rätt att vara pappa: Kampen för lika villkor, Kampen mot kvinnorna, Kampen mot männen, Kampen mot systemet, Kampen mot mig själv och Kampen för livet. Augustin Erbas speciella uppväxt, förhållandet till den av migrän plågade modern och den våldsamme fadern som dden skildras i Blodsbunden, gör sig påmind hela tiden. 
I Uppdrag: familj heter, som kom ut 2004, har Augustin Erbas inlägg Att leka med små barn. Far och son upptäcker varandra. Augustin Erba är helt överväldigad av kärleken till barnet. Han minns sin egen barndom och är rädd att han ska tappa tålamodet med den lille Erik. Han är rädd att få hjärtinfarkt och lämna sonen faderlös. 

Kära mamma heter Augustin Erbas bidrag i boken Mor, mamma, morsan, 2012. Det är ett oändligt sorgset brev ställt till den mamma han inte kan låta bli att älska. Han uttrycker sin stora sorg över att hans barn inte träffat sin farmor mer än tre gånger i korta stunder trots att de bor nära varandra.

En bok att tycka mycket om

Det blev som jag trodde. Jag tyckte mycket om Blodsbunden av Augustin Erba; en roman på självbiografisk grund. Det är en rörande skildring av en uppväxt i Fisksätra i en lika ovanlig som dysfunktionell familj. Modern är ättling i rakt nedstigande led till kejsaren Frans Josef av Österrike. Fadern är biokemist ifrån Egypten. Modern är katolik och fadern kopt. Ingen känner familjen eller vet något om deras bakgrund. Amadeus, äldste sonen, berättar. Han tvingas tidigt ta ett stort ansvar för två yngre syskon. Och när fadern dör är det han som sköter begravning och bouppteckning. Fadern hade ett våldsamt temperament. Den enda gången han ägnade sonen någon uppmärksamhet var när han gav honom matematiska problem att lösa och örfilade upp honom ordentligt när han misslyckades. Modern led ständigt av migrän och stängde in sig på sitt rum med kalla, våta handdukar på pannan. Den enda som lyser upp av att se Amadeus är hans älskade mormor. Schäfern Felix betyder också mycket för barnen som aldrig får några kramar eller andra ömhetsbetygelser av sina föräldrar. Amadeus placeras i Franska skolan och blir snart slagpåse åt alla. Amadeus ger inte igen. Och lärarna ser åt ett annat håll. Men Amadeus har lärt sig tidigt att det finns hjälp av olika slag att hämta i böcker. Nu läser han på i Sunzi, Om krigskonsten och inväntar lämpligt tillfälle att oskadliggöra sin värsta plågoande. (En njuter när han lyckas.) Blodsbunden berättas på två tidsplan; ett under uppväxten och ett där Amadeus som vuxen brottas med sin egen rädsla att bli pappa. Tänk, om han blir våldsam som fadern? Det hela berättas stillsamt och med svart humor. Och då och då blir en överrumplad av en mening som bränner som eld och får ögonen att tåras. Amadeus försjunker aldrig i någon självömkan hur eländiga omständigheterna än är. Samhällskritiken ingår organiskt i själva berättelsen. Barnens utsatthet är lika upprörande som deras lojalitet med föräldrarna är häpnadsväckande. Blodsbunden borde ha nominerats till Augustpriset! Läs den!
Albert Bonniers förlag.

Kaosutmaning 2015

Äktenskapsfrågan

Söndag igen och dags för den norska läsutmaningen på bokbloggen En smakebit på söndag. Dela med dig av det du läser just nu. En enda regel finns: No spoilers! Fler smakebitar HÄR

"Jag har flyttat ihop med Petra". säger jag. "Vad roligt." säger mamma. "Det känns bra," säger jag. "Petra och jag - det kommer att fungera". "Vad har hon för bakgrund?" säger min mamma. "Hur menar du då?" säger jag. "Vad gör hennes föräldrar?" "Hennes mamma jobbar med något socialt och hennes pappa är tidningsbud, han målar på fritiden". "Är de svenskar?" "Varför frågar du det?" "Jag är bara nyfiken", säger min mamma och jag tror henne inte. "Undrar du om de är adliga?" "Du måste komma ihåg att vi är speciella", säger min mamma. "Folk som inte är vana vid sånt här kan ha lite svårt att förstå oss."

"Jag tror nog att Petra förstår mig, även om hennes släkt inte finns på tvåmetersmålningar i olja." "Om du till exempel valde att gifta dig med Josefa så skulle ni ha en gemensam grund att stå på. Hon skulle veta vad du pratade om." Det är första gången mamma nämner en Josefa. Min mamma nämnde aldrig något utan anledning. "Josefa?" "Josefa von Habsburg", säger mamma. "Hon är väldigt trevlig. Hon skelar lite, men annars är det inget fel på henne." ---
"Hon skulle säkert tycka att du är väldigt stilig", säger min mamma och den oklara inriktning samtalet haft hittills får en stadig kurs. "Jag har precis berättat att jag har flyttat ihop med Petra." "Vad roligt", säger min mamma. "Ja, det tycker jag också", säger jag. "Men det kan inte skada att träffa Josefa", säger min mamma. "Jag kan be Leopold ringa henne, så kan hon komma hit." "Men jag är kär i Petra", säger jag. "Det är klart att du är", säger min mamma. "Och det är väl roligt. Men det kan vara bra att se sig omkring. Jag menar, du är frisk och stark och du behöver inte nöja dig med första bästa."

från sidorna 154 och 155 i Blodsband av Augustin Erba