En smakebit på søndag

"När jag var liten var juli min älsklingsmånad. Det var inte så konstigt, det är ju den barnsligaste och enklaste månaden, med sina långa dagar fulla av ljus och värme. När jag blev tonåring var det hösten jag tyckte om, mörkret och regnet, kanske för att det tillförde livet ett allvar som jag fann romantiskt och kunde hävda mig emot. Barndomen var tiden att springa omkring och bara finnas, ungdomen var upptäckten av dödens underliga sötma. Nu var det augusti jag tyckte bäst om. Det var väl heller inte så konstigt; jag befann mig mitt i livet, på den plats i tiden där mycket fullbordas, i det sakta växande överflödets stagnation, ögonblicket innan det börjar tömmas och klinga ut i ett lika långsamt förfall. Åh, augusti med ditt mörker och din värme, dina söta plommon och ditt gulbrända gräs! Åh, augusti med dina dödsmärkta fjärilar och sockergalna getingar!" Från sidan 14 i Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"När en Forsyte förlovade sig, gifte sig eller föddes - var alltid de andra Forsytarna närvarande. När en Forsyte dog  - men ingen Forsyte hade ännu dött, de dog över huvud taget inte. Döden var något, som alldeles stred mot deras grundsatser, de vidtog försiktighetsmått mot den, instinktiva försiktighetsmått, naturliga för personer med högt uppdriven livskänsla,  som inte kunde finna sig i att man gjorde intrång på deras äganderätt. De Forsytar som denna dag blandade sig i skaran av övriga gäster hade en mer än vanligt välvårdat, en spörjande vaken säkerhet, en magnifik värdighet, som om de hade rustat .sig för att motstå ett anfall. Det var som om Soames Forsytes sedvanliga rynkning på näsan hade spritt sig till de övriga. De tycktes vara på sin vakt. Denna undermedvetna en-gard-stämning gjorde gamle Jolyons mottagning till det psykologiska ögonblicket i familjens historia och gjorde den till förspelet i  dess drama."

Från sidan 16 i Förmöget folk av Nobelpristagaren 1932 författaren John Galsworthy. Serien kallas Forsytesagan

Läsutmaningen på søndagar går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås! Denna veckan är det Mari på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR                                                                                                                       

En smakebit på søndag

"Jag var fortfarande mycket ung, endast av en majsplantas ålder, ändå hade jag redan upplevt modern undervisning och vetenskap. De hade skänkt mig en välsignelse vars skönhet var bortom all beskrivning. Rektorn på min skola sa en gång till min klass: "Era lärare har givit er en mycket bred allmänbildning, mycket bredare än den som erhålls av studenter på samma nivå i många europeiska länder." Naturligtvis fick det mitt bröst att svälla. Jag hade aldrig varit i Europa, så jag visste inte om det som rektorn berättade var sant eller inte. Men eftersom det behagade mig, bestämde jag mig för att tro på honom. Och dessutom var alla mina lärare födda och utbildade i Europa. Det kändes inte rätt att misstro dem. Mina föräldrar hade överlämnat mig i deras vård. Bland de bildade folkgrupperna, européer och indos, ansågs de vara de bästa lärarna i hela Nederländska Ostindien. Så jag var tvungen att lita på dem. "

Från sidan 10 i Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer.

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"När jag steg i kammaren för första gången sedan ungdomen, ryckte jag till inför åsynen. Inramade bilder av mig fanns  såväl på bordet som på byrån och väggarna. Till största delen var det gulnade, urklippta tidningsannonser för allt som kunder erbjudas med hjälp av kvinnliga kurvor, från fläckmottagningsmedel till reservdelarbilar för. Jag hade själv sänt bilderna till mamma som bevis på att jag jobbade som modell, och inbillat mig mig att de hamnat i hennes klippbok, men hon hade byggt upp ett altare av dem som ett som sträckte sig genom hela rummet, ett altare där signalfärger och nedsatta priser konkurrerade sins -  emellan. Bilsrna innehöll varken något att fira eller minnas med stolthet. De fick mig att må illa."

Från sidan 8 i Hundparken av Sofi Oksanen

Idag är det astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådanrna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Plötsligt överröstades ljudet av forsande vatten genom sprickor i berget av ett avlägset, högljutt mullrande, och alla tystnade med ens. Li Jung - Hsiang ropade ut några order. Det var inte ljudet av forsande vatten, och det var absolut inte ljudet av en rullande sten, sprickande berg eller något sådant... Naturligtvis var det inte heller ljudet av en person som talade. Det liknade snarare det ljud som uppstår då en intakt glasbehållare träffas av ett föremål. Till att börja med ser behållaren oskadd ut, men så, från någon punkt, börjar det klirrande ljudet av små sprickor som sprider sig att höras. Men ljudet försvann lika fort som det hade uppstått, så att såväl personerna i borrhålet som de i kontrollrummet bara kunde höra varandras andning och kommunikationsradions monotona surrande. Klaus Boldt suckade djupt av lättnad och frågade på bruten engelska: " Precis nu... Hörde ni också det där ljudet?" Ingen svarade. Alla hade hört ljudet, men de visste inte vad de skulle säga om det. Precis då havererade elsystemet så att det blev kolsvart djupt inne i borrhålet. Alla stirrade in i det djupa mörkret framför sig utan att se någonting. "

Från sidan 9 i Fasetter av liv av Wu Ming - Yi

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

En smakebit på søndag

"Nora satt bredvid Buule och Hafsa runt den röda mattan i vardagsrummet. Sagal fingrade länge på Hafsas halsband och när hon till slut försökte stoppa pärlorna i munnen hejdade Hafsa henne. Buule försökte fixera radioantennen för att ställa in radio Mogadishu och när det inte gick haglade svordomarna ur honom. - Sätt dig ner i fåtöljen och lugna ner dig. De säger väl inget nytt ändå, sa Hafsa.  - Nä, det är samma gamla vanliga, fortsatte Buule. Regeringen fängslar motståndarna. Ingen vet vad som händer med dem och banditerna fortsätter att föröka sig på gatorna. Och här sitter vi, mittemellan.  Regeringen uppmanar oss i alla fall att hålla oss inomhus tills de får kontroll över situationen. Buule  sträckte sig efter  skålen med socker och hällde en tesked i sitt te. - Doktorn har sagt att du ska ta det lugnt med sötsakerna. När ska du acceptera att du har diabetes?, sa Hafsa och la ner Sagal på golvet."

Från sidan 93 i Dina händer är fulla av liv av Suad Ali. Norstedts

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

" När jordnötsexperten Alexandr Stjukin i januari 1942 somnade in vid sitt skrivbord blev han den förste att dö av de vetenskapsmän som svalt ihjäl på institutet för växtförädling vid Isakstorget i Leningrad. Under den tre år långa tyska belägringen skulle fler följa. I en stad plågad av svält, sjukdomar, artillerield och råttor galna av hunger var Alexandr Stjukins död knappt något att ens höja på ögonbrynen åt. Han var bara ytterligare en kropp i den ändlösa hanteringen av de döda. Men för hans kollegor blev han det första offret i deras gemensamma kamp. Alexandr Stjutkin dog omgiven av prydligt katalogiserade lådor med fullt ätbara fröer av vete, korn och havre. Fler än 200 000 fröprover till en vikt av flera ton fanns inom räckhåll. I den palatsliknande byggnaden fanns även potatis, majs och proteinrika baljväxter. Men den enorma samlingen av fröer från fem kontinenter var det ingen som rörde."

Från sidan 13 i Den stora fröstölden av Jens Nordqvist. Historiska media. 2020

Läsutmaningen En smakebit på søndag innebär att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser; utan spoilers, förstås. Den här veckan är det astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste in mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar. Kyai Jahros damm låg i en vanskött kakaoplantage där frukterna var så smala och torra att de mer påminde om chilipeppar än kakao. Plantagen var bara till nytta för fabriken som kom och lade beslag på bladen varje eftermiddag. En å som vimlade av ormhuvudfisk och ål rann genom plantagen, och ån omgavs av ett träsk som tog upp överflödet av vatten när den svämmade över. En kort tid efter att plantagen hade gått i konkurs hade det börjat komma folk som markerade ut odlingsmark i träsket. De rensade bort vattenhyacinterna och de täta snåren av vattenspenat, och planterade ris. En av dem var Kyai Jahro."

Från sidan 7 i Tigermannen av Eka Kurniawan

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheteen som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

En smakebit på søndag

 "Idag har min före detta pojkvän meddelat mig att han ska flytta under sommaren. Han behöver sina kartonger, utifall att jag fortfarande har dem kvar. Kommunikationen mellan honom är trist och saklig. Som genom en gemensam överenskommelse använder vi inte längre emojisar. Jag kunde lika gärna chatta med Skatteverkets kundtjänst. Jag frågar inte hur min före detta pojkvän har det , och han frågar inte hur jag har det. Jag vill inte veta vart han ska flytta, och jag vill framför allt inte veta vem han ska flytta med eller om han nu ska flytta med någon. Jag vill bara få ut hans kartonger ur min lägenhet, glömma allt och gå vidare med mitt liv. Innan dess måste vi komma överens om en tid och en plats. Vuxna människors angelägenheter, säger jag till mig själv, förflyttande av föremål från en plats till en annan, inget märkvärdigare än så. Ren logistik. Min före detta pojkvän hatr bytt ut sin profilbild på WhatsApp. Jag funderar över vem som har tagit bilden och vem han försöker imponera på med den."

Från si. 12 - 13 i I sommar blir det nog bättre av Sisko Savonlahti

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi bjuder på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det AstridTerese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. 

Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Mycket snart - detta är inget stort hus - man hör allt - hör han (Cromwell) en dörr därnere, och kungens (Henrik VIII:s) röst, och ett mjukt beställsamt mummel kring honom ... våt om fötterna, Ers Majestät?  Han hör Henriks tunga steg närma sig, men det tycks som om Jane (Seymour) har försvunnit utan ett ljud. Utan tvivel har hennes mor och hennes systrar dragit iväg med henne för att få höra allt kungen sagt. När Henrik stiger in bakom honom skjuter han stolen bakåt och reser sig. Henrik viftar med handen: fortsätt. "Ers Majestät, moskoviterna har tagit trehundra mil polskt land. Det sägs att femtiotusen män dräpts." - "Oj," säger Henrik. "Jag hoppas att de skonar biblioteken. De lärde. Det finns många duktiga lärda i Polen." - "Mm? Det hoppas jag också." Han återvänder till sina depescher. Pest i städerna ... kungen alltid livrädd för smitta ... Brev från främmande monarker, som vill veta om det är sanning att Henrik tänker ta huvudet av alla sina biskopar." 

Från sidan 40 i För in de döda av Hilary Mantel.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"I köket finns sällan annat än kött på burk eller Glenrycks inlagda fisk, gammalt bröd, makaroner, sardiner. Hon lagar inte mat åt familjen. Alla gör som de vill.  Själv äter jag knappt. Jag tar en bit bröd, grillar det direkt på spislågan tills det svartnar och doppar i te. Eller så tar jag Mariekexen med sin fadda smak och brer på smör. Jag bryr mig inte så mycket. Hon går ständigt runt i kläder med fula tryck. Hon glömmer att vara kvinna. Någonting är hon, vad vet jag inte. Jag vill inte veta av hennes fuskkläder, hennes brasilianska tv - serier, hennes fadda drömmar. Jag har alltid sagt nej till mina föräldrar. Det var rentav det första jag sade. Kan du aldrig säga ja? frågade min far när jag blivit tillräckligt gammal för att förstå. Nej, sade jag. Örfilen kom som från ingenstans. Det var den första. Jag var kanske fyra år gammal. Sedan har örfilarna liksom blindfönstren och fotona på väggen velat bli till en vana." 

Från sidan 44 i Eva ur spillrorna av Ananda Devi. Tranan förlag. 2020

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser; utan spoilers. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

En smakebit på søndag

 "Hysterisk eller inte? Det fick Nathan aldrig veta. Efteråt hade hon tänkt att det egentligen vaar synd att han aldrig fick se hennes beslutsamhet, Att den var så långt ifrån hysteri man kunde komma. Senare den dagen, när han och Martina återvänt, gick han bort mot vattenfallen för att vara ensam en stund. Han märkte inte kvinnan som han sagt sig älska. Hur hon  smög åt sig ett av blåsrören och följde honom, osynlig som en skugga. Han stod vänd ifrån henne, stod och tittade på skummet och de vilda strömmarna. Stod i bruset och dånet, en brunbränd, muskulös gestalt. Han märkte inte hur hon höjde blåsrret, hur hon satte det mot läpparna och drog in luft. När pile träffade honom hann han aldrig vända sig om. Överraskad klev han rakt ut i luften, och kanske skrek hannär han störtade ner i de fräsande virvlarna. Men det var det ingen som hörde."

Från sidan 63 i Fågelbarnet av Inger Frimansson, Harper Crime 2020

Läsutmaningen  En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokblogen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walzer tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Fotografier visar spåren efter honom och hans kroppsställning i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ner i en naturlig grav, i snön i Appenzell, efter nästan trettio år på mentalsjukhus i Herisau. Det är verkligen synd att vi inte kände till Walsers existens, vi skulle ha plockat en blomma till honom. Till och med Kant blev rörd, när en okänd kvinna skänker honom en ros, innan han dog. I Appenzell kan man inte låta bli att promenera."Från sidan 5 i Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Läsutmaningen En smakebit på søndag innebär att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spilers, naturligtvis. Den här veckan är det den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna.

En smakebit på søndag

"När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Vi var de minst betydande av de mindre betydande gudinnorna och våra krafter så blygsamma att vi med nöd och näppe kunde garantera vår odödlighet. Vi talade med fiskar och skötte blommor, lockade droppar ur molnen och salt ur vågorna. Det ordet, nymf,  stegade upp längden och bredden för vår framtid. På vårt språk betyder det inte bara gudinna, utan även brud. Min mor var en av dem, en najad, en beskyddare av källor och vattendrag. Hon fångade min fars intresse när han var på besök hos hennes far, Okeanos. Helios och Okeanos satt ofta vid varandras bord på den tiden. De var kusiner och jämnåriga, men såg inte ut att vara det. Min far glödde som nysmidd brons , medan Okeanos var född med rinnande ögon och ett vitt skägg som nådde honom till midjan. Men de var båda titaner och föredrog varandras sällskap framför de nya gnälliga gudarna på Olympen, som inte hade sett världens skapelse."

Från sidan 7 i Kirke av Madeline Miller

Läsutmaningen En smakebit på søndag
går ut på att vi bjuder varandra smakebiter utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller er med uppdeafet frå  Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Läser Glaskupan och kan inte tro att jag läst en tidigare. Jag tror att det är tonfallet jag upplever annorlunda varje gång. Förra gången jag läste den hade jag ingen livsvilja, jag låg i en provisorisk säng hemma hos mina föräldrar och var ungefär trettiofem. Det var mammas bok jag läste ur. Jag såg den i bokhyllan och tog ner den fast den var min mammas, som om jag skulle ha sönder den enbart genom att titta i den, hålla i den. Den tillhörde ju henne, jag hade ännu inte fått tillåtelse att röra den. Egentligen kunde jag inte läsa då, så fort jag hade läst en mening så glömde jag den och var tvungen att börja om, men Glaskupan var ett av de få undantagen. Det som definierade undantagen var att de handlade om kvinnor som inte ville leva. Jag upplevde boken som levnadsglad, sarkastisk och frisk. Den pekade finger åt allt och jag älskade den för det. När jag läser den nu upplever jag den som sorg."

Från sidan 29 i Att spegla sig i någon annans vatten av Helena Österlund

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers! Den här veckan är det Astrid Terese på bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Banvaktshustrun Tilda Värdig stod och borstade sin mans ytterrock med kaffesump. Hon hade plockat undan de två äldsta barnens bäddar och skjutit ihop utdragssoffan som annars brukade vänta på mannen när han kom hem från nattjänstgöring. Rummet var minutiöst ordentligt, var sak på sin plats, men verkade ändå rent för litet för en så storvuxen kvinna att vända sig i. När hon gifte sig med Oscar hade hon fått lämna sitt hem i Lunnagärde Södergård, där det fanns gott om utrymmen och god vurnad och hålla till godo med den här lilla ödsliga banvaktsstugan. Dessutom måste hon ta sexton timmars grindvakt och passa över trettio tåg om dagen, eftersom ingen annan än en hustru ville åta sig ett så svårt och illa lönat arbete. Men hon var så fullständigt tillfreds i sitt äktenskap med den glade, envetne och ömsinte lille karlen att hon aldrig längtade till sitt föräldrahem. Han var henne nog. Hon var stolt över hans kamp för rättvisa åt de ringa i samhället. "

från sidan 191 i Vinden vände bladen av Ein Wägner

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan skulle det vara Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Cilla går på bio med Bo. Och på skoldans med Bo. Och är ute och åker skidor med Bo. Oavsett vad mamma har för synpunkter. Bo har gult hår som han stryker upp med vaselin och glasögon med svarta bågar och första gången Cilla ser honom har han trenskotten bakfram. Det är modet i hans plugg. Man måste faktiskt göra någonting. Och alla kan inte vara swingpjattar. Quite the contrary! Om inte annat har dom slipsen fladdrande på ryggen i hans plugg. Gör den inte lika stor nytta där? Hans idol är Ludde, som egentligen heter Louis Armstrong. Bo är nog ganska djup fast han är hemskt bra på att dansa. Efter Sture Lagerwall går de hem till Bo och hör på Louis Armstrong. Det är precis som hemma hos vem som helst och de dricker te i vardagsrummet och en pappa hör på radio i hallen om vad Hitler gör och bara nickar till Cilla när hon går förbi. Skivorna lyssnar de på i Bos rum och när man verkligen lyssnar kan man inte dansa. Cilla sitter i stolen och Bo på sängen. Bo följer Cilla hem och säger att snöflingorna är precis som stjärnor i hennes hår men han kysser henne inte, kanske för att det är mitt under en lykta. Cilla säger hej redan vid torget för att mamma inte ska behöva bekymra sig, men kanske kommer det lite för plötsligt för han gör inget försök att kyssa henne då heller. Överhuvudtaget är det nog för kallt för kyssar på vintern."Från sidan 174 i Törnrosa. Feernas tid av Ingrid Sjöstrand

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den är veckan är det Astrid Terese på den orska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna.
Fler smakebitar skulle ha funnits HÄR.

En smakebit på søndag

"Yoko och Isshiki var ofta på besök tillsammans i arbetsrummet hos Yozo där han satt i sin ensamhet om kvällarna - hon vardagsklädd i en fiskfjällsmönstrad matt sidenkimono med blågrön och blåsvart tråd och till det en färggrann tvärrandad sidenjacka - han som vanligt oklanderligt klädd med håret  elegant bakåtstruket och för det mesta med Harold Lloyd - glasögonen; hustruns minnesplakett som han hela tiden hade haft stående framför sängen hade han nu ställt i altaret och hans tillfälligt försvagade hälsa hade blivit lite bättre. Hustruns plötsliga död upplevde han som om husets bärande bjälke oväntat hade brustit. Det var hon Kayoko som hade räknat med att bli ensam kvar och alltid oroat sig för hur det skulle bli när Yozo dog men Yozo var också rolig för sin hälsa och hade därför tänkt samma sak men den familj som helt oplanerat blivit till hade aldrig varit någon garanterad succé utan innebar i stort sett att två otrygga själar hade råkats och sedan hade de på något vis tagit en dag i sänder." 

Från sidan 21 i Förklädd av Shusei Tokuda

En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås! Den här veckan är det Sofie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Hon hanterar vinterkylan som om den vore en efterhängsen gatuhund. Hon tittar åt ett annat håll och fortsätter somvanligt. Allt hon har på sig är en alldeles för stor hoodtröja vars ljuva knappt täcker hennes tjocka, svarta hår och ovanpå den en kort fransjacka k skinn och mocka. Det är en sådan som indianer på film har. Den för stora tröjan hänger ner över ett par slitna jeansshorts, ur vilka det slicker ut två smala, bruna ben utan gåshud. Hon borde vara genomfrusen, men det är som om hennes sätt att ignorera årstiden har fått den att lämna henne ifred. Precis som en gatuhund när den inte får någon uppmärksamhet. December har tappat intresset för henne och gett upp. Jag låter blicken glida vidare utan att släppa mitt intresserade ansiktsuttryck, det som visar att jag lyssnar. Folkets Park är färglös som om den sjunkit in i en djup depression. Allt är grått. Allt är grått utom Clara. Vi är själva i parken hon och jag.

Från sidan 5 i Clara av Jens Lönnaeus

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas denna söndag av 
astridtherese på den norska bokbloggen betraktninger
Fler smakebitar  HÄR

En smakebit på søndag

"Hon heter Haya Tedeschi. Hon är född den 9 februari 1923 i Gorizia. I hennes dokument står det att hon den 8 april samma år 1923 blev döpt av prästen Aldo Boschin, som hon givetvis inte minns, liksom hon heller inte minns sin gudmor Margherita Collenz. Dopet leddes av don Carlo Baubela. Baubela är ett tyskt efternamn. Hon träffar Don Carlo Barbuela hösten1944, då han redan är gammal och krum och välsignar henne och välsignar henne med frusna och darrande händer som avger en lukt av timjan och tobak. Gorizia är en vackeer liten stad. I Gorizia har intressanta historier utspelat sig, små familjehistorier som hennes egen. Många av medlemmarna i familjen har hon aldrig träffat. Många har hon inte hört talas om. Hennes ors familj och hennes fars familj är stora familjer. I Gorizia finns det, fanns det, familjer med trassliga berättelser, men deras berättelser är oväsentliga berättelser trots att historien har släpat dem efter sig i flera århundraden, så som strömmar släpar med sig brutna grenar bort från stränderna, och döda kreatur med uppblåst mage, kor med utstående ögon, svanslösa råttor, ihjälhuggna lik och självmördare.  I hennes familj fanns det inga självmördare. Om det gjorde det så var det ingen som berättade dem för henne."

Från sidan 10 i Sonnenschein: Bakom alla namn döljer sig en historia. 
Författare:  Dasa Drndic´

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR