En roman med den här poetiska titeln och med Sveriges vemodiga nationalfågel på omslaget väcker naturligtvis förhoppningar. I det här fallet infrias de inte riktigt. Linda Olsson skriver gärna om udda, lite tilltufsade existenser, ensamhet, sorg och oväntad vänskap och så är det även i
I skymningen sjunger koltrasten. Otto, 72, är en pensionerad antikvarie med stort intresse för musik och litteratur. Han är änkeman och funderar mycket över sitt äktenskap med vackra Eva, som han inte verkar ha känt riktigt. Elias är en begåvad ung tecknare som varit mobbad i hela sitt liv. Han är dyslektiker. Elisabeth är i femtioårsåldern och har tappat livslusten efter ett stort svek. Hon sitter instängd i sitt rum och tänder inte ens ljuset. En oförutsedd händelse gör att hon kommer i kontakt med de båda andra hyresgästerna i samma trappuppgång i ett hus på Söder. Det börjar hända saker med dem alla tre. Otto blir navet i den lilla gruppen. I skymningen sjunger koltrasten är en feelgood-roman utan att riktigt vara det. Språket är det inget fel på, men människorna lever inte. Den som känns mest verklig är Elisabeth, som ändå är den som dragit sig undan livet på allvar.
Visar inlägg med etikett I skymningen sjunger koltrasten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett I skymningen sjunger koltrasten. Visa alla inlägg
lördag 25 oktober 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)