Omläsning: Det mest förbjudna

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall kom ut 1976 samma år som Ulf Lundells Jack, vilket är intressant i sig. Två romaner som båda är sexuellt frispråkiga och med självbiografiska inslag. Den ena skriven av en kvinna i femtioårsåldern och den andra av en ung man på 27. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå hur de togs emot. Anna i Det mest förbjudna är en kvinna som drivs av sin ångest. Hon självmedicinerar med män, hon söker hjälp av psykiatrin men inget hjälper henne egentligen. Hon saboterar sina äktenskap och hon försummar sina barn. Hennes är ständigt otrogen och ägnar sig med förkärlek åt de män som hennes mor skulle betraktat som de mest förbjudna. Modern får klä skott för mycket; mycket mer än hon förtjänat. Men visst - det finns ingen lag som säger att en måste tycka om sina föräldrar. Anna älskade fadern och tyckte att han stod för glädjen och det ljusa i hennes liv. Men han var psykiskt sjuk och ansågs vara översexualiserad. Modern fruktade arvet från fadern. Anna är sina föräldrars enda barn och hon lovar sig själv att om hon får barn ska det inte bli  endabarn. Kerstin Thorvall har en begåvning för att beskriva obekväma känslor och situationer. Hon väjer inte för något. Och det är bra. Kvinnor i och över medelåldern har alltför lätt att avfärdas som neutrum. Bra att någon vittnar om verkligheten. Men här blir det lite för mycket på en gång, tycker jag. En blir trött. Anna har ett skrik inom sig som vill ut, men hon får aldrig riktigt tillgång till det; bara nästan. Annas lidande framgår tydligt och det får en respektera. Men detta gränslösa utåtagerande utan hänsyn till alla hon sårar förutom att hon förnedrar sig själv. Jag tycker att Kerstin Thorvall var en tuff kvinna; snabb i repliken och rolig. Men den här romanen var jag inte förtjust i första gången jag läste den och det intrycket består. 
Det mest förbjudna passar in på punkt 34 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs om en bok som du läst tidigare

Allt var mammas fel

Tre författare om mammor som inte varit bra för sina döttrar. Inte för sig själva heller, förresten
Alla döttrarna har dock förmågan att se tillbaka med en viss förståelse.
Det mest förbjudna där Kerstin Thorvall berättar om sin hysteriska mamma som led av sexualskräck och vilka spår det satte i flickans liv. Fadern som var dotterns allierade och dog tidigt skildras mera empatiskt. Mycket välformulerat. Men Kerstin Thorvall var ju också journalist.
I Jag skulle så gärna vilja förföra dig -  men jag orkar inte, Margareta Strömstedts senaste bok, finns ett avsnitt där hon går tillbaka till det hon tidigare berättat om i Julstädningen och döden, nämligen moderns oförmåga att vara mamma och predikanthustru. Ansvaret kom att falla på dottern, som också - mot sin vilja - upptas i missionsförbundet, ja, eftersom pastor Jansson redan skrivit in hennes namn. Med bläck! Men lillebror vägrar. Han tar stryket! 
Här finns också berättelser om författarmöten (Sandemose, Astrid Lindgren och Tove Jansson) och om sexuella övergrepp som efter närmare femtio år väckt våldsam vrede.
Margareta Strömstedts språk är som alltid  njutbart. Men nog kunde det funnits en bättre titel.
Trädgårdshoran av Lotta C Persson, trädgårdsmästare, skildrar i en självbiografisk roman sin uppväxt i skuggan av Jehovas vittnen med en mamma som var hysteriskt religiös och fostrade sina döttrar för paradiset. Dottern Klara  beskriver sig som hjärntvättad och felprogrammerad. Hon berättar om hur hon blev hindrad att söka till textilgymnasium för att istället ta ett praktiskt arbete och arbeta hårt för församlingen. Modern vädrade sexualförbrytare överallt och anklagar dottern för att vara lösaktig.
Hon knyter döttrarna till sig med sina sjukdomar och sin hjälplöshet. Redan i åttaårsåldern får Klara besvär med sina hälar. Sedan blir det höfter och knän och när hon närmar sig tjugo drabbas hon oförklarligt av förlamning. Sedan blir det en karusell av läkarbesök, provtagningar och mediciner. Långt om länge kommer hon till en neurolog som lika gärna kunde ha varit psykiater. Han anar var felet ligger. Han har sett det förut  Svåra upplevelser i livet kan ge funktionella symptom från nervsystemet. Klara är förlamad av livssorg.
Lotta C Perssons berättelse är drabbande. Hon är mycket välformulerad och berättar självutlämnande om hela den hemska tiden bakom den stiliga fasaden. Klara har också förmågan att se modern i ett försoningens ljus. Modern "lider av gränslös inre panik" och befinner sig i ständig kamp mot hela världen. Så länge hon orkar.