En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit av det vi just läser. En enda regel finns: No spoilers! Idag väljer jag början av Steve Sem - Sandbergs kritikerrosade bok 
Stormen - en berättelse. 

"Jag borde inte ha återvänt till ön, men jag gjorde det ändå. Det är i april. Som alltid så här års när det regnat ligger stråk av dimma kvar som skymmer de båda vaktkurerna vid brofästet och det som återstår av järnsockeln vid den gamla vägbommen. Dimman påminner mig om det vita gardintyget som Johannes brukade hänga över morellträden om somrarna för att hindra fåglarna att komma åt frukten, men bakom diset står träden ännu tomma och avlövade och det enda som speglar sig i vattnet är knotigt grenverk och klippor. Johannes skröt alltid med att han var med och byggde bron med sina bara händer. Innan bron kom till hade det funnits en kabelfärja som lade till ett par hundra meter längre ned i sundet  där det också gick att föra över fordon även om vägarna på ön inte var i något vidare skick på den tiden: Första gången Johannes besökte ön hade han haft motorcykeln med sig på färjan. Det var samma motorcykel som han senare ofta skulle ses kuska runt på ön med, oftast med Kaufmann i sidovagnen, båda i goggles och fodrade skinnkappor med skärp och höga pälskragar."  Fler smakebitar HÄR

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.