Vackert, vemodigt , japanskt

Den 20 - årige Hiro Taguchi bor i Tokyo med sina föräldrar. Han har gått igenom skolan utan större besvär, men sedan orkar han inte längre. Han vill inte följa den utstakade vägen. Han vill vara ifred. Han stänger in sig på sitt rum. Han blir en s. k. hikikomori. En kylig februarimorgon efter två år i isolering ger han sig iväg till en park och sätter sig på en bänk och sedan sitter han där varje dag och undviker all kontakt med andra. Hans föräldrar skäms över honom och förklarar hans frånvaro med studier i USA. En dag sätter sig en kontorist på en bänk mitt emot honom. Han har läderportfölj och en röd - och grå - randig slips. Han röker, läser tidningen, äter sin goda bento - lunch och dricker sitt iste, röker och somnar. Vi sextiden reser han sig och ger sig iväg. Detta händer varje veckodag.  Hiro börjar känna en viss medkänsla med honom. Han känner sig lätt beskyddande när den andre sover. En vacker dag tar mannen ett par kliv över gången och presenterar sig som Tetsu Ohara och bjuder på en cigarett. Därefter sitter de på samma bänk. Ohara pratar och efter ett par dagar är Hiro beredd att presentera sig och börja tala. Ganska snart talar de om det som är svårt i deras liv. Hiro berättar om en kamrat som inte passade in i samhället. Han skrev dikter och ville inte bli jurist som far, farfar och farfars far. Samhället har ingen plats för särlingar, sa hans far. En flicka i klassen var kraftigt mobbad och Hiro ställde inte upp för henne. Han känner skam för sina svek. Hiro har varit betraktaren, det stumma vittnet. En vacker dag berätta Ohara att han fått sparken men agerar som om han fortfarande arbetar för sin frus skull. Det är en skam att vara arbetslös. Det är också en skam att få ett funktionsstört barn. Bekantskapen övergår i vänskap. Hiro råder Ohara att tala om sanningen för sin fru. Lögnen bildar en klyfta omöjlig att överbrygga. Kanske gäller det också sanningen. Hiro upplever familjen som maskbärare som inte vill veta något om varandra. Vi är ofria , men det fritar oss inte från ansvar. Trots vår ofrihet kan vi alltid välja och stå för följderna. Och för varje val blir vi allt ofriare. Jag upplever ofta att förhållandet föräldrar/barn inte är så bra i Japan. Så också i Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar. Författaren har en japansk mor och en österrikisk far. MMF bor i Wien och boken är skriven på tyska. Anna Hörmander Piewka har översatt. Jag tycker att boken är japansk till sitt kynne; lugnet, stillheten; många vackert formulerade meningar. Hjärtsutran som ekar från templen Form är tomhet, tomhet är form får mig att reflektera. Jag läser långsamt och njuter av det rena språket och stryker under den ena meningen efter den andra. Jag kallade honom Slipsen är pärla som är svår att göra rättvisa åt. Läs den! 
Nilssons förlag 2017