Det osynliga templet

Ida Theréns förra roman, Att omfamna ett vattenfall, handlade om June Mansfield, tjänarinna och älskarinna åt Henry Miller. Den är ett exempel på s.k. exofiktion – en roman i jagform men skriven ur någon annans perspektiv. Ida Theréns nya roman, Det osynliga templet. En vision om Hilma af Klint är också exofiktion. Till skillnad från autofiktion. Konstnärinnan Hilma af Klint befinner sig 1928 i London för att för en enda gångs skull ställa ut sina tavlor vid en spiritistisk konferens anordnad av teosofer och antroposofer. Hon är 65 år. 1906 fick hon det första uppdraget av guiderna från andevärlden. När hon fullföljt det dröjde det sju tomma år innan hon fick nästa uppdrag. Det var inte tänkt att hennes målningar var för gemene man och skulle inte visas på utställningar. Hilma af Klint sammanlevde med Thomasine Andersson som varit sjuksköterska åt Hilmas mor. Hilma af Klint var ganska ovarsam med sina vänner och hennes sociala kompetens var inte särskilt utvecklad. Antroposofen Rudolf Steiner var en viktig förebild för Hilma af Klint. Han ägnade inte henne mycket intresse och var måttligt intresserad av hennes målningar. Själv kastades hon mellan hybris och mindervärdeskomplex. Hilma af Klint blev inte berömd förrän efter sin död. Men nu är hon desto mer känd och hennes målningar betingar skyhöga priser. Dessutom pågår en tvist mellan aktörerna i den stiftelse som ska handha Hilma af Klints verk; släkten, antroposoferna och delar av Ax:son Johnson-stiftelsen. Ida Therén är varsam och respektfull i sin framställning av Hilma af Klint. Hon har gjort noggrann research och hennes eget intresse är tydligt. Som läsare får en mycket att fundera på. Hur hade det blivit om Hilma af Klint inte varit en överklasskvinna? Hon behövde inte arbeta för att försörja sig. Hennes bergfasta övertygelse om sitt uppdrag ter sig gåtfull. Hilma af Klint förefaller ha varit en ganska komplicerad person som inte var så lätt att umgås med. Och en undrar om hon någonsin var riktigt glad? Hon kände sig motarbetad från många håll; främst av män. Jag tycker mycket om Ida Theréns sätt att skriva, hennes språk och respekten för de personer hon skildrar. Och hon väcker läsarens intresse för Hilma von Klint. Anna Laestadius Larssons bok Hilma kan läsas som ett bra komplement till Det osynliga templet.

En smakebit på søndag v. 14 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit på søndag v. 14 kommer från Det osynliga templet. En vision av Hilma af Klint av Ida Therén.

De senaste åren, under våra återkommande resor till Schweiz, hade Thomasines tyska varit till stor hjälp, särskilt innan min blivit bättre. Hon sade att hon älskade det tyska språket, bruset, ljudet av Rhens dån och Goethe. Men hennes engelska lät också betydligt bättre än hon påstått på tåget ner genom Europa, på väg till London. "Har tavlorna..." Jag kunde några få glosor och hade svårt att greppa orden, få bukt med deras valörer, och det ovana språket kändes klumpigt, trubbigt i munnen. Jag avbröt mig för att svälja och sträckte sedan på mig, hatade att jag alltid behövde titta uppåt, räckte knappt den lilla gruppen av brittiska antroposofer till axlarna. Som ett barn. Jag vände mig till Thomasine och bad henne översätta resten "... kommit fram väl?" Svaret kom överdrivet långsamt. "Allt är i säkert förvar, friherrinnan."

Fler smakebitar HÄR