Liken vi begravde

 

Nu har vi diskuterat Liken vi begravde av Lina Wolff i läsecirkeln. Vi var helt överens om att detta är en suverän roman. Vi gillade allt;  det fantastiska språket, det överdådiga bildspråket och de mycket speciella karaktärerna. Någon mera än jag hade också lyssnat på Sissela Benns utmärkta inläsning. Miljön är Hörby. Berättare är Jolly, moderna tiders Victoria Benedictsson om en så vill. Jolly heter egentligen Eleonora och hennes ett år äldre syster Ulrika, men de namnen tycker varken fosterfar eller fostermor om. Ulrika får heta Peggy. Flickornas föräldrar har omkommit i en bilolycka och därför har de hamnat hos det barnlösa paret Jenni och Leif Enarsson som fosterbarn. Enligt fosterfar är fostermor ett ödeland. Det är hennes fel att de inte har barn. Å andra sidan har han ingen vapenlicens vilket är väldigt ynkligt i dessa trakter. Fostermor är en urkraft, en gammaltestamentligt hämndgudinna. Öga för öga, tand för tand. Hon har också ett osvikligt rättvisepatos. De mord som nu äger rum gör det av ett skäl. Fostermor är förskräcklig, men alldeles oemotståndlig. Fosterfar är bara förskräcklig men saknas ändå djupt av sin hustru vid sitt frånfälle. Och äppelträden växer bra på begravningsplatserna. Ett flertal beryktade mord har redan ägt rum i trakten och präglat människorna där. Barnamord är värst. Det sägs att ett gränsland där vatten, skog och slätt möts föder spänningar och motsättningar. Fostermor är den som leder och fördelar arbetet på den förfallna gården. När det kommer ett par flyktingar och söker boende och arbete är hon snar att ställa upp. De unga männen blir till stor glädje och nytta. Miljöer av Hörby - typen finns fortfarande och har alltid funnits lite överallt. Men kanske inte så många med ett så våldsamt förflutet som Hörby. Morden och den stora författarinnan som lämnade Hörby för att ta livet av sig i Köpenhamn har lämnat djupa spår i byn. Jolly är den som stannar kvar. Hon iakttar och tar hand om historieskrivningen för att det inte ska bli eftervärlden som står för narrativet. Alla bör skriva ner sin historia. T. S. Eliot får låna ut ett par rader ur The Waste Land som motto för romanen: The corpse you planted last year in the garden, has it begun to sprout?

Titel: Liken vi begravde

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 287

En smakebit på søndag v. 16 2026

Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 16 

"Men hur man än formats av ursprunget och det efterkommande livet så är en sak säker, och det är att man alltid innan man dör bör skriva ner sin historia. Säga att allt kanske inte blev som jag tänkt mig, men så här var det för mig. Nu har jag dessutom sett flera människor dö och om det är något jag förstått så är det att när man väl är borta är det eftervärlden som står för narrativet. Och ligger man kall i sin grav, ja, då är det som ni förstår så dags att sjunga ut då."

Ur Liken vi begravde av Lina Wolff