Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.
Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III
Författare: Marcel Proust
Översättare: Gunnel Vallquist
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 1993
Antal sidor: 662
Inlägg
