skip to main |
skip to sidebar
"Jaså, är det du John Erik." Ante dök upp ur havet av människor, höjde glaset och nickade. En snål huvudrörelse. Nej, hans kusin hade aldrig gillat honom, men det var roande att notera hur han alltid kom framkrypande till slut, hur han sedan dröjde sig kvar, såg sig tvungen att konversera, tränga sig ännu närmare. Som spindlarna i näten utanför stugfönstren, tänkte Erik, på andra sidan glaset. Deras silhuetter i gryningsljuset. Varje natt hängde de där. Varje morgon tog han sopborsten på altanen och svepte den över rutorna."
Från sidan 9 i Jakthistorier av Liselott Willén. Fler smakebitar HÄR