Doften, när de rörde sig genom porsriset

Den döve bonden och träsnidaren Matslofva Erik Olsson, som är huvudpersonen i Doften, när de rörde sig genom porsriset, av Birgitta Lillpers, levde mellan 1771 och 1826 i Orsa. Författaren har skrapat fram så många uppgifter om Matslofva och hans familj som det varit möjligt. Hustrun, Grått Karin, är duktig på sång och fiolspel, som hon också tjänar pengar på. När den kraftigt berusade Katt Lars lyckas få Karins fiol att hamna i brasan blir det ett verkligt avbräck för familjen. Matslofva och Karin, dessa båda enkla, fattiga människor som fattat tycke för varandra och ingått äktenskap. Bröllopet blir mycket enkelt, men brudparet  är i varje fall nöjda med att vara ett par. De är ett fint team. Utan stora ord och åthävor tar de sig fram genom vardagen sida vid sida, alltid med tanken på den andres bästa för ögonen. Matslofva lovar att bygga en ny fiol åt Karin, men krafterna vill inte riktigt räcka till. Naturen, årstiderna, vädret och grannarna i den lilla byn Stenberg är viktiga teman. Allt skildras med kärlek och respekt och utan tillstymmelse till sentimentalitet. Idén till boken fick Birgitta Lillpers när hon fick syn på ett vackert snidat seldon med blommor på. Bilden på blommorna utanpå boken har hon själv tagit. Boken har tagit väldigt lång tid att skriva, berättar hon. Men så har den också blivit en enastående pärla skriven av en poet. Det är dags att Birgitta Lillpers får Augustpriset, tycker jag.

Titel: Doften, när de rörde sig genom porsriset

Författare: Birgitta Lillpers

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2026

Antal sidor: 157
 

En smakebit på søndag v. 41 2026

 Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 41

"De hade troligen supit sedan kvällen före, men var om morgonen nästa dag, som var en söndag, icke i värre skick än att de tagit sig till kyrkan. Efter en del smärre larm ute i vapenhuset hade alla tre fallit i sömn i dunklet någonstans långt in på läktaren; då de hörts snarka alltför ljudligt blivit tillputtade och väckta av spögubben. Som därefter, då han såg hur det stod till med dem, helt enkelt låtit dem falla i sömn igen, det var ibland lugnast så för alla, spögubben var en klok karl."

Ur Doften, då de rörde sig genom porsriset av Birgitta Lillpers