Den blå tråden

Egentligen förstår jag inte varför jag inte läst Anne Tyler på flera år. Från början läste jag allt och nu har jag återknutit bekantskapen med hennes tjugonde roman, Den blå tråden, Massolit förlag, i översättning av Karin Andrae. Ett oväntat samtal från familjen Witshanks svarta får, Denny, inleder berättelsen om tre generationer av familjen W. Dennys mor, pensionerade socialarbetaren Abby, är en glad kvinna som gärna styr upp familjens göranden och låtanden. Vissa stunder förstår man Denny som envist redan från tidig ålder håller modern på armlängds avstånd. Abby tänker insiktsfullt att Denny inte kan hjälpa att han tilldelats fel mor. Anne Tyler är en skarpögd iakttagare och en mästare på att skildra olika slag av relationer; mellan generationer, mellan äkta makar, rivaliteten mellan syskon, relationen mellan fostersonen och de övriga tre i syskonskaran. Åldrandets villkor tydliggörs. Abby, 72,  känner sig vid sidan av, obehövd och åsidosatt. Miljön är Baltimore, som vanligt i Anne Tylers romaner. Den här romanen läste sig själv. En blev omedelbart bekant med familjen och kom raskt in i deras liv. Det kändes som en delade sorger och glädjeämnen, sittande på det gamla 8 - rumshusets rymliga veranda. Berättelsen om äktenskapet mellan Linnie Mae och Junior; den äldre generationen av tre i Den blå tråden är en psykologisk studie. Myten om hur Abby och Redcliffe träffades underhålls ihärdigt av Abby. De inblandade har alltid olika uppfattning om hur det egentligen gått till. Det är det där med det bedrägliga minnet. Och vem har tolkningsföreträde?