Boknostalgi: Sommarboken

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning. En bok att läsa åtminstone en gång varje sommar.